Category Archives: Okategoriserade

Fem månaders frånvaro

28 maj. Det var senaste gången jag uppdaterade bloggen. Det är givetvis helt oacceptabelt och jag ska verkligen se till att skärpa mig. Jag har inga ursäkter – i vart fall inga som är speciellt bra – så jag tycker att vi hoppar över den biten. Eftersom hösten och vintern är den tid på året då man ändå gärna stänger in sig på sin kammare för att slippa all skit som pågår utomhus tänker jag att jag ska försöka komma ikapp med bloggandet under de kommande månaderna. Att jag inte har skrivit något innebär ju förstås inte att jag inte utsatt mig för några endurodumheter, så det finns en del retroaktiva rapporter att skriva. Det har ju blivit lite av min grej, att skriva inaktuella rapporter.

Med försvarstalet avklarat går vi raskt in på vad som hänt sen sist och några smakprov på vad som komma skall:

Vierumäki Grand National

Det var här vi befann oss sist det begav sig. Jag skrev ju aldrig någon rapport från Finlandsäventyret, men det måste jag faktiskt göra. Det var inte bara färjeturen som var spektakulär under den här resan, utan även vurporna på en bana som inte passade mig över huvud taget. Rapport kommer alltså.

Stångebroslaget 2017

Jag körde Stångebroslaget i år också. Det ösregnade natten före tävlingen, vilket inte bara påverkade banan utan även nattsömnen och det allmänna välbefinnandet. För att spara pengar hade jag och Henning Penning – som jag nu lärt mig är något av en vildmarksmänniska – nämligen bestämt oss för att tälta i depåområdet, inklämda mellan dånande dieselaggregat, myrstackar och vilt festande medtävlare. Det här måste jag också se till att rapportera om. Inte bara om tältandet alltså, utan även om tävlingen. Men mest om tältandet. Kanske.

6-timmars (Sextimmars?) 2017

När jag kvicknat till från sommardvalan och väl börjat fundera på att anmäla mig till 6-timmars hade mina lagkamrater från förra året, Masen och Ferlin, redan blivit uppraggade av andra lag. Jag hörde mig för lite halvhjärtat om det fanns några andra lag som hade behov av en förare, men jag kände mig redan tillräckligt mycket som den ensamma ungen som sitter i ett hörn av klassrummet och äter lim, så det slutade med att jag bestämde mig för att skita i det hela. Jag vägrade dock låta mig nedslås (eller fatta vinken, beroende på hur man ser det), så jag åkte ändå till Bergbybanan med kameran i högsta hugg för att heja på klubbkompisarna och förhoppningsvis ta några balla, actionspäckade fotografier.

fokus

I ärlighetens namn skulle mina bilder nog göra sig bättre i Nature Photo Magazine än i Race.

När jag inte ägnade mig åt att fotografera grässtrån tjöt jag för full hals så fort en förare med min klubbtröja kom inom hörhåll. Jag måste dock ha gjort ett ganska dåligt jobb, för när jag efter tävlingen klafsade bort till depån för att gaffla med klubbkompisarna blev alla uppriktigt förvånade av att se mig. De hade förvisso hört att någon stod och gapade efter banan, men inte sett att det var jag utan trott att det var någon av traktens byfånar som hamnat på tävlingsområdet av misstag. Jag måste uppenbarligen jobba med mitt supporterskap.

Det bestående intrycket den här dagen var annars föraren som fräste runt spåret som en oljad blixt, betydligt snabbare än alla andra, iförd flanellskjorta.

flanell

Flanellskjorta rätt ut.

Det såg ut som att han kommit direkt från ett helgpass på bygget och fått så bråttom att byta om att han glömde kränga av sig blåstället innan start. Det var egentligen bara verktygsbältet som saknades. Men jag tycker banne mig att man får klä sig hur man vill om man kan köra så där snabbt. Jag hade inte klagat om han så hade haft bröllopsklänning på sig, så bra körde han.

Ovanstående är nog allt jag vill ha sagt om årets 6-timmars, så någon mer utförlig rapport blir det inte.

Ränneslättsloppet 2017

Förra året missade Masen Ränneslättsloppet. Han dubbelbokade en utlandsresa för att han inte kan läsa en kalender och missade därför tävlingen. Jag retade Masen för det där i flera månader och skulle säkert ha gjort det fortfarande, om det inte vore för den lilla omständigheten att jag i år dubbelbokade en utlandsresa för att jag inte kan läsa en kalender och därför missade Rätteslättsloppet. Det där med datum kan faktiskt vara skitsvårt och det är allt jag har att säga om den saken.

Gotland Grand National 2017

Kalendrar är svårt, som sagt. Det är just inga problem alls att anmäla sig sent till GGN – vilket jag och Masen gjorde i år – men om man inte är en lycklig ägare av en helikopter är man ändå förpassad till att ta sig till Gotland medelst färja, och de jävlarna blir snabbt fullbokade. Vi kommer fram till Gotland natten före tävlingen och kommer inte hem igen förrän på måndagkvällen. Den sena ankomsten kommer garanterat vara tortyr för mina klena tävlingsnerver och min närmast paniska fobi för att få nedslag på besiktningen, och inför hemresan uppstår ju frågan: Hur slår man ihjäl två dagar på Gotland i slutet på oktober? Gutefårsafari? Raukexkursion? En kvarting Explorer på en bänk i botaniska trädgården? Nån som vet? Det här lär jag i alla fall återkomma till i ett senare inlägg.

Endurons dag

Alla som  inte köpt Explorer för sina sista tvåhundringar borde ha anmält sig till Endurons dag; en heldagsföreläsning om enduroteori med bl.a. motorcykelsportens omslagspojke nr. 1, Anders Eriksson. Jag hade för 200 kr pantburk över och hann anmäla mig i tid, så på lördag sätter jag mig i skolbänken. Jag hoppas att jag får möjlighet att lära mig nåt jag kan mästra depågubbarna med vid nån klubbträning framöver. Det vore rejält fett att låta dem smaka på sin egen medicin.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Internationella debuten överstökad


Det där gick fullständigt åt pipsvängen, men jag fick i alla fall den här fina kreationen att ta med mig hem. Hade jag haft nötkreatur skulle jag nog ha kunnat använda den som brännjärn för boskapsmärke.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Debut på den internationella scenen

Igår åkte jag Finlandsfärja. Inte för att som annars är brukligt sjunga Bon Jovi i karaokebaren, smygdricka extrapriswhisky i hytten och somna i en livbåt, utan endast för att frakta mig själv och hojen till Finland. Imorgon ska jag nämligen köra Vierumäki Grand National, ett varvlopp som enligt utsago ska likna de svenska klassikertävlingarna i upplägg. Jag måste säga att allt med att åka utomlands för att tävla känns rejält fränt. T.o.m. den internationella licensen jag varit tvungen att skaffa, en guldfärgad sak med FIM-logga och allt, känns liksom mycket fetare än den vanliga silverfärgade nationella licensen. Svårare än så är det inte att få mig att glatt hosta upp femhundra spänn extra; kladda bara på lite guldfärg på vad det än må vara.

Svag av sömnbrist – jag knoppade nog inte mer än nån timme inatt eftersom hundratalet fyllproppar på färjan löpte gatlopp i korridorerna och ylade som en varulvsflock fram till småtimmarna – prioriterade jag ändå att ta en vända till banan i eftermiddags för att tjuvkika lite. Baserat på den korta bit av spåret som jag orkade promenera känns det som att det kan gå väldigt, väldigt fort imorgon. Banan verkar ungefär som Stångebro, fast utan stalp. Ganska mjukt underlag alltså, och långa raksträckor som garanterat kommer bjuda in till hastigheter långt över vad som är hälsosamt. Faktum är att raksträckan efter varvningen är så lång och platt att jag redan nu oroar mig för att jag kommer bli tvungen att ta reda på vad som skulle hända om jag växlar uppåt från fyran. Hua!

Kolla. Den tar ju aldrig slut.


Till morgondagens tävling har jag faktiskt inte gjort någon målsättningslista. Det är kanske lite fegt, men den här tävlingen har aldrig körts förut och jag tycker att det är svårt att sätta upp målbilder när jag inte har en aning om vad som väntar. Finland är dock ett land med starka endurotraditioner, så jag tror i alla fall att vi kan vara förvissade om att de vet hur man lägger ett bra endurospår här i de tusen sjöarnas land. Fast det där med tusen sjöar misstänker jag personligen är ett klassiskt utslag av lillebrorskomplex: ”Jaha Sverige, ni skryter om att ni har så stora sjöar, men vi har MÅNGA sjöar! Jättemånga! Säkert tusen stycken har vi.” Jag räknade varenda vattenpöl mellan färjeterminalen i Åbo och tävlingsområdet och kom inte upp i mer än drygt tio stycken. Man har garanterat friserat siffrorna för att det ska låta ballare.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Vinterenduro – Östra Open på Rörken

Jag hade tänkt köra Östra Open redan i fjol, men som ni kanske minns missade jag hela vintersäsongen 2016 på grund av motorcykelhaveri. Istället följde jag några av deltävlingarna från åskådarplats samtidigt som jag passade på att frysa röven av mig. Det är friskt med vintersport.

I år hade jag ställt in mig på att köra fyra eller kanske fem av de åtta deltävlingarna. Det blev två. I år kan jag dock inte skylla på cykeln ett endaste dugg. Det handlar istället om den gamla vanliga historien om de djävulsförkylningar som envisas med att slinka förbi mitt såll till immunförsvar, samt det faktum att det ibland inte är särskilt lockande att stiga upp kl. 5 en lördag för att köra 15 mil enkel väg för att åka motorcykel i tio minusgrader. Klenhet alltså.

IMG_5595

Jag stiger upp om fem minuter, jag svär. Eller i vår. // Sleeping av Andrew Roberts / CC BY 2.0

Debuten skulle ske på förhållandevis välbekanta Rörken. Masen var inte sugen, Henning Penning svarade inte på mina inledningsvis vädjande, senare alltmer hotfulla, sms, Strömming var bortrest (hävdade han) och varenda människa i min bekantskapskrets med en hjälpligt fungerande motorcykel hade en ursäkt till att inte tävla den här dagen, så jag fick puttra iväg mot Uppsala i ensamt majestät. Det var givetvis lite nervöst att åka iväg för att tävla ensam, speciellt som jag inte var helt hundra på reglerna. Om det var nervositet, dålig koncentration eller bara allmän klantighet vet jag inte, men när jag skulle lasta av hojen och släppte på spännbanden som komprimerat framgaffeln under transporten hade jag ansiktet så nära styret att styrfästet höll på att slå mig medvetslös när gaffeln fjädrade ut betydligt mer häftigt än jag räknat med. Med såväl blånad som svullnad rejält tilltagande under ögat vinglade jag iväg för att anmäla mig och leta upp någon som kunde förklara reglerna för mig.

Trekvart senare hade jag fått veta tillräckligt för att våga smyga iväg mot startfållan, 20 minuter efter att övriga förare i min klass kommit iväg. Banan var delvis omdragen sen sist jag var här, men till det bättre. Spåret var hårdfruset, banan var rolig och varierad, och min sena start innebar att jag åtminstone inledningsvis hade ganska gott om plats och kunde välja spår efter eget tycke. Ganska tidigt såg jag en klubbkompis bland en grupp åskådare vid sidan om banan. Jag ville givetvis hälsa, men eftersom jag inte för mitt liv kunde komma på vad han heter tjöt jag helt enkelt ”woooooouuu” för full hals när jag kom inom hörhåll, varpå en grupp förvånade ansikten vändes åt mitt håll. När jag passerat insåg jag att han antagligen inte kände igen mig. Förutom att han nog inte känner mig tillräckligt väl för att känna igen mig med hjälm på skallen hade jag glömt klubbtröjan i tvättkorgen och körde därför med en av mina träningströjor, så rimligen förstod han inte ens att vi tillhör samma klubb. Nåväl, det var inte första och antagligen inte sista gången i mitt liv jag blev idiotförklarad. Att ropa wooooouuu vid åskådartäta partier kändes dock som en skön grej,  så jag bestämde mig för att fortsätta med det.

Själva körningen gick ganska bra. Banan var som sagt varierad och väldigt rolig, och den frusna marken gjorde att det var lätt att hitta bra fäste med dubbdäcken. Fäste är dock inte alltid en garanti för att körningen ska fungera helt problemfritt. I ett kurvigt parti i mitten av banan hade det körts upp djupa spår, vilket de snabba förarna gärna utnyttjar för att ta kurvorna supersnabbt. Ner i ett djupt spår bara, luta hojen så mycket att fotpinnarna nästan skrapar i marken, och gasa järnet. Då går cykeln som på räls genom kurvan. Själv får jag alltid stora skälvan av att köra i spår och idag höll jag alldeles för låg fart i förhållande till hur mycket jag lutade cykeln. Resultatet blev en hejdundrande osexig vurpa där det måste ha sett ut som att jag plötsligt bara glömde bort hur man håller balansen och tippade omkull. ”Kom igen, upp och hoppa”, ropade en åskådare som sett hela spektaklet. ”Woooouuuu