Nybörjaren recenserar: Bergbybanan

Så var det äntligen dags för ännu en nybörjarrecension. Huk er i bänkera, han ladder om! Under bilan denna gång ligger Bergbybanan, som namnet till trots inte ligger i Bergby utan i Vendel, men med postadress i Örbyhus och enligt GPS:en belägen i Tierp. Jättetydligt.

Om ni som jag blir alldeles vindögda av alla ortsnamn och undrar hur i Häcklefjäll ni ska hitta till banan kan jag trösta er med att banans hemsida innehåller en vägbeskrivning. Den är faktiskt inte längre än att jag kan citera den: ”Enkelt att hitta hit, 4,3 mil från Uppsala, 6 km från E4, avfart Örbyhus, Husby.” Så var det med den saken.

Bergbybanan är obemannad och utan kiosk. Detta kan ses som en nackdel, men innebär å andra sidan att den är extremt lättillgänglig. Inget trassel med att skriva in sig hos nån finnig junior som inte vet i vilket skåp man förvarar lånevästarna. Här slänger man en hundring i brevlådan och kör tills man fått kramp i käken. Jag och dagens rotetvåa Masen var i och för sig inte kompetenta nog för att hitta brevlådan, men det var inga problem eftersom hemsidan med den eminenta vägbeskrivningen innehåller kontaktuppgifter med telefonnummer. Jag ringde helt enkelt och fick omedelbart hjälp av en mycket trevlig dam som lyckades lista ut att vi parkerat bilen ungefär 10 meter från brevlådan, men vända åt fel håll. Allt detta nästan utan att idiotförklara oss. Det kallar jag service! Dessutom har Bergbybanan mycket generösa öppettider: måndag till söndag 09 till 21, och skulle det undantagsvis vara stängt skriver Mälardalens Enduroklubb ut det på sin hemsida. Det här är något som andra banor gärna kunde få ta efter. Att det ens blev Bergbybanan den här dagen berodde t.ex. på att Lundabanan i Östhammar, som vi egentligen skulle ha testat, bestämde sig för att hålla stängt trots att hemsidan förkunnade att det skulle vara öppet. Det var visst lite blött, sa man. Jo tack, ibland är det på det viset utomhus, vill jag påstå.

Investigation Discovery

Precis det jag var rädd för. Löv på marken. Vi måste spärra av hela området. // Gyilkossági akták (2. évad) av Lwp Kommunikáció / CC BY 2.0

 

När skammen efter vårt debacle med brevlådan slutligen lagt sig bytte vi om, startade maskinerna och styrde ut på det fält som utgör banans inledande del. Efter mindre än hundra meter stannade vi och tittade frågande på varandra.

Har ni någonsin varit på väg hem i fyllan och villan med finskorna på och bestämt er för att gena över skolgårdens nyspolade bandyplan? Eller sprungit ut på en nypolerad bowlingbana? Bergbybanan är halare. Det är utan tvekan det absolut halaste jag någonsin stött på i endurosammanhang. Nej förresten, det där var inte helt sant. Bergbybanan är utan tvekan det absolut halaste jag någonsin stött på, alla kategorier. Banan var lite blöt efter nattens regnande, inget anmärkningsvärt alls, men det var tillräckligt för att man skulle tappa fästet med båda däcken samtidigt, hela tiden. Jag har aldrig tidigare under min korta endurokarriär känt hojen bete sig på det viset. När vi analyserat situationen en stund och utarbetat några hypoteser om hur vi skulle hantera underlaget körde vi vidare, men inget hjälpte. Det fanns helt enkelt inget fäste att hitta, hur mycket vi än letade.

Efter en evighet och lite till hade vi avverkat ett varv och tog modstulna en paus i depån. Masen var arg som ett bi och vägrade i stark sinnesrörelse acceptera sakernas tillstånd som de faktiskt var. Ena sekunden morrade han om att han ville bort från den här gudsförgätna platsen där det ändå inte gick att köra för att i nästa fräsa att han minsann skulle komma på ett sätt att besegra den här jävla banan. Allt medan han ursinnigt skruvade på dämpningen till sin framgaffel. Han brukar göra så när körningen inte funkar.

Vid det här laget hade solen börjat värma riktigt ordentligt och vi mer hoppades än trodde att detta innebar att banan skulle torka upp. Vi tog en rejäl paus för att få tid att svära av oss riktigt ordentligt och hoppade därefter upp på hojarna igen. Tror ni inte att banan var nästan körbar helt plötsligt, som om den bara jävlats med oss tidigare? Jo minsann, så var det. Det var förstås fortfarande halt, men med solen kom fästet. Vi ägnade mindre och mindre energi åt att i undantagsfall parera potentiella vurpor eller huvudsakligen genomföra faktiska vurpor, och mer och mer energi åt att trigga varandra att köra fortare än vi egentligen behärskade. Efter ytterligare ett varv var banan ännu lite torrare, och ett varv senare… Ja ni fattar.

5951683083_a1d0bc12cd_b

Vill det sig illa kan det nästan torka upp för snabbt. // Desert av Moyan Brenn / CC BY 2.0

När banan blivit så pass torr att jag började känna igen hojen under mig insåg jag en sak: Bergbybanan är riktigt rolig! Lättkörd busenduro där man nästan kan kosta på sig att tappa koncentrationen i någon halvsekund utan att behöva riskera en frontalkrock med urberget. Banan är nästan helt platt och går i S-form över ett fält med undantag för en del i mitten som går genom ett litet skogsparti. I anslutning till skogen finns en del sten och rötter, men inget som höjer svårighetsgraden nämnvärt. Faktum är att jag drog en lättnadens suck vid sten- och rotpartierna under det första, fullkomligt utomjordiskt hala varvet eftersom detta var Karlsons Klister i jämförelse med leran på fältet. Eftersom banan egentligen inte innehåller några riktiga svårigheter har man istället en ypperlig möjlighet att träna på att köra riktigt snabbt och på att luta hojen i kurvorna så där snitsigt som crossförarna gör. För egen del skulle det vara den perfekta träningsbanan inför en tävling som Jordsprätten, eller för all del klassikertävlingarna där man har allt att vinna på att våga höja farten några procent.

Jag har aldrig förr kört en så väderberoende bana och det är något andra nybörjare som överväger ett besök bör ha i åtanke. Vid blöt väderlek är det förmodligen bättre att stanna hemma i sängen eftersom det krävs en rejält duktig förare för att uppskatta känslan av att köra på vad som närmast kan beskrivas som smetig blankis utan dubbdäck. Är det däremot torrt ute är det här en utmärkt bana för nybörjare som vill känna hur det känns att för en gångs skull växla uppåt från treans växel. Är man däremot ute efter lite mer stök och bök bör man nog åka nån annanstans.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Enduro-VM i Enköping – reflektioner

Som jag nämnde var jag alltså på plats när Enköping arrangerade en deltävling  i enduro-VM i juni. Jag tänker inte ge mig på en heltäckande analys av evenemanget, dels för att jag inte riktigt förstod reglerna och inte heller har koll på vem som vann, och dels för att jag utgår ifrån att den seriösa sportpressen redan rapporterat om arrangemanget. Jag tänker istället dela med mig av de tankar som fortfarande dröjer sig kvar från evenemanget så här två månader senare. Ur ett nybörjarperspektiv, givetvis.

  • Reglerna

Snabbast förare vinner, det är grunden för en VM-deltävling och något som jag förstår helt och hållet. Tävlingen är dock indelad i olika sträckor som bjuder på olika typer av körning; prolog, transportsträcka, crossprov, enduroprov, extremprov och allt vad det heter. Tydligen är det inte riktigt så enkelt som att varje förares tid för respektive prov adderas till en totaltid. Jag har svårare att förstå detaljerna kring det här, men visst, en VM-deltävling består av olika moment, så långt är jag med. Men nu kommer det riktigt besynnerliga: en tävlingsdag avslutas med ett obligatoriskt däckbyte. På tid. Efter att körningen är avslutad måste varje förare alltså leta fram däckjärnen och först när däcken är bytta och hojen står prydligt parkerad på anvisad plats stannar klockan. Dessutom finns det visst nån övre tidsgräns för däckbytet, så jag antar att det är fullt möjligt för en förare som krossat motståndet ute på banan att bli diskad för att vederbörande råkat nypa sönder slangen och inte hann skaka fram en ny i tid.

Det kanske bara är jag, men jag tycker att det är ett konstigt tävlingsinslag. Det är ju som att varje fotbollsmatch skulle avslutas med att spelarna tvingades sätta sig vid sidlinjen med virknålar för att laga eventuella hål på strumporna. Jag förmodar att det kan ha att göra med att enduro anses vara en uthållighetsgren med stora inslag av gör det själv-tänk. Varje förare ska fungera i nån mån självförsörjande och klara av att hålla cykeln i det skick som krävs för att slutföra tävlingen. Men om nu avsikten är att testa förarnas förmåga att överleva i en postapokalyptisk värld med bara sig själva och sina motorcyklar så förstår jag inte varför man stannar vid bara ett däckbyte. Varför tvingas inte förarna gräva en bivack, göra upp eld utan redskap och laga en god och mättande måltid på ingredienser som växer vilt i depåområdet efter däckbytet? Varje tävling skulle vara som ett avsnitt av Expedition Robinson, men med motorcyklar och utan utröstningar. Jag skulle titta.

17086586875_c197d944f4_k

Jackpot! Lunchprovet snart fixat! // Bear Grylls: sztárok a vadonban av Lwp Kommunikáció / CC BY 2.0

  • Förarna

VM-förare kör omöjligt fort och bromsar på lika omöjligt korta sträckor. Om banan bjuder på tio meters raksträcka innan en vallgrav full med rostiga spikar och använda kanyler kommer VM-förarna vrida fullt på rullen och gasa absolut max i 9,8 meter innan de ändå på nåt sätt lyckas få stopp på hela ekipaget innan hindret. Detta givetvis under förutsättning att de alls bryr sig om att bromsa. 90% av alla hinder på banan verkar man inte ens märka utan kör rakt över. Inget konstigt i det kanske – det är ju trots allt VM och samtliga förare i fältet håller fruktansvärt hög klass. De mest hårresande prestationerna och topplaceringarna står givetvis fabriksförarna för, men långt från alla VM-förare kör under fabrikskontrakt och jag fick lära mig att det nog inte är riktigt så svårt att bli en utfyllnadsförare som man kanske kan tro.

Enligt en högst trovärdig källa (dvs. en åskådare med regnrock utanpå blåstället som pratade högt med sig själv om allt som hände på banan) handlar det i stort sett bara om att betala anmälningsavgiften, som är i runda slängar tio gånger högre än avgiften för en klassikertävling. Svemo ska ha rätt att lägga in veto för att stoppa förare som uppenbarligen inte har något på en VM-bana att göra, men enligt utsago ställer man sig inte i vägen för förare som historiskt har presterat hyfsat i de nationella tävlingarna. Ni som är nöjda med era senaste resultat från klassikern och har några kronor över från den senaste bankomatsprängningen kan alltså vara VM-förare under 2017. Det vore väl mulligt?

9186775221_aabd8ecf1a_k

En startplats i enduro-VM var det ja, varsågoda. Får det lov att vara nåt mer? Vi har extrapris på startplatser till OS i simhopp. // Transaction av Jeremy Brooks / CC BY-NC 2.0

  • Banan

Banan hade delvis samma sträckning som 6-timmars, vilket ju är lite festligt eftersom det innebär att jag kört nästan samma bana som världseliten. Och exakt där slutar likheterna mellan VM-förarna och mig. Jag hade först tänkt göra ett försök att sätta elitens prestation i relation till min egen, men skillnaden visade sig så stor att en jämförelse skulle vara meningslös. En mer relevant jämförelse vore att titta på hur en VM-bana är preparerad jämfört med en nationell motionstävling.

Om vi bortser från det uppenbara, att VM-sträckningen var betydligt längre och innehöll åtskilligt fler naturliga hinder än 6-timmarsbanan var arrangörerna tydligen inte helt nöjda med banans inneboende svårighetsgrad. Här och där hade man piffat upp banan genom att slänga timmerstockar tvärs över banan, gärna i uppförsbackar eller kurvor.

IMG_0829

Your honor, I present exhibit A.

Som om det inte räckte med att banan redan från början var rejält vattensjuk och inte erbjöd något som helst fäste. Jag råkar ha viss erfarenhet av att köra över timmerstockar och vill påstå att det inte är någon större konst. Om det handlar om en stock. Och det är torrt. Och plant. Och rakt. Här har man kastat ut sjöblött och avbarkat timmer i solfjäderform på den redan genomsura och glashala banan mitt i en kurva, vilket egentligen borde göra det fullkomligt omöjligt att passera. Kör man på stocken i bara några grader fel vinkel eller med bara lite fel kompression i framgaffeln så fastnar man i bästa fall, vurpar och krossar fotleden mellan stocken och hojen i värsta fall. Men gissa vad? Enligt arrangören var förarna helnöjda med banan. Hade det varit jag hade jag bestämt hävdat att arrangören försökte döda mig och åkt hem igen.

  • Publiken

Publiken såg ut som karikatyrer av mina fördomar om motorsportintresserade. På ett sätt var det skönt att få det bekräftat. Precis som jag gissat innan hade fler än en åskådare fickpluntan i ena innerfickan och speedwaytutan i den andra. Sen fanns det givetvis de som inte var nöjda med att vara som alla andra. Ett grabbgäng som redan vid elvatiden på förmiddagen var så nitade att de knappt kunde hålla styrfart hade svetsat fast ett styre med gasrulle på en gammal tvåtaktsmotor. När förarna närmade sig, eller när situationen på annat sätt så påkallade, drog man igång motorn, höjde bygget över huvudet i en triumferande gest och gav full gas. Definitivt inget jag hade väntat mig att få se under min livstid, men jag är den sortens människa som verkligen uppskattar innovationskraft och tycker därför att spektaklet satte lite guldkant på tävlingen. Att grabbarna under de stunder då inga förare var i närheten halkade runt i leran och skrålade som om byggprogrammet på Kalix gymnasieskola just tagit studenten saknade inte heller underhållningsvärde.

  • Helheten

Det var kul att titta på VM-enduro. Det hällregnade vilket förstås var piss för åskådarna, men är vädret piss för åskådarna brukar det innebära att vädret även är piss för förarna. Detta medför vanligtvis mer utmanande körning, som är roligare för åskådarna att titta på. Att se världseliten dåna omkring på en bana man själv med nöd och näppe lyckats ta sig runt visar med skrämmande tydlighet hur fort det faktiskt går att köra om man bara lägger ner den tid som krävs och är därför på något skräckblandat vis ganska inspirerande.

Åk för all del och titta på en VM-deltävling nästa gång ni får chansen, men ta med mycket fika och klä er efter vädret. Själv hade jag sneakers på mig.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Några ord om Folke Filbyter

Det ligger en hel del högklassig akademisk forskning bakom inläggen här på Endurobloggen. När jag filade på min rapport från Stångebroslaget kunde jag inte riktigt släppa tankarna på Folke Filbyter – ni vet, den där mumien som pryder Stångebromedaljen – så jag läste på lite. På Wikipedia i och för sig, men eftersom det ändå är ungefär 100% mer faktagranskning än vad uppskattningsvis 100% av skribenterna på diverse hatsajter orkar med innan de publicerar sina djupsinnigheter så skäms jag ändå inte för att jag delar med mig av resultatet av mina efterforskningar.

Folke sägs vara stamfader till den medeltida ätten Bjälbo. Detta är tydligen en oerhörd prestation, för Folke står bl.a. staty i Linköping och han har givit namn åt både ett tåg som utgår från Linköping och ett speedwaylag. Från Linköping. Linköping gillar Folke Filbyter. Namnet Filbyter ska ha uppstått som kränkande tillmäle då Folke ryktas ha kastrerat hästar med tänderna. Vi tar det en gång till. Folke Filbyter bet pungen av hästar. Vi måste ta det ytterligare en gång. Folke bet testiklarna av livs levande hästar. Med sin mun.

Digimax A50 / KENOX Q2

Folke Filbyter som han står avbildad på Stora torget i Linköping. Notera att ingen hästpung finns avbildad. // Stora Torget/ Folke Filbyter av stillbild / CC BY-SA 2.0

Jag vet inte om det var Folkes jobb eller om det var något han gjorde mer som en skön grej, lite som när grabbarna i hockeylaget öppnar ölflaskor med tänderna under säsongsavslutningsfesten. Hur det än var med den saken har jag svårt att tänka mig att man skulle kunna se förbi något sånt här om det gällde någon nu levande, alldeles oavsett vad vederbörande mer hade åstadkommit i sitt liv. Om Bruce Springsteen hade ertappats med att bita pungen av en endaste häst hade han inte blivit The Boss med hela världen och fått spela inför fullsatta arenor. Han hade blivit Pungbitar-Bruce och det hade stannat där. I Linköping gör man dock saker och ting annorlunda. Här smäller man upp Folke Filbyter som staty på Stora torget. Detta hade kanske kunnat skyllas på det allmänna oförstånd som antagligen rådde vid statyns uppförande på 1920-talet, men sen gick man alltså vidare och präglade Folke på Stångebromedaljen. Östgötarna har märkliga förebilder.

1772451758_8d74747c71_o

Men om man letar lite kan man förstås hitta ännu sämre förebilder än Folke Filbyter. // gary busey av andrea lunin / CC BY-SA 2.0

Allt det här kan förstås vara resultatet av att någon trollat Wikipedia, men myten verkar vara så spridd att jag har svårt att tro att den fabulerats ihop av en vanlig internetskojare.

Den äckliga lilla historielektionen var egentligen allt jag ville ha sagt om Folke Filbyter. Varför jag över huvud taget valde att skriva något sånt här på en blogg om enduro vet jag inte riktigt, men jag lovar att nästa inlägg kommer handla om enduro och inget annat. Kanske skriver jag några rader om enduro-VM i Enköping i juni. Jag var nämligen där och tittade.

3 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Den enda rapporten från Stångebroslaget

Det började lite stressigt. I höjd med Borensberg insåg jag, Masen och Henning Penning att vi spräckt tidsschemat fullständigt och inte kunde vara helt säkra på att hinna till start. Det var givetvis mitt fel. Som förste kartläsare hade jag gravt underskattat mängden semestertrafik på vägarna och avståndet mellan Linköping och Prästtomta skjutfält, så nu hade vi bråttom.

När vi äntligen kom fram, med flera minuter till godo, lyckades vi tjata oss till en parkeringsplats i närheten av starten. Vi var dock en bra bit från serviceslingan och eftersom jag och Masen kör tvåtaktsrökare båda två tordes vi inte räkna med att klara hela tävlingen utan ett enda tankningsstopp. Vi skulle aldrig hinna förbereda en serviceplats på den tid som var kvar till start, men vi hade pratat med Strömming kvällen före – han körde i klassen innan oss andra – och han hade nämnt att han nog skulle stanna och njuta av stämningen när han kört färdigt. I framtiden håller han nog sin stora trut stängd, för vi tjatade på honom tills han lovade att preparera en serviceplats åt oss. Vi förklarade var vi parkerat, vräkte ut depåmatta och bensindunk på marken tillsammans med några slumpvisa småföremål som låg och skrotade på släpet och jäktade iväg till starten. Småföremålen var förresten för att vi skulle ha en chans att se vilken av alla serviceplatser som var vår; 80% av alla förare i det här landet tycks ju ha upptäckt att 24mx rear ut sina miljömattor för kaffepengar med jämna mellanrum.

2281599692_a884bce6ba_o

Här vare mattor! Billiga mattor! Kom och köp! // Dec 30th shopping frenzy at Tsukiji Jogai av tokyofoodcast / CC BY-NC 2.0

Vi hann till starten. Vi fick ta emot en skopa ovett från killen som hade hand om besiktningen och vi fick ställa oss i sista startled, men vi hann. När vi ställt upp hojarna pratade vi strunt och hade trevligt för att fördriva tiden. I takt med att startskottet kom närmare sjönk dock stämningen påtagligt. Det är tydligen inte bara jag som drabbas av ett fullständigt vanvettigt adrenalinpåslag vid masstart, så till slut stod vi där alla tre, knäpptysta med sänkta huvuden, hårt hopbitna käkar och mord i blick. Vi kom till tävlingen som goda vänner och nu var vi dödsfiender. Enduro förbrödrar.

På Stångebroslaget går inte starten med ljussignal, utan med startskott. Jag har ingen aning om vad det är de bränner av, men det smäller utav helvete. Det skulle inte förvåna mig om de släpat ut en haubits i skogen. Att säga att jag blev överraskad av knallen vore en underdrift och jag tappade en värdefull halvsekund på mina medtävlare i startögonblicket. Från min utgångsposition i sista startled låg nu min enda chans att plocka några placeringar i starten i att kopiera min perfekta förstakurva från Gotland Grand National. Jag tog den inte. När det tog tvärstopp i ingången till kurvan hade jag nog inte mer än något 20-tal hojar bakom mig och jag förstod med en rysning att jag skulle bli tvungen att lägga mig på omkörning för att få en anständig tid. Jag hatar omkörningar.

Banans första del går mestadels över ängspartier och omkörningsmöjligheter saknas egentligen inte. Det är brett, det är förhållandevis slätt och det är väldigt lättkört, men en sån här fin sommardag dammar banan nåt kopiöst. Under förhållanden där jag knappt kan se mitt eget styre kör jag som en rädd gammal tant. Även om föraren framför mig är betydligt långsammare än jag kan jag inte förmå mig att lägga mig på omkörning, speciellt inte som jag verkar vara ensam om åsikten att synen åtminstone hör hemma på topp tre-listan över viktiga sinnen att förlita sig på vid endurokörning. Andra förare dånade fram genom ärtsoppan i totalt förakt för vilka eventuella hinder som väntade i diset och jag begriper inte hur de vågar. Vad som helst kan ju vänta där framme. Stalp. Hårnålskurvor. Krokodiler. Vad som helst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Precis vad som helst. // absurd av Bride of Frankenstein / CC BY 2.0

När sikten hade återvänt befann jag mig inne i skogen och banan började nu likna riktig enduro i nån sorts light-version; berghällar, skrå, stenar och rötter, men ändå med en banbredd som klart överstiger den man är van vid från träningsbanorna. Eftersom jag generellt kör bättre när banan är lite halvtrasslig och farten lägre försökte jag avancera i fältet. Som bekant kräver jag dock ordentliga säkerhetsmarginaler innan jag lägger mig på omkörning, så mestadels plockade jag mina placeringar vid de tillfällen då förarna framför mig schabblade. Såna tillfällen saknades lyckligtvis inte. Flertalet medtävlare laddar 110% i varje situation och grundläggande enduromatematik ger att samtliga inte kommer lyckas varje gång. Själv kör jag så defensivt att jag antagligen skulle använda blinkers vid spårbyte om jag hade några, så när medtävlarna krokade i varandra, hamnade med fram- och bakhjul i olika lerspår eller gasade spinn på bakhjulet vid klättringarna uppför tröskade jag elegant förbi. Jag avancerade i resultatlistan i maklig men stadig takt, banan var verkligen asrolig, och jag hade på alla vis en fantastisk tävlingsdag. I ungefär ett varv.

Här kommer lite självupplevd endurovisdom: det är jobbigare att köra tvåtakt än fyrtakt. Det bara är på det viset och jag har ingen aning om varför. Att jag min vana trogen dessutom fuskat med barmarksträningen lagom till tävlingen kan inte heller bokföras på pluskontot. Utmattningen kom över mig som ett hammarslag i fontanellen när jag gick ut på mitt andra varv. Ryggslutet var absolut värst, vilket gjorde att jag under allt längre perioder körde sittandes, som en slashas. Värmen gjorde även den sitt bästa för att ta knäcken på mig och efter halva varvet var min camelback på 2,5 liter kruttorr. För att genomföra enduroklassikern är man dock tvungen att köra minst två varv på Stångebroslaget, så jag hade inget annat val än att kämpa vidare, meter för meter, med min värkande kropp som min största fiende.

137305676_1516a08c1e_o

Jag var beredd att testa vad som helst för att få tankarna på annat. // Mouth Suicide av Eddie / CC BY-NC-ND 2.0

När jag svängde in på serviceslingan hyperventilerade jag. Jag visste givetvis inte var Strömming satt upp serviceplatsen, eller om han ens hade orkat förbereda någon, men innerst inne hoppades jag att jag inte skulle hitta den. Jag var helt färdig. Om jag inte hittade grejerna skulle jag med gott samvete kunna bryta och skylla på att jag inte hade nog med soppa för ett tredje varv. Jag såg mig lite halvhjärtat omkring efter de blandade småsakerna vi bett Strömming sprida ut då någon knackade mig på axeln. ”Jag tror han där borta vill dig något”, sa en röst bakom mig. Jag vände mig om, och genom svettdropparna som sved i ögonen såg jag Masen hängande som en blöt disktrasa över styret några meter bort. Han väste något ohörbart och jag flåsade osammanhängande till svar. När vi fått syre nog för att kunna prata visade det sig att Masen hade haft tankar på att bryta med samma undanflykter som jag, men haft oturen att hitta serviceplatsen. När vi nu befann oss i depån både två skulle vi ju inte med bibehållen trovärdighet kunna hävda att vi brutit p.g.a. bensinbrist, och vi peppade därför varandra till att ge oss ut på ytterligare ett varv. Eftersom vi bara hade en bensindunk att tillgå såg jag till att tanka innan Masen så att jag skulle få ett försprång ut ur depån. Jag misstänkte starkt att banan passade Masen som hand i handske men hyste ändå visst hopp om att kunna hålla honom bakom mig resten av loppet om jag bara fick ett tillräckligt stort försprång. När jag mindre än en kilometer senare fick se mig passerad av en bekant ryggtavla skrek jag rakt ut. Absolut ingen brydde sig om den saken.

I dammolnet i inledningen av det tredje varvet var jag upphunnen av min startgrupps a-lag. Varvningen hade börjat. De dårarna kom susande på både höger och vänster sida under partier där man var tacksam om man bjöds på någon enstaka siktmeter. De måste träna enduro på samma sätt som ninjorna, dvs. med ögonbindel. Pausen i depån hade dock gjort mig gott och jag gjorde mitt bästa för att hänga på. Jag höjde tempot och försökte verkligen tänka på att bibehålla en offensiv körposition. Aggressiv körställning. Attackposition. Blicken långt fram. Hakan över fågelpinnen. Plötsligt lade jag märke till något just bredvid banan. I vanliga fall ser jag varken åskådarna eller vad som nu kan tänkas pågå utanför mitt omedelbara närområde. Regalskeppet Vasa hade kunnat komma seglande mellan träden och jag hade inte märkt det. Av någon anledning fastnade dock min blick nu på en liten flicka i publiken. Hon var kanske sju år gammal och vinkade glatt till alla förare som passerade. Nu tittade hon rakt på mig och vinkade frenetiskt. Eftersom jag värnar om sportens återväxt och vill bidra till att skapa en positiv bild av svensk motorcykelkultur vägrade jag reagera som alla surkartar som åker omkring och betraktar en sketen motionstävling som en OS-final, så jag släppte taget om styret med vänsterhanden och vinkade tillbaka, minst lika frenetiskt. Precis då övergick banan i stora sandstalp som jag alldeles hade glömt bort existerade. Med vänsterhanden i luften hade jag inte en chans att hantera stalpen på ett nyktert och kontrollerat sätt, så jag slängdes hit och dit över banan och studsade upp och ned på hojen som en rodeocowboy. Jag vurpade inte och jag lyckades hålla mig kvar på banan – vilket nog var tur eftersom flickans bild av svensk motorcykelkultur sannolikt hade fått sig en liten törn om jag kastats av hojen och givit henne en flygande dansk skalle – men rytmen försvann och tröttheten gjorde sig återigen påmind. När jag i den efterföljande nedförsbacken låste båda hjulen vid en inbromsning och körde omkull gick mina sista krafter till att baxa upp hojen. Jag var nu tröttare än någonsin och bestämde mig för att kasta alla tankar på offensiv körställning överbord och istället bara ta mig i mål.

Efter målgång åkte jag direkt till bilen där Masen låg däckad på marken bredvid släpet medan Henning Penning satt ombytt i en vilstol och såg ut som en jeansreklam. Vi hade alla kört tre varv, Henning Penning var snabbast, jag var sist. Samtliga var på det stora hela nöjda med sina prestationer och vi var helt ense om att banan knappast kunde ha varit bättre. När dessa enkla konstateranden var ur världen bytte vi rövarhistorier om våra upplevelser på banan och så fortsatte vi tills vi var hemma igen.

Några slutord då. Stångebroslaget är en klassikertävling och det märks. Det är stort, det är välarrangerat och det är roligt, men i jämförelse med GGN är det ändå några nummer mindre. Gotland upplevs som pampigt och internationellt medan Stångebro snarare känns som en uppumpad lokaltävling. Trots att GGN och Stångebro nu för tiden arrangeras av samma företag verkar Gotland Grand National på det stora hela som ett proffsigare arrangemang. Nu kanske det är orättvist att jämföra de två sida vid sida, bl.a. eftersom Stångebroslaget går över tre dagar medan GGN är koncentrerad till en enda, men det är ändå ofrånkomligt att prata om en klassikertävling utan att samtidigt snegla på de övriga. Fast förstå mig rätt här: Stångebroslaget är långt ifrån en tråkig tävling. Jag vill till och med sträcka mig så långt som att påstå att den är förbannat rolig, framför allt eftersom banan innehåller i stort sett allt man kan önska sig hos ett bra nybörjarspår. GGN är en fetare upplevelse, men Stångebroslaget är en roligare endurotävling. Ungefär så.

Avslutningsvis vill jag även understryka att Stångebro ska uttalas med betoning på sista stavelsen. StångeBRO. Inte STÅNGebro. Det har kulturestradören Bruno K varit noga med att påpeka.

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

En tredjedels klassiker

Stångebroslaget är avklarat och jag har pengen som bevisar det.


Jag frågade varför man avbildat en mumie på en mc258 på medaljen. Det ska visst föreställa Folke Filbyter, nån gammal stöt som Linköpingsborna tydligen är stolta över. Hur mumien kommer in i bilden fick jag inte veta.

16 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Nybörjaren ska köra Enduroklassikern

De fyra kraftproven Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet utgör tillsammans En svensk klassiker. De är även astråkiga. Nio mil på skidor? Har man nio mil snö att tillgå ser man till att sladda upp några sköna snöspår. 30 mil på cykel? En cykel ska ha motor för att räknas. Tre kilometer simning? Man ska undvika vatten, för annars kan det tränga in i cylindern. Tre mil löpning på Lidingö? På Lidingö får man inte köra hoj och därför finns ingen anledning att åka dit.

För oss som förstått allt ovanstående finns Svensk enduroklassiker som överlägset alternativ. För att kvittera ut sin välförtjänta klassikermedalj krävs att man under ett och samma kalenderår genomför Stångebroslaget, Ränneslättsloppet och Gotland Grand National. Jag har nu anmält mig till samtliga. Lite väl tidigt att anmäla sig till Ränneslätt och GGN kan tyckas, men intresset verkar rekordstort och platserna går åt som kedjespray på sandbana. Det är säkert Anders Erikssons fel. När han slaktade svensk idrottselit i Mästarnas mästare i vintras var det nog många som insåg hur ball och vältränad man blir av att köra enduro och bestämde sig för att hoppa på tåget. Fullt förståeligt egentligen.

1772451758_8d74747c71_o

Det finns betydligt sämre förebilder än Anders Eriksson. // gary busey av andrea lunin / CC BY-SA 2.0

Jag får sällskap i min klassikersträvan av Masen, Strömming och Henning Penning. Champ velade länge, men konstaterade till slut att han inte tycker om de större tävlingarna. Det är för många långsamma söndagsförare som blockerar spåret, säger han. Med hans egna ord, ”jag vill bara vara ifred i min skog.” Vi andra föreslog att han ju kunde åka med som depåslav om han ändå inte tänkte köra själv. Han skrattade bara till svar och jag tror inte att han slutat än.

Nästa helg går den första klassikertävlingen, Stångebroslaget och förberedelserna är i full gång: olja och luftfilter ska bytas, jag ska slänga på ett par fräscha däck, och bakgrundsplast och startnummer ska klistras fast. Av detta är definitivt bakgrundsplasten det mest tidskrävande. Eftersom det vore roligt att för en gång skull ställa sig på startlinjen med bakgrundsplast som inte ser ut som ett klipp och klistra-projekt från kyrkans barntimme tänkte jag anstränga mig lite extra den här gången. Vi får se hur det faller ut.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

6-timmars

Ja visst, det har tävlats igen och inte i vilken tävling som helst, utan i en lagtävling. Tjipp och hej! 6-timmars i Enköping närmare bestämt. Eller Sextimmars. Det verkar inte råda nån riktig konsensus om hur det där ska skrivas. Reglerna var ganska enkla: lagen ska bestå av två till fyra deltagare och dessa ska, en i taget, köra så många varv som möjligt under sex timmar. Vill man byta förare (man vill byta förare) sker detta vid varvningen och görs genom att startande förare möter upp avgående förare, river loss transpondern från vederbörandes hoj, kutar nåt 20-tal meter till sin egen strategiskt parkerade cykel, monterar transpondern och fräser i väg. Som en stafett, med transpondern som stafettpinne. Hur enkelt som helst.

Jag bildade lag med Masen och ytterligare en klubbkamrat, Ferlin. Vi hade bestämt att Masen skulle ta första sträckan med Ferlin på andra,  men på något sätt lyckades Masen få punktering mellan ljudmätningen och depån – en asfalterad sträcka på ungefär 30 meter – så vi tvingades redigera turordningen. Eftersom 6-timmars går med Le Mans-start – förarna står uppställda 50 meter bakom hojarna och springer fram när när startskottet går – argumenterade jag högljutt för att Ferlin skulle ta förstasträckan med hänvisning till att hans löpsteg i jämförelse med mitt är närmast kenyanskt. I själva verket handlade det mest om att jag hade varit så ouppmärksam  på förarsammanträdet att jag inte riktigt hade fattat hur starten skulle gå till och jag ville inte utsätta mig för risken att kuta åt fel håll eller hoppa upp på fel hoj eller nåt.

11072684623_d2288a5f16_k

Helst ska man vara överens om åkriktningen innan tävlingen. // Cornucopia Relay Race av Vernon Area Public Library / CC BY-NC 2.0

Min slagkraftiga argumentation gick inte att slå hål på så Ferlin fick kränga på sig grejerna i raketfart och skynda iväg mot starten medan Masen strök omkring i depån på jakt efter en frisk slang. Den extra han hade med sig hade visst också punktering. Själv slog jag mig ned i en vilstol med min kaffetermos.

Efter en dryg halvtimme och fem koppar kaffe tog jag mig bort mot växlingen för att möta upp Ferlin. Växlingsområdet såg ut ungefär som det brukar göra framför scen på en konsert med Dropkick Murphys, dvs. ett kaos som endast med stor välvilja skulle kunna kallas för ordnat. När jag såg röran framför mig insåg jag genast att det skulle bli svårt att känna igen Ferlin i villervallan. Jag visste att han hade klubbtröja på sig, men eftersom vår klubb är ganska stor och 6-timmars är en lagtävling så var han knappast ensam om det. Hur hans brallor och hjälm såg ut hade jag ingen aning om, så min enda chans att identifiera honom låg i att känna igen hojen. Var den inte svart? Nej fan, röd var den. En Honda kanske? Nä, det skulle jag ha kommit ihåg. GasGas? Eller Beta? Gamla Husqvarnan?

När jag som bäst grubblade över detta la jag märke till en stillastående avgående förare med vilsen hållning som såg ut att vara ungefär lika förvirrad som jag. Det visade sig att Ferlin hade lika svårt att känna igen mig som jag hade att känna igen honom. Hur länge vi hade stått på det där viset utan att känna igen varandra – och hur mycket tid vi förlorade – vet vi förstås inte. Till nästa år tror jag kanske att vi borde förbereda växlingarna lite bättre än vi gjorde i år, med en axelryckning och ett ”det löser sig.”

2370217862_091bbcf4cd_o

Vi borde också försöka vara överens om vad för slags växling vi pratar om. // change av samantha celera / CC BY-ND 2.0

”Hur var banan,” frågade jag. ”Jätteenkel i början, svinjobbig i mitten, jätteenkel på slutet,” svarade Ferlin. ”Kör inte för fort  i början, även om det är lätt, för du vill ha energi kvar till mittenpartiet.” Jag hade gärna ställt den naturliga följdfrågan, hur tusan ska jag kunna veta när det jobbiga partiet börjar och slutar, men Ferlin viftade ilsket åt mig att inte slösa mer tid så jag joggade bort mot cykeln.

Banans första tredjedel gick över ett gärde. Med erfarenheterna från Jordsprätten färskt i minne sket jag högaktningsfullt i Ferlins råd. Istället öste jag på så mycket jag orkade och njöt i fulla drag när hojen tjutande sköt iväg över ängarna på maxvarv. Det är nåt visst med att köra tvåtakt ändå. Det krävs egentligen inte speciellt mycket teknik för att kunna köra fort på en bana som nästan är helt platt, men känslan av att för en gångs skull ligga på omkörning istället för att hela tiden titta sig över axeln och hålla sig ur spår är definitivt något jag skulle kunna vänja mig vid. Allt kändes helt enkelt riktigt, riktigt bra.

När banan efter en stund lämnade gärdet och gick in i skogen började jag få onda aningar. Det märktes på hela universum att det trassliga partiet som Ferlin pustat om började just här. Jag minns att det på förarsammanträdet hade sagts att man tidigare under veckan varit orolig för att banan skulle vara för torr. Under natten hade det dock kommit några regnstänk, så nu försäkrade arrangören att banan var i det närmaste perfekt. Lite fukt i marken, tillräckligt för att det inte skulle damma men inte så mycket att det blev svårkört. Inte ett ord var sant. När banan försvann in i skogen försvann fästet samma väg. Att jag fortfarande inte fått fjädringen på den nya hojen helt som jag vill ha den spelade säkert in, men hela skogen var genomblöt och snorhal. Dessutom var banans karaktär exakt så som jag inte vill ha den: spåret var smalare än en geléorm, träden stod så tätt och så nära banan att jag stundtals trodde att jag befann mig inomhus, och hala, färska rötter korsade banan precis överallt. Jag försökte köra lugnt och på säkerhet, men det fick egentligen ingen annan effekt än att jag inte hade fart nog att ta mig över de större stenarna och rötterna. När jag inte kört fast någonstans tvingades jag av banan för att hålla mig ur vägen för de förare som, Gud vet hur, ändå ansåg att det gick att köra fort på det här underlaget. All tid jag kört in ute på gärdet tappade jag, och mer därtill. När banan sedermera övergick till ett kilometerlångt lerspår, där 90% av alla förare bildade karavan och åkte på led genom smörjan, släppte jag alla tankar på en anständig tid och försökte bara se till att Masen och Ferlin skulle slippa gå skallgång efter mig efteråt.

När jag äntligen kom ut ur skogen och banan ändrade karaktär till svepande kurvor och klättring upp och ner för åsar, något jag i normala fall verkligen gillar, var jag för trött för att öka farten. Jag längtade desperat efter vila och kunde just inte koncentrera mig på annat, så när jag plötsligt befann mig liggandes på rygg bredvid banan efter att ha blivit överrumplad av brant sandstalp och vinglat över styret övervägde jag en stund att ligga kvar där. Det var först när en åskådare frågade om jag behövde hjälp som jag bestämde mig för att det nog vore bättre att pusta ut i depån istället för på marken en halvmeter från en motorsportbana. Med tanken på min vilstol och kaffetermos som en lysande julstjärna hägrande framför mig slutförde jag således mitt första varv och växlade över till Masen. Han var för övrigt glad som en speleman vid växlingen. Ett helt hjul hade han lyckats få låna, med fälg och allt.

Efter att ha slickat såren en stund i min kära vilstol var jag full av revanschlust inför mitt andra varv. Jag övergav till viss del min strategi att köra på säkerhet och höjde farten ganska rejält, men högre fart innebar fler misstag och fler vurpor. Jag fick aldrig nån riktig kläm på hur jag skulle hantera underlaget och jag kan därför inte räkna 6-timmars till någon av mina bättre prestationer i endurospåret.

När varvtiderna summerades visade det sig att jag kört nån minut snabbare på det andra varvet och ytterligare nån minut snabbare på det tredje. Masen var i sin tur nån minut snabbare än mig och Ferlin var nån minut snabbare än Masen. Totalt gav det oss en placering med god marginal ned till det absoluta bottenskiktet, men ändå med en bit kvar upp till mittenplaceringarna. Fullt godkänt, tycker jag.

En nybörjarsammanfattning som avslutning då. Hur var det här egentligen? Själva lagtävlingsformatet är skitroligt. Det borde anordnas fler lagtävlingar. Basta. Banan går väl inte till historien som någon av mina absoluta favoriter, men flera av de förare jag pratade med gillade den skarpt, så det är väl främst en fråga om tycke och smak. Dessutom är det ju så att banor kan ändra karaktär rejält beroende på om det är torrt eller blött och jag har ändå en känsla av att jag skulle ha gillat banan om den inte varit så vattensjuk. Killen jag pratade med efteråt som tvingades bryta efter att ha suttit fast i leran i en timme utan att komma loss håller nog med.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Jordsprätten

Solen gassade och dammet hade redan svept in hela depåområdet i en tät dimma när jag, Masen, Champ och Henning Penning svängde in på Linköpings Motorstadion för årets första tävling, Jordsprätten. Jordsprättens upplägg är lite kul och skiljer sig från vad som är brukligt i endurosvängen. Tävlingen utgörs av sju specialprov med paus mellan där varje prov består av tre varvs körning på en kortare slinga. Den totala körtiden per prov är cirkus 12-16 minuter.

Förutom att upplägget med sju korta specialprov skiljer Jordsprätten från mer klassiska endurotävlingar är inte heller själva proven speciellt enduromässiga. Vid en normal endurotävling brukar arrangörerna ha sett till att leta upp den vidrigaste biten natur som existerar i närområdet och dragit tävlingsspåret just där. Jordsprättens bandragning verkar snarare ha kommit till genom att ett gäng tonåringar träffats på fyllan och skränat om att det vore fett att dra ihop hela kompisgänget för att bara busköra och ha skoj på exakt alla ställen där man i normala fall inte får köra hoj. Det enda som egentligen talar för att tävlingen inte kommit till på det sättet är att den faktiskt realiserats, till skillnad från merparten av alla goda idéer som fötts efter sena samtal fyllproppar emellan.

124679319_fa31fe62ed_o

Vakna då! Vi har en endurotävling att arrangera! // JP Drunk! av Yee Tong Loh / CC BY-NC 2.0

Banan verkar alltså vara dragen för att vara rolig snarare än utmanande; merparten av proven går kors och tvärs över ängarna på anläggningen och upp och ner över de angränsande sandvallarna, och ett prov är till och med förlagt till crossbanan. Eftersom jag har tränat på crossbana exakt en (1) gång tidigare, i 20 minuter för 10 månader sen, vore det en underdrift att säga att jag var nojig inför just det provet.

Antagandet att en tävling på enkel bana är det detsamma som en ofarlig tävling kom på skam fem minuter efter att starten gått. Eftersom Jordsprätten går med individuell start stod jag fortfarande i startfållan och försökte se märkvärdig ut när dagens första ambulans kom sladdande i depån för att plocka upp en förare som inte hunnit köra mer än några hundra meter innan han tydligen stod på näsan så illa att tävlingen för hans del var över för den här gången. När det efter en stund blivit min tur att starta gick det upp för mig att en enkel bana är detsamma som en idiotsnabb bana, och att även enkla banor kan bli ganska trassliga om man kör idiotsnabbt. Varför jag inte tänkte på det här innan har jag ingen aning om.

Redan på det första provet kände jag att den nya hojen… Visst ja, nu går jag händelserna i förväg. Jag har köpt en ny hoj. En sprillans ny (eller flångny, som det visst blivit populärt att säga bland motorcykelfolk) tvåtaktare. 250 kubik. Den är asfet.

Hur som helst, redan på det första provet kände jag att den nya hojen inte alls betedde sig som min gamla trygga skorv och att det nog var en, även för att vara jag, ovanligt dum idé att ställa upp med den nya cykeln istället för den gamla. Förutom att jag är extremt ovan vid att köra tvåtakt så hade jag innan jag ställde mig i startfållan inte kört hojen mycket mer än tio minuter och ägnat ännu mindre tid åt att anpassa hojens inställningar efter min vikt och körposition. Hojen kändes liksom orolig och verkade med en närmast religiös övertygelse vilja undvika att däcken någonsin hade kontakt med marken. Fast egentligen kan jag inte skylla min insats på hojen. Merparten av alla prov gick som sagt över fält, och jag är riktigt dålig på att köra på fält. Gasa och köra fort rakt fram kan de flesta och så även jag, men jag tappar väldigt mycket tid i kurvorna och blev därför omkörd i var och varannan kurva. Vid ett tillfälle var det t.o.m. Masen som pressade sig förbi i innerspår och passade på att ge mig en armbågstackling i sidan på vägen om.

När det till slut blev dags för ett prov som bestod av mer klassisk, stenig  brötenduro inne i skogen kände jag att det var min tur att glänsa. Nu skulle jag få visa klass! Jag stod på ganska bra i högt tempo över stenarna och låg nog mer på omkörning än jag själv blev omkörd, men det blev smärtsamt tydligt att jag inte ägnat en enda minut åt att ställa in fjädringen. Framhjulet hoppade och studsade som en flipperkula över stenarna vilket gjorde att jag inte kunde få till det där riktiga flytet. Vid ett extra stenigt parti tog framhjulet plötsligt ett rejält skutt åt sidan och jag slog styrändan i ett träd. Hårt. Styret vred sig förstås och jag kastades av. När jag rullat färdigt bland stenarna och nyvaket tittade upp frågade någon av de andra förarna, som tydligen kände sig medmänsklig, om jag var ok. Jag fick inte fram något svar eftersom jag inte kunde begripa hur någon kunde oroa sig över nåt så fullständigt oviktigt som hur det gick med mig: den stora frågan, den ENDA frågan, var ju hur det hade gått med nya hojen! Jag förväntade mig det värsta när jag rusade fram till cykeln, men bortsett från en färsk repa på ena kåpan, som i och för sig gjorde ont ända in i själen, var den ok.

Efter vurpan var den lilla rytm jag hade i körningen som bortblåst. Jag gjorde mitt bästa för att jobba upp farten igen, men efter att jag blivit påkörd av en förare som klippte mig rakt över hjälmen med styret och kastade ut både mig och cykeln i buskarna utanför banan bestämde jag mig för att jag nog i första hand skulle koncentrera mig på att komma helskinnad i mål. Att jag blev påkörd var förresten mitt fel. Jag lyckades låsa bakhjulet i en nedförsbacke så att hojen ställde sig tvärs över banan och den andra föraren hann inte bromsa. Antar jag. Eller så var det personligt.

Och crossprovet då? Det var nog det minst dramatiska provet under hela dagen. Det går ju faktiskt att sänka farten innan hoppen så att man inte riskerar att utsätta sig för en ofrivillig flygtur. Fast det är en märklig känsla att bli omkörd av hojar som befinner sig två meter upp i luften.

Jag tror att Jordsprätten egentligen lider av samma problem som jag hört att merparten av de mindre tävlingarna lider av, nämligen att 95% av deltagarna är så jävla duktiga. I de större tävlingarna kan det stå i princip vilken skit som helst på startlinjen – medelålders män som försöker bota sin åldersnoja genom att genomföra vad som upplevs vara ett mandomsprov, lumpargänget som hyrt hojar och anmält sig som en kul grej, periodaren som plockar ut sin hoj från 1998 en gång per år – vilket bidrar till att man själv känner sig något skickligare i jämförelse, men på tävlingar som Jordsprätten är det i princip bara semiproffs på startlinjen. Det går absolut att ställa upp som nybörjare – man känner ganska snabbt när det är läge att köra åt sidan för att släppa fram en snabbare chaufför – men även om man redan från början är inställd på att hamna i botten av resultatlistan är det ändå svårt att inte känna ett sting av besvikelse när man konstant känner sig som ett rundningsmärke. Men oavsett var i resultatlistan man hamnar är tävlingar utvecklande, så jag ska klämma in så många tävlingar jag bara kan innan det är dags för den första klassikertävlingen, Stångebroslaget. Och innan dess ska jag nog se över fjädringen.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Henke Larsson har bajsat på hallmattan

För några år sedan var jag på besök i en liten ort utanför Helsingborg. Henke Larsson var, och är, oerhört populär i Skåne i allmänhet och Helsingborg med närområden i synnerhet. Han kommer därifrån, ser ni. Föreståndarinnan på vandrarhemmet jag bodde på hade en gul hankatt som hette Henke Larsson. Föreståndarinnan, som var både trevlig och social, samtalade gärna med gästerna vid frukosten, och då inte sällan om något av hennes favoritämnen: fotbollsspelaren Henke Larsson och katten Henke Larsson. Ibland hände det att dessa två ämnen vävdes samman så sömlöst att man inte riktigt förstod var fotbollsspelaren Henke Larsson slutade och katten Henke Larsson började. ”Henke Larsson är definitivt traktens stora son, det var han som slutligen satte Helsingborg på kartan. Jag älskar verkligen Henke Larsson. Men jag är väldigt trött idag, för Henke Larsson började skrika allt vad han orkade kl. 4 i natt och ville bli utsläppt.” Ungefär så där kunde det låta.

Gäster som inte tagit sig tid att lära känna föreståndarinnan och hennes katt satte dock apelsinjuicen i halsen när de hörde snacket vid frukosten. ”Det är dags att kastrera Henke Larsson. Grannarna klagar på att han kissar överallt.” ”Var försiktiga så ni inte trampar på Henke Larsson om ni kommer hem sent i natt. Han brukar sova på grusgången under somrarna.””Förlåt mig men jag måste rusa. Henke Larsson har bajsat på hallmattan.” ”Usch, nu har Henke Larsson lagt en halväten talgoxe på farstubron igen.” Vi som var invigda och kände till förutsättningarna nickade förstående, medan de oinvigda, som utgick ifrån att Henke Larsson var Henke Larsson och ingen annan, skruvade på sig i uppenbar men ändå sensationslysten misstro.

Varken fotbollsspelaren Henke Larsson eller katten Henke Larsson har speciellt mycket med enduro att göra. Ovanstående anekdot illustrerar dock något som jag brottats med ända sen jag började med den här sporten: den känsla av både förvirring och skam som uppstår när man som oinvigd tror sig veta vad de invigda talar om, men där det senare visar sig att man inte förstått ett dugg.

Mitt senaste exempel på en lång rad missförstånd är från förra helgen då Champ hjälpte mig med ett strulande tändsystem. När vi gav upp för dagen konstaterade han att det i varje fall inte var något fel med tändspolen eller tändmodulen. Jag bestämde mig dock för att fortsätta felsökningen hemifrån och började därför finkamma internet efter svar. Halva natten läste jag forumtrådar och plöjde flödesscheman för felsökning, och jag återkom ständigt till samma troliga felkälla: CDI-boxen. Varje sökning bekräftade det jag blev mer och mer övertygad om att jag redan visste, och i triumf skickade jag till slut ett sms till Champ där jag stolt som en tupp förkunnade att jag löst problemet. CDI-boxen var trasig. Något annat alternativ fanns inte. ”Mm, det var ju den vi kollade och den funkade fint”, svarade han. Hade jag bara ägnat ett par minuter av mina timslånga googlingar åt att ta reda på att CDI-boxen är en tändmodul hade jag både sluppit göra bort mig och kanske dessutom kunnat söka på ett sätt som givit mig ett relevant svar. Det hade räckt med en bildsökning för guds skull.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Århundradets erbjudande

Det här erbjudandet, riktat till just mig och min endurohoj, landade i brevlådan härom dagen:

erbjudande

Erbjudandet innehåller inga förbehåll om att jag t.ex. måste befinna mig på en allmän väg för att berättigas assistans, så det vore festligt att se hur de skulle reagera om jag begärde ut en mekaniker, en bärgare och en hyrbil nästa gång jag kör fast i ett surhål och fyller cylindern med vatten mitt i Sjumilaskogen. Och jag kanske borde kolla om det finns några bättre hotell i närheten av endurospåren?

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade