Sju nybörjartips till Gotland Grand National

Så du ska köra Gotland Grand National? Bra! Det är skitroligt. Men om du som jag är en nybörjare i motorsportsammanhang är du säkert orolig över allt du måste ha koll på. Du kan vara lugn, jag hjälper dig. I gengäld kan du ju hjälpa mig baxa upp min hoj om jag kör fast i leran.

Här kommer nybörjarens sju bästa tips till nybörjare på Gotland Grand National:

  • Kom förberedd till besiktningen

Gå igenom cykeln i god tid innan tävlingen (det börjar bli lite bråttom nu), åtgärda eventuella problem och se till att alla skruvar är ordentligt åtdragna. Du får själv välja om du vill besiktiga hojen på kvällen innan tävlingen eller på tävlingsdagens morgon. Har du möjlighet bör du definitivt få besiktningen överstökad kvällen innan. Skulle du få nedslag har du gott om tid att reparera hojen och besiktiga den på nytt nästa morgon. Vissa reservdelar finns att köpa i depåområdet, men för säkerhets skull bör du ha med dig några egna. Det vore ju tråkigt om du tvingades följa tävlingen från åskådarplats för att du snålat och inte köpt med dig ett extra framhjulslager för någon tvåhundring.

  • Ta med vätskesystem och fyll det med något beprövat

Under tre timmars tävlingsenduro blir du törstig. Eftersom det är bättre att dricka lite hela tiden än att hälla i sig som en elefant vid depåstoppet bör du ha med en vätskeryggsäck. Ju större desto bättre och gärna med handsfree. I ryggsäcken får du dessutom plats med lite smått och gott som kan vara bra att ha om cykeln skulle haverera längs banan, såsom de vanligaste verktygen, buntband, tejp, extra tändstift och kanske några cyanidkapslar om det skulle gå riktigt illa. När det kommer till vätska bör du välja det du är van vid från träningen. En tävling är inte rätt tillfälle att börja experimentera med sportdryck, vinglögg, katrinplommonjuice och annat läskande. Det finns i och för sig bajamajor här och där efter banan om magen skulle haverera, men antagligen har du åkt till Gotland för att köra motorcykel och inte för att hållfasthetstesta de lokala utedassen.

  • Kom tidigt till start

De bästa platserna i varje startled blir snabbt upptagna. Åsikterna om vad som utgör en bra plats varierar förstås, men om du anser att en viss plats är bra är risken uppenbar att någon annan är av samma uppfattning. Kom tidigt till start för att ha fler platser att välja på. Är ni dessutom ett gäng kompisar som vill ha platserna bredvid varandra bör ni komma ännu tidigare. Baksidan med att vara tidig till start är förstås att väntan fram till varmkörningen blir plågsamt lång. Du kan därför med fördel packa ryggsäcken med något att äta och, om du är introvert och inte känner för att prata strunt med dina konkurrenter, något att fördriva tiden med. Själv ska jag kolla om de fortfarande säljer Fantomen.

  • Ta det lugnt i början

Tävlingen avgörs inte i starten och du kommer ändå inte vara den som är först in i första kurvan. Starten är sannolikt den snabbaste delen på banan och vurpar du här riskerar tävlingen att vara över för din del innan den ens har börjat. Lockas inte att gasa fullt med framhjulet under bakskärmen på framförvarande hoj bara för att alla andra gör det. Ta det istället i din takt och ta ut någon meters säkerhetsavstånd till cykeln framför. Håll dig längs någon av kanterna för att undvika den värsta trängseln och var beredd på att tvärbromsa när du kommer fram till köbildningen i ingången till kurvan.

  • Håll ditt spår

Den hala kalkstenen är inte nödvändigtvis det svåraste hindret att övervinna på Gotland. För nybörjare kan de största svårigheterna många gånger uppkomma när du blir omkörd. Om du har för vana att vingla fram och tillbaka över banan kommer du raskt att göra dig ovän med de snabbare förarna. De kommer köra om dig oavsett om tillfället är bra eller inte, och har du varit riktigt i vägen brukar de inte tveka när det kommer till att låta dig veta vad de tycker om dig. Alla tjänar på att du underlättar för dina medtävlare, inte minst du själv eftersom du slipper bli stressad av att någon kör bakom dig med tummen på tutan i 200 meter och armbågstacklar dig vid omkörningen. Motstå frestelsen att skära kurvorna för att köra rakast möjliga linje, utan håll ditt spår och kör på ett sätt som låter bakomvarande förare förutse vart du är på väg. Det spår du valt kanske inte är det optimala, men det är ditt. Stanna där.

  • Lär dig banan

Kasta ett öga på kartan över banan innan start. Du behöver inte memorera varenda kurva, men försök få en känsla för var de stora, mer välkända hindren finns, såsom Hästskon, Allhage myr och Berget. Att vara mentalt förberedd kan vara avgörande när du ska ta dig an banans mer berömda passager, och att känna till vad som väntar längre fram minskar risken för att du ska överrumplas av att plötsligt stå inför den smärre insjö som är Hästskon. Du kommer dessutom inte vara ensam om att känna viss osäkerhet inför de svårare banavsnitten. Var beredd på att det kan ta tvärstopp när 20 hojar helt plötsligt tvärnitar framför dig för att samtliga förare bestämt sig för att stanna och filosofera just innan passagen.

  • Var insmord

Detta gäller självklart cykeln, men i hög grad även dig själv. Långdistanslöpare kan ibland plågas av skavsår på bröstvårtor och i ljumskar. Ett vanligt sätt att förebygga detta är att tejpa utsatta ställen, eller smörja in dessa med vaselin. Under långloppsenduro kan skavsåren istället uppkomma i röven. Eftersom det för de allra flesta inte är ett alternativ att förebygga sårbildning just där genom tejpning återstår istället att vara rejält insmord. Vaselin ska tydligen funka, eller en silikonbaserad massageolja (som ju varenda människa har hemma i badrumsskåpet). Ringblomssalva, som i trampcykelkretsar brukar kallas rumpräddaren, ska också vara gångbart. Skavsår i arslet drabbar antagligen långt ifrån alla enduroförare, men om du inte vet vilka anlag just du har kan det vara värt att ta det säkra före det osäkra. GGN-helgen skulle ju trots allt få en ganska sorglig avslutning om du tvingades sitta på en ispåse på färjan hem.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Generalrepetition inför GGN

Idag är det mindre än en vecka till Gotland Grand National och mina förberedelser fortgår enligt plan. Idag stod däckkrängning på schemat och jag kunde konstatera att jag kränger ungefär 90 gånger långsammare än Anders Eriksson. Jag är så jävla dålig på att kränga däck.

Men det här inlägget handlar inte om det, utan om mitt sista träningspass på hojen inför GGN. Ni har sett Sällskapsresan 2 va? Klart ni har, det har alla. Ni minns förstås även replikskiftet mellan Klasse Möllberg och Jan Waldekranz i vilket skidresenärerna uppmanas att skippa första åket – och sista åket – varje dag. Höhö, humor. Men 80-talskomik åsido ligger det ändå nånting i den dialogen. Jag har kommit fram till att risken för att jag skadar mig själv eller hojen är markant högre under dagens första varv, eller vid de tillfällen då jag bestämt mig för att innevarande varv blir dagens sista. Vem hade kunnat ana att Klasse Möllberg kunde så mycket om enduro?

15010648244_fda0a6e27d_z

En veritabel kunskapsskatt för endurointresserade. // Electric Banana Band av Staffan Vilcans / CC BY-SA 2.0

Den här insikten har gjort att jag i flera veckor oroat mig för just det sista träningspasset innan GGN. Det hade ju varit just snyggt att missa klassikern för att jag vurpat sönder kylaren och inte hann fixa fram nån ny innan tävlingen. Samtidigt vore det ju inte helt lyckat att ställa sig på startlinjen utan att ens ha sett hojen sen Ränneslättsloppet, så förra lördagen åkte jag ut till hemmabanan för ett genrep.

Jag skulle ta det väldigt lugnt. Inga skador eller andra missöden för mig inte, det hade jag bestämt. Masen, som också var där, hade helt andra planer. Han var i högform och flög fram bland träden. Vi startade samtidigt, men han försvann ur synhåll efter nån halvminut. Impulsen att höja tempot och försöka hänga på kom omedelbart, men jag visade prov på en personlig mognadsgrad som hade gjort mormor alldeles varm av stolthet och höll mig kvar i mitt mjäktempo. Inga skador eller andra missöden för mig, så var det sagt och så skulle det bli.

Efter några varv träffade jag på Strömming som stod parkerad mitt i spåret. Ni som har viss erfarenhet av enduro sen tidigare känner nog till att det här är en ganska okonventionell parkeringsplats i sammanhanget, så jag stannade för att höra vad som stod på. Han behövde inte ge mig någon annan förklaring till stoppet än en lätt nickning i banans åkriktning. Några meter framför honom låg Masens hoj. I buskarna bredvid banan stod Masen med en besvärad min och ett pekfinger som till färg och form alltmer började se ut som ett höstplommon.

4883001282_99ef3f4fc5_b

Ni behöver inte bildgoogla. Jag hjälper er på traven med visualiseringen. // Plums av Fluffymuppet / CC BY-NC 2.0

Det var färdigkört för Masen och han linkade iväg mot depån för att se över sitt plommon. Mina fingrar däremot, såg fortfarande ut som fingrar, så jag körde vidare. Jag kom iväg före Strömming och när han efter en stund kom ifatt mig bestämde jag mig för att se om jag kunde hålla honom bakom mig resten av varvet. Jag höjde tempot något och körde i mitt tycke ganska bra. Samtidigt försökte jag välja spår så att Strömming inte skulle kunna passera. Utan att ge avkall på att inte drabbas av några skador eller andra missöden, givetvis. Det var ju det jag hade bestämt. Men det gick naturligtvis inte. Det uppenbara här vore ju förstås om jag hade vurpat och knäckt ramen eller nåt, men nej, så illa gick det inte. Grejen med att ge Strömming en match däremot, det gick förstås åt pipsvängen. Jag blir så fruktansvärt provocerad av förare som genomför snygga omkörningar där det inte går att köra om. Det ska inte gå! Banan är inte bred nog!

När jag kört mitt varv möttes jag av en flinande Strömming som var alltför medveten om vad jag försökt, och misslyckats med att, göra. Adrenalinet i min kropp ville verkligen åka ut på ett varv till för att försöka ta revansch, men för andra gången den här dagen tog jag det vuxna beslutet och bestämde mig för att det fick vara färdigkört. I depån var Masen förstås omringad av depågubbarna som med drömska blickar och breda leenden berättade sina bästa fingerrelaterade historier. Nån hade brutit tummen på 62 ställen, nån annan hade vurpat in handen i ett jordgetingbo, och en tredje hade fått fingret avbitet av en järv under enduro-DM i Flen 1972. Antagligen. Masen verkade dock inte lyssna riktigt så uppmärksamt som gubbarna kanske hade önskat, utan koncentrerade sig mest på sin hjälm. Han hade visst hängt hjälmen på styret och gått därifrån, som vissa gör mot bättre vetande. Marken var mjuk, stödet vek sig, cykeln tippade och landade på hjälmen som sprack. När Masen förklarat detta för församlingen gick depågubbarna omedelbart över till att berätta sina bästa hjälmhistorier. Epoxylim, tyckte någon.

Jag klarade mig alltså. Inga skador eller andra missöden, precis som jag hade tänkt. Det gick lite värre för Masen och han var faktiskt lite orolig för att GGN kunde vara i fara. Jag har dock pratat med honom ganska nyligen, och det verkar som att plommonet ska kunna fullgöra sin uppgift nästa lördag trots allt. Han hade visst köpt en ny hjälm också, trots det fina tipset han fick.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Förberedelser inför Gotland Grand National

Jag har fullt upp med att förbereda mig inför GGN och har därför inte hunnit skriva klart rapporten från Ränneslättsloppet ännu. ”Men Nybörjaren,” frågar rösterna i mitt huvud, ”du har ju tid att skriva det här inlägget, så alldeles upptagen kan du ju inte vara.” Och det är förstås sant, men jag skriver i vilken ordning jag vill och kronologi är tydligen inte min starka sida.

Hur ser då de typiska nybörjarförberedelserna ut egentligen? Jag skulle säga att det är en trestegsraket. Hojen, utrustningen och föraren. Vi börjar med hojen. Vid den här tiden förra året var jag i upplösningstillstånd. Hojen hade spelat mig så många spratt under året att jag veckorna innan tävlingen tillbringade varenda kväll i garaget och gick igenom hojen under elektronmikroskop. Som bekant hjälpte det ändå inte eftersom cykeln bestämde sig för att stöka till det rejält på besiktningen kvällen före start.

Nu när jag har en ny hoj med bara ett 30-tal timmar på mätaren känns det betydligt lugnare. Olja och luftfilter ska givetvis bytas, skruvar och bultar ska efterdras lite och – mest för att vara på den säkra sidan – ska jag kolla att drivpaket, bromsbelägg och -skivor samt alla lager verkar schyssta. Bakgrundsplasten från Stångebroslaget sitter fortfarande kvar på hojen och eftersom jag ska ha samma färg på GGN behöver jag inte knixa med det heller. Det största, och (förhoppningsvis) enda, problemet är istället däcken.

Inför förra årets Gotlandsresa köpte jag ett par nya Metzlers enligt devisen att det som är gott nog åt van der Belgien på sin fyrtakts-Kawa är gott nog åt mig. Det var just inget fel på de däcken, men i år tänkte jag grunda mitt däckval på något som är snäppet mer vetenskapligt än ett avsnitt av NileCity. Problemet är bara att jag inte kan ett skvatt om däck. Det skulle dock visa sig att lösningen var närmare än jag trodde.

I förbifarten nämnde jag för en av klubbens garageinventarier att jag var alldeles rådvill inför däckvalet. En förlupen kommentar medan vi småpratade bara, men en kommentar som omedelbart öppnade en verbal dammlucka. Inget hade kunnat förbereda mig på den tsunami av däckfakta som utan förvarning forsade mot mig. Inventarien visade sig inte bara ha en erfarenhetsgrundad uppfattning om alla däck som någonsin existerat, utan karljäveln kom dessutom ihåg samtliga forntida och nutida modellbeteckningar från alla tillverkare i hela världen. Vilka tillverkare som blandar ut gummit med billigt syntetmaterial, vilka tillverkare som outsourcat tillverkningen till låglöneländer med sämre kvalitetskontroll som följd, vilken tillverkare som mäter däckbredden över nabbarna (Michelin), vilka däck som inte håller för en hård inbromsning, han hade koll på allt. Det var som att han memorerat däckfakta under hela sitt liv och bara väntat på den stund då han till sist skulle få dela med sig av all kunskap, och nu var äntligen den stunden kommen. Jag visste att jag inte skulle ha en chans att komma ihåg ens en tredjedel och ännu mindre kunna använda det jag kunde komma ihåg till något vettigt, så när föreläsningen var över jag frågade vilka däck han rekommenderade till Gotland. Eftersom Inventarien tydligen hade ett uppdämt behov av att snacka däck förväntade jag mig ett utförligt svar, men det var lika kort som nedslående: ”Är det blött funkar ingenting. Är det torrt funkar det mesta.”

Eftersom jag är oförmögen att fatta egna beslut lät jag honom inte komma undan så lätt, så jag pressade stackars Inventarien tills han klämde ur sig en rekommendation. Bridgestone ska visst vara en av de bättre tillverkarna just nu, och efter en kort diskussion om specifika modeller beställde jag ett Bridgestone Battlecross X20 som bakdäck och ett Bridgestone Gritty ED663 som framdäck. Jag litar blint på Inventarien i den här frågan och hoppas att han inte blåste mig som straff för att jag var så påstridig.

5205061402_eb678623d3_b

Det hade kanske räckt att hota honom med bara en puffra, till exempel. // Wrong Answer av Matthias Weinberger / CC BY-NC-ND 2.0

Skicket på utrustningen är väl egentligen inte lika kritiskt som att hojen är i ordning, men jag har blivit ganska petig med det där sen jag i fjol tvingades köra GGN med kläder som fortfarande var svettfuktiga sen träningen två veckor tidigare. Det är en hygienfaktor och tävlingen är tillräckligt jobbig utan att varenda andetag sticker som aceton i lungorna av stanken. Jag har därför planerat in några strategiska besök i tvättstugan dagarna innan avfärd, och jag har redan nu handtvättat hjälmens insida med ett skonsamt tvättmedel jag köpte just för det här ändamålet. Baserat på att tvättvattnet efteråt såg ut som O’boy kan man nog dra slutsatsen att det var hög tid att den tvätten blev av.

När det gäller brillorna är roll off-systemet redan på plats, men jag ska se till att behandla glasen mot imma i nästa vecka. Det finns ju medel mot imma att köpa, men jag tycker det är töntigt att använda sånt. Jag smetar raklödder på mina glasögon. Det gör jag inte för att mina goggles lider av generande hårväxt, utan för att ett gammalt husmorsknep går ut på att badrumsspegeln inte immar igen av ångorna från duschen om man kletar raklödder på den nån gång i månaden. Sen jag började med enduro har jag kladdat raklödder på brillorna med jämna mellanrum och jag har aldrig haft några större besvär med imma på glasen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns ingen anledning att snåla med löddret. // Raisin Monday Foam Fight av Nuwandalice / CC BY-NC-ND 2.0

Slutligen har vi det där med föraren, det vill säga mig själv. Nybörjaren. Formen är väl så där. Kunde förmodligen vara värre, kunde definitivt vara mycket bättre. Jag har i och för sig varit ganska flitig på gymmet den senaste månaden, men det är ju egentligen så dags att börja fysträna nu. Varje vardag är dock en intensiv kamp för att hålla mig fri från förkylning, influensa, krupp, spetälska, skallighet, dyslexi och allt annat som mina kollegor verkar som besatta av att smitta mig med. Jag skojar inte. Jag kan inte röra mig en meter utan att någon smyger upp bakom mig och hostar mig i nacken eller nyser rakt ut i luften som en vattenspridare. De måste ha gått ihop i en komplott för att förgöra mig, de smittohärdarna. Givetvis hanterar jag det här med den mognadsgrad som anstår en toppidrottare: jag tar långa omvägar för att slippa befinna mig närmare än tio meter från någon annan människa och om jag undantagsvis måste befinna mig i närheten av någon lämnar jag rummet skrikande med händerna för ansiktet om någon drar häftigt efter andan.

Sammantaget går förberedelserna faktiskt enligt tidsplan och jag är hyfsat optimistisk i år. Jag skulle nog må bra av några fler hojtimmar, men i lördags körde jag det sista träningspasset jag hinner innan tävlingen. Det var faktiskt lite kul. Jag ska nog berätta lite om det i nästa inlägg.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Anders Eriksson är trevlig på riktigt

Jag ska vara fullständigt ärlig: jag brukar inte titta på I huvudet på Gunde Svan. Det beror inte på att jag har något emot Gunde personligen eller ogillar programformatet, utan det handlar snarare om att mitt tv-tittande är ganska oregelbundet. Igår satt jag dock bänkad i soffan med min popcornskål redan en kvart innan programmet började. Veckans gäst var nämligen Anders Eriksson, sjufaldig världsmästare i enduro, moralisk vinnare av Mästarnas mästare samt någon som kan kränga ett däck på under minuten. Jag vet inte vad jag är mest imponerad av.

Avsnittet var riktigt, riktigt bra tv. Det måste till och med människor som är totalt ointresserade av motorcyklar medge (fast jag råkar ju veta att alla är intresserade av motorcyklar, så det vore ett högst teoretiskt scenario). Något som tycks ha slagit väldigt många människor som såg programmet är hur genuint trevlig Anders verkar. Han framstod som väldigt sympatisk redan under Mästarnas mästare, men det framgick ännu tydligare nu när han fick mer utrymme i rutan.

1772451758_8d74747c71_o

Vissa skulle dock tjäna på att synas lite mindre i rutan om de vill framstå som sympatiska. // gary busey av andrea lunin / CC BY-SA 2.0

Nu förhåller det sig faktiskt som så att jag kan bekräfta den bilden. Tidigare i år deltog jag i ett av Anders Erikssons träningsläger. Han arrangerar nämligen såna. Anders var oförfalskat jättetrevlig och verkade på riktigt tycka att det var roligt att babbla med oss sopor som deltog. Tanken slog mig i och för sig inledningsvis att han kanske främst var trevlig eftersom vi faktiskt gett honom pengar för att få vara där, men så var det inte. Min arbetsgivare ger ju t.ex. mig pengar, och det hindrar inte mig från att svära och uppföra mig passivaggressivt folkilsket åtta timmar om dagen. Anders spelar inte trevlig, han är trevlig.

Morsan hade förresten sett Anders på Mästarnas mästare, så när hon fick höra talas om träningslägret hörde hon av sig till mig och utbrast ”åh vad roligt att du fått träffa Anders Eriksson, han verkar så mysig!” Hur jag hade haft det under lägret var tydligen ointressant. Men hon hade förstås rätt. Anders är mysig.

Så, nu var det sagt och bekräftat. Anders Eriksson är genuint jättetrevlig. Jag vet, för jag har träffat honom och babblat enduro. Nu behöver ni inte fundera längre.

Rapporten från Ränneslättsloppet är förresten snart klar. Och det där träningslägret borde jag också skriva några ord om, men det gör jag knappast före Gotland Grand National. Jag måste ju hinna förbereda mig lite också.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Målsättningar inför Ränneslättsloppet – uppföljning

1) Kom överens med nya framgaffeln illa kvickt.

Check. Gaffeln kändes så bra över stalpen att det nästan kändes som att jag fuskade. Jag behövde bara gasa, blunda och hålla i mig, hojen skötte resten. Cykeln var fortfarande lite orolig över sten och rötter, men det borde jag kunna fixa när jag blivit hårig nog för att börja skruva på gaffelinställningarna.

2) Kör minst tre varv.

Check. Fast ett check som svider. Hade jag bara varit några ynka minuter snabbare hade jag fått köra fyra varv. De minuter som krävdes hade jag med god marginal kunnat tjäna in om jag inte hanterat mitt depåstopp som ett kafferep, med både läskpaus och tjäbbande med gubben på depåplatsen bredvid. Extra bittert är att jag förmodligen inte ens hade behövt gå in i depå; jag behövde bara tanka drygt fyra liter efter två varvs körning. Jag ska aldrig göra ett depåstopp igen.

3) Få inte punktering.

Check. Ingen punka och däcken hade samma lufttryck på morgonen som på kvällen innan. Varför jag hade tappat 0,3 kilo i båda däcken sen förra lufttrycksmätningen är nog ytterligare ett av alla dessa enduromysterier som vi antagligen aldrig kommer få svar på.

4) Passera Berget minst en gång.

Check. Jag passerade visserligen Berget både på första och andra varvet, men min första passering blir nog inte ihågkommen som någon av de snyggare. Snarare tvärtom. När jag klättrat nästan ända upp till toppen släppte fästet på bakhjulet. I den efterföljande vurpan rev jag med mig nån annan krake som precis baxat upp sin hoj efter sin egen vurpa. Mitt försök till ursäkt blev inte mer intelligent än ”det är fan halt här du.”

5) Kör ett varv som är snabbare än något av Henning Pennings varv.

Inte check. Fan! Mitt snabbaste varv, det tredje, var en dryg minut långsammare än Pennings sämsta, det fjärde. Mitt andra varv – det enda utan vurpor – kan i och för sig ha varit snabbare i effektiv körtid, men eftersom den tid som tillbringats i depå inte redovisas på Ränneslätt kommer vi aldrig få reda på det. Penning börjar bli snabb nu, den svinpälsen. Till GGN ska jag ta reda på hur snabb han är om jag snor hans luftfilter innan start.

4 kommentarer

Filed under Okategoriserade

66,6 procents klassiker

Ränneslättsloppet är efter många vedermödor avklarat och jag har bevismaterial i äkta plåt, eller nåt sånt.


Till skillnad från Stångebromedaljen verkar inte Ränneslättsplaketten föreställa någon särskild. Jag har dock från säkra källor att arrangörerna på Ränneslätt avskaffat nummerlapparna för att de anser att plaketten är så fin. Förarna behöver ingen annan memorabilia från tävlingen än plaketten, liksom.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Målsättningar inför Ränneslättsloppet

Imorgon är det Ränneslättsloppet. Efter en resa där inget gick som planerat är jag nu inkvarterad i väntan på start. Eftersom jag har fjärilar stora som pelikaner i magen är det lönlöst att försöka sova och jag har därför funderat lite på morgondagens målsättningar. Utan inbördes ordning:

1) Kom överens med nya framgaffeln illa kvickt. Precis som jag misstänkte har jag inte hunnit testköra den en minut, och även om Masens hoj kändes helt fantastisk med ombyggd gaffel har jag ju faktiskt inga garantier för att min ska bete sig på samma sätt.

2) Kör minst tre varv. För klassikern räcker det med att köra två varv, men jag siktar högre. Minst tre.

3) Få inte punktering. Sen jag körde sist har båda däcken på hojen tappat 0,3 kilo i tryck. Oroväckande. Jag pumpade däcken ikväll och det verkar hålla, men om trycket har sjunkit till imorgon bitti kan jag ha problem. Jag får väl trycka i tre kilo luft och köra tills däcken är tomma eller nåt.

4) Passera Berget minst en gång. GGN har Hästskon, Ränneslätt har Berget; en välkänd passage där många förare trasslar till det och ännu fler åskådare står och flabbar åt förare som trasslat till det. Till skillnad från Hästskon kan man dock helt undvika Berget genom att välja ett fegspår som går vid sidan av. Även om blotta tanken på ett fegspår får mig att skina upp som ett barn på julafton vill jag forcera Berget minst en gång.

5) Kör ett varv som är snabbare än något av Henning Pennings varv. Masen har lyckats dubbelboka en utlandsresa, så han ska inte köra. För mig återstår då att sparra med antingen Strömming eller Henning Penning. Jag kommer inte slå någon av dem på totalen – officiellt skyller jag på att båda kör fyrtakt och därför kan strunta i depåstopp – men kanske kan jag köra fortare under åtminstone ett av varven. Jag drog sticka och Henning Penning förlorade, eller vann, beroende på hur man ser på det.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Ombyggd framgaffel

Min nya hoj har en framgaffel som alla klagar på. Eller, det är väl inte just mitt exemplar som alla klagar på utan snarare den typen av framgaffel, men ni fattar. Klagokören brukar handla om att det är svårt att ställa in gaffeln så att den beter sig som man vill. Oavsett hur man skruvar är gaffeln antingen för mjuk eller för hård. I bästa fall kan man få gaffeln att bete sig bra under en viss typ av förhållanden, typ att gaffeln är schysst vid stalp men inte sten och rötter, eller att den gör som den ska i doserade kurvor men inte i lerspår. Ungefär så.

Själv är jag livrädd för att pilla på gaffelinställningarna. Jag har sett till att gaffeln håller de inställningar som tillverkaren rekommenderar och sen dess har jag inte ens tittat åt gaffeln. Skruvarna högst upp på gaffelbenen hanterar jag på ungefär samma sätt som när semesterfirare hittar odetonerade artillerigranater från andra världskriget på sommarstugetomten; jag håller mig på behörigt avstånd, ringer polisen och begär en bombtekniker. Jag har utgått ifrån att den oroliga känslan som alltid funnits i min nya hoj berott på att jag inte vant mig helt vid cykeln ännu, eller att det kanske bara är så en tvåtaktare ska kännas. En tvåtaktare är smidig men orolig; en fyrtaktare är stadig men trög. Så har jag tänkt.

Masen kör en likadan hoj som mig och han har hatat sin gaffel sen första stund. För en tid sen snubblade han över ett ombyggnadskit från MX-Tech som tydligen skulle göra underverk, och utan en sekunds tvekan köpte han kittet. Sen den stunden har Masen knappt kunnat starta hojen utan att samtidigt påtala att beslutet att bygga om gaffeln är hans bästa någonsin. Han är så oförskämt belåten att man blir alldeles varm i hjärtat. Jag har tidigare betraktat den här kärlekshistorien mellan en man och hans framgaffel med mild skepsis, men det var innan jag provkörde Masens hoj. Skillnaden mot den gamla gaffeln var enorm. Hojen beter sig som att den blivit tio kilo tyngre i fram utan att för den skull kännas som att den väger tio kilo mer. Den karaktäristiska, smidiga tvåtaktskänslan är kvar, men det oroliga, stötiga och hoppiga är som bortblåst. Hojen är som en tvåtaktare med fyrtaktskaraktär, i brist på bättre liknelser. Jag slog sönder spargrisen och beställde ett eget kit samma dag.

kit

Det här slet man ut ur gaffeln. Jag är ganska säker på att man ersatte det med någonting.

Tillverkaren av kittet låter meddela att man löst de problem som varit med den aktuella gaffeln på följande sätt: ”We created the Asymmetrical System to address the stock 4CS limitations in addition to improving the overall performance by adding additional adjustable high and low speed compression and the MXT Huck Valve system.” Det här låter väl självklart? Nej det gör det förstås inte. Det är bara rappakalja och jag förstår inte ett ord. Men det spelar ingen roll, för om det här gör lika stor skillnad för min gaffel som för Masens så har det varit värt varenda öre.

Gaffeln är ombyggd och monterad på cykeln, men jag har ännu inte haft tillfälle att provköra. Tyvärr verkar det som att jag inte kommer hinna göra det innan Ränneslättsloppet heller. Fast det har ju å andra sidan blivit lite av min grej – att köra tävlingar med utrustning som jag är totalt obekant med – så jag borde väl egentligen inte oroa mig över den saken utan bara acceptera att det är så mitt enduroliv ser ut. Kunde jag köra Jordsprätten med en flångny hoj ska jag väl kunna köra Ränneslätt med en ny gaffel, lite så. Men det går inte att komma ifrån att jag är väldigt spänd på att testa resultatet av ombyggnationen.

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Nybörjaren recenserar: Bergbybanan

Så var det äntligen dags för ännu en nybörjarrecension. Huk er i bänkera, han ladder om! Under bilan denna gång ligger Bergbybanan, som namnet till trots inte ligger i Bergby utan i Vendel, men med postadress i Örbyhus och enligt GPS:en belägen i Tierp. Jättetydligt.

Om ni som jag blir alldeles vindögda av alla ortsnamn och undrar hur i Häcklefjäll ni ska hitta till banan kan jag trösta er med att banans hemsida innehåller en vägbeskrivning. Den är faktiskt inte längre än att jag kan citera den: ”Enkelt att hitta hit, 4,3 mil från Uppsala, 6 km från E4, avfart Örbyhus, Husby.” Så var det med den saken.

Bergbybanan är obemannad och utan kiosk. Detta kan ses som en nackdel, men innebär å andra sidan att den är extremt lättillgänglig. Inget trassel med att skriva in sig hos nån finnig junior som inte vet i vilket skåp man förvarar lånevästarna. Här slänger man en hundring i brevlådan och kör tills man fått kramp i käken. Jag och dagens rotetvåa Masen var i och för sig inte kompetenta nog för att hitta brevlådan, men det var inga problem eftersom hemsidan med den eminenta vägbeskrivningen innehåller kontaktuppgifter med telefonnummer. Jag ringde helt enkelt och fick omedelbart hjälp av en mycket trevlig dam som lyckades lista ut att vi parkerat bilen ungefär 10 meter från brevlådan, men vända åt fel håll. Allt detta nästan utan att idiotförklara oss. Det kallar jag service! Dessutom har Bergbybanan mycket generösa öppettider: måndag till söndag 09 till 21, och skulle det undantagsvis vara stängt skriver Mälardalens Enduroklubb ut det på sin hemsida. Det här är något som andra banor gärna kunde få ta efter. Att det ens blev Bergbybanan den här dagen berodde t.ex. på att Lundabanan i Östhammar, som vi egentligen skulle ha testat, bestämde sig för att hålla stängt trots att hemsidan förkunnade att det skulle vara öppet. Det var visst lite blött, sa man. Jo tack, ibland är det på det viset utomhus, vill jag påstå.

Investigation Discovery

Precis det jag var rädd för. Löv på marken. Vi måste spärra av hela området. // Gyilkossági akták (2. évad) av Lwp Kommunikáció / CC BY 2.0

 

När skammen efter vårt debacle med brevlådan slutligen lagt sig bytte vi om, startade maskinerna och styrde ut på det fält som utgör banans inledande del. Efter mindre än hundra meter stannade vi och tittade frågande på varandra.

Har ni någonsin varit på väg hem i fyllan och villan med finskorna på och bestämt er för att gena över skolgårdens nyspolade bandyplan? Eller sprungit ut på en nypolerad bowlingbana? Bergbybanan är halare. Det är utan tvekan det absolut halaste jag någonsin stött på i endurosammanhang. Nej förresten, det där var inte helt sant. Bergbybanan är utan tvekan det absolut halaste jag någonsin stött på, alla kategorier. Banan var lite blöt efter nattens regnande, inget anmärkningsvärt alls, men det var tillräckligt för att man skulle tappa fästet med båda däcken samtidigt, hela tiden. Jag har aldrig tidigare under min korta endurokarriär känt hojen bete sig på det viset. När vi analyserat situationen en stund och utarbetat några hypoteser om hur vi skulle hantera underlaget körde vi vidare, men inget hjälpte. Det fanns helt enkelt inget fäste att hitta, hur mycket vi än letade.

Efter en evighet och lite till hade vi avverkat ett varv och tog modstulna en paus i depån. Masen var arg som ett bi och vägrade i stark sinnesrörelse acceptera sakernas tillstånd som de faktiskt var. Ena sekunden morrade han om att han ville bort från den här gudsförgätna platsen där det ändå inte gick att köra för att i nästa fräsa att han minsann skulle komma på ett sätt att besegra den här jävla banan. Allt medan han ursinnigt skruvade på dämpningen till sin framgaffel. Han brukar göra så när körningen inte funkar.

Vid det här laget hade solen börjat värma riktigt ordentligt och vi mer hoppades än trodde att detta innebar att banan skulle torka upp. Vi tog en rejäl paus för att få tid att svära av oss riktigt ordentligt och hoppade därefter upp på hojarna igen. Tror ni inte att banan var nästan körbar helt plötsligt, som om den bara jävlats med oss tidigare? Jo minsann, så var det. Det var förstås fortfarande halt, men med solen kom fästet. Vi ägnade mindre och mindre energi åt att i undantagsfall parera potentiella vurpor eller huvudsakligen genomföra faktiska vurpor, och mer och mer energi åt att trigga varandra att köra fortare än vi egentligen behärskade. Efter ytterligare ett varv var banan ännu lite torrare, och ett varv senare… Ja ni fattar.

5951683083_a1d0bc12cd_b

Vill det sig illa kan det nästan torka upp för snabbt. // Desert av Moyan Brenn / CC BY 2.0

När banan blivit så pass torr att jag började känna igen hojen under mig insåg jag en sak: Bergbybanan är riktigt rolig! Lättkörd busenduro där man nästan kan kosta på sig att tappa koncentrationen i någon halvsekund utan att behöva riskera en frontalkrock med urberget. Banan är nästan helt platt och går i S-form över ett fält med undantag för en del i mitten som går genom ett litet skogsparti. I anslutning till skogen finns en del sten och rötter, men inget som höjer svårighetsgraden nämnvärt. Faktum är att jag drog en lättnadens suck vid sten- och rotpartierna under det första, fullkomligt utomjordiskt hala varvet eftersom detta var Karlsons Klister i jämförelse med leran på fältet. Eftersom banan egentligen inte innehåller några riktiga svårigheter har man istället en ypperlig möjlighet att träna på att köra riktigt snabbt och på att luta hojen i kurvorna så där snitsigt som crossförarna gör. För egen del skulle det vara den perfekta träningsbanan inför en tävling som Jordsprätten, eller för all del klassikertävlingarna där man har allt att vinna på att våga höja farten några procent.

Jag har aldrig förr kört en så väderberoende bana och det är något andra nybörjare som överväger ett besök bör ha i åtanke. Vid blöt väderlek är det förmodligen bättre att stanna hemma i sängen eftersom det krävs en rejält duktig förare för att uppskatta känslan av att köra på vad som närmast kan beskrivas som smetig blankis utan dubbdäck. Är det däremot torrt ute är det här en utmärkt bana för nybörjare som vill känna hur det känns att för en gångs skull växla uppåt från treans växel. Är man däremot ute efter lite mer stök och bök bör man nog åka nån annanstans.

6 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Enduro-VM i Enköping – reflektioner

Som jag nämnde var jag alltså på plats när Enköping arrangerade en deltävling  i enduro-VM i juni. Jag tänker inte ge mig på en heltäckande analys av evenemanget, dels för att jag inte riktigt förstod reglerna och inte heller har koll på vem som vann, och dels för att jag utgår ifrån att den seriösa sportpressen redan rapporterat om arrangemanget. Jag tänker istället dela med mig av de tankar som fortfarande dröjer sig kvar från evenemanget så här två månader senare. Ur ett nybörjarperspektiv, givetvis.

  • Reglerna

Snabbast förare vinner, det är grunden för en VM-deltävling och något som jag förstår helt och hållet. Tävlingen är dock indelad i olika sträckor som bjuder på olika typer av körning; prolog, transportsträcka, crossprov, enduroprov, extremprov och allt vad det heter. Tydligen är det inte riktigt så enkelt som att varje förares tid för respektive prov adderas till en totaltid. Jag har svårare att förstå detaljerna kring det här, men visst, en VM-deltävling består av olika moment, så långt är jag med. Men nu kommer det riktigt besynnerliga: en tävlingsdag avslutas med ett obligatoriskt däckbyte. På tid. Efter att körningen är avslutad måste varje förare alltså leta fram däckjärnen och först när däcken är bytta och hojen står prydligt parkerad på anvisad plats stannar klockan. Dessutom finns det visst nån övre tidsgräns för däckbytet, så jag antar att det är fullt möjligt för en förare som krossat motståndet ute på banan att bli diskad för att vederbörande råkat nypa sönder slangen och inte hann skaka fram en ny i tid.

Det kanske bara är jag, men jag tycker att det är ett konstigt tävlingsinslag. Det är ju som att varje fotbollsmatch skulle avslutas med att spelarna tvingades sätta sig vid sidlinjen med virknålar för att laga eventuella hål på strumporna. Jag förmodar att det kan ha att göra med att enduro anses vara en uthållighetsgren med stora inslag av gör det själv-tänk. Varje förare ska fungera i nån mån självförsörjande och klara av att hålla cykeln i det skick som krävs för att slutföra tävlingen. Men om nu avsikten är att testa förarnas förmåga att överleva i en postapokalyptisk värld med bara sig själva och sina motorcyklar så förstår jag inte varför man stannar vid bara ett däckbyte. Varför tvingas inte förarna gräva en bivack, göra upp eld utan redskap och laga en god och mättande måltid på ingredienser som växer vilt i depåområdet efter däckbytet? Varje tävling skulle vara som ett avsnitt av Expedition Robinson, men med motorcyklar och utan utröstningar. Jag skulle titta.

17086586875_c197d944f4_k

Jackpot! Lunchprovet snart fixat! // Bear Grylls: sztárok a vadonban av Lwp Kommunikáció / CC BY 2.0

  • Förarna

VM-förare kör omöjligt fort och bromsar på lika omöjligt korta sträckor. Om banan bjuder på tio meters raksträcka innan en vallgrav full med rostiga spikar och använda kanyler kommer VM-förarna vrida fullt på rullen och gasa absolut max i 9,8 meter innan de ändå på nåt sätt lyckas få stopp på hela ekipaget innan hindret. Detta givetvis under förutsättning att de alls bryr sig om att bromsa. 90% av alla hinder på banan verkar man inte ens märka utan kör rakt över. Inget konstigt i det kanske – det är ju trots allt VM och samtliga förare i fältet håller fruktansvärt hög klass. De mest hårresande prestationerna och topplaceringarna står givetvis fabriksförarna för, men långt från alla VM-förare kör under fabrikskontrakt och jag fick lära mig att det nog inte är riktigt så svårt att bli en utfyllnadsförare som man kanske kan tro.

Enligt en högst trovärdig källa (dvs. en åskådare med regnrock utanpå blåstället som pratade högt med sig själv om allt som hände på banan) handlar det i stort sett bara om att betala anmälningsavgiften, som är i runda slängar tio gånger högre än avgiften för en klassikertävling. Svemo ska ha rätt att lägga in veto för att stoppa förare som uppenbarligen inte har något på en VM-bana att göra, men enligt utsago ställer man sig inte i vägen för förare som historiskt har presterat hyfsat i de nationella tävlingarna. Ni som är nöjda med era senaste resultat från klassikern och har några kronor över från den senaste bankomatsprängningen kan alltså vara VM-förare under 2017. Det vore väl mulligt?

9186775221_aabd8ecf1a_k

En startplats i enduro-VM var det ja, varsågoda. Får det lov att vara nåt mer? Vi har extrapris på startplatser till OS i simhopp. // Transaction av Jeremy Brooks / CC BY-NC 2.0

  • Banan

Banan hade delvis samma sträckning som 6-timmars, vilket ju är lite festligt eftersom det innebär att jag kört nästan samma bana som världseliten. Och exakt där slutar likheterna mellan VM-förarna och mig. Jag hade först tänkt göra ett försök att sätta elitens prestation i relation till min egen, men skillnaden visade sig så stor att en jämförelse skulle vara meningslös. En mer relevant jämförelse vore att titta på hur en VM-bana är preparerad jämfört med en nationell motionstävling.

Om vi bortser från det uppenbara, att VM-sträckningen var betydligt längre och innehöll åtskilligt fler naturliga hinder än 6-timmarsbanan var arrangörerna tydligen inte helt nöjda med banans inneboende svårighetsgrad. Här och där hade man piffat upp banan genom att slänga timmerstockar tvärs över banan, gärna i uppförsbackar eller kurvor.

IMG_0829

Your honor, I present exhibit A.

Som om det inte räckte med att banan redan från början var rejält vattensjuk och inte erbjöd något som helst fäste. Jag råkar ha viss erfarenhet av att köra över timmerstockar och vill påstå att det inte är någon större konst. Om det handlar om en stock. Och det är torrt. Och plant. Och rakt. Här har man kastat ut sjöblött och avbarkat timmer i solfjäderform på den redan genomsura och glashala banan mitt i en kurva, vilket egentligen borde göra det fullkomligt omöjligt att passera. Kör man på stocken i bara några grader fel vinkel eller med bara lite fel kompression i framgaffeln så fastnar man i bästa fall, vurpar och krossar fotleden mellan stocken och hojen i värsta fall. Men gissa vad? Enligt arrangören var förarna helnöjda med banan. Hade det varit jag hade jag bestämt hävdat att arrangören försökte döda mig och åkt hem igen.

  • Publiken

Publiken såg ut som karikatyrer av mina fördomar om motorsportintresserade. På ett sätt var det skönt att få det bekräftat. Precis som jag gissat innan hade fler än en åskådare fickpluntan i ena innerfickan och speedwaytutan i den andra. Sen fanns det givetvis de som inte var nöjda med att vara som alla andra. Ett grabbgäng som redan vid elvatiden på förmiddagen var så nitade att de knappt kunde hålla styrfart hade svetsat fast ett styre med gasrulle på en gammal tvåtaktsmotor. När förarna närmade sig, eller när situationen på annat sätt så påkallade, drog man igång motorn, höjde bygget över huvudet i en triumferande gest och gav full gas. Definitivt inget jag hade väntat mig att få se under min livstid, men jag är den sortens människa som verkligen uppskattar innovationskraft och tycker därför att spektaklet satte lite guldkant på tävlingen. Att grabbarna under de stunder då inga förare var i närheten halkade runt i leran och skrålade som om byggprogrammet på Kalix gymnasieskola just tagit studenten saknade inte heller underhållningsvärde.

  • Helheten

Det var kul att titta på VM-enduro. Det hällregnade vilket förstås var piss för åskådarna, men är vädret piss för åskådarna brukar det innebära att vädret även är piss för förarna. Detta medför vanligtvis mer utmanande körning, som är roligare för åskådarna att titta på. Att se världseliten dåna omkring på en bana man själv med nöd och näppe lyckats ta sig runt visar med skrämmande tydlighet hur fort det faktiskt går att köra om man bara lägger ner den tid som krävs och är därför på något skräckblandat vis ganska inspirerande.

Åk för all del och titta på en VM-deltävling nästa gång ni får chansen, men ta med mycket fika och klä er efter vädret. Själv hade jag sneakers på mig.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade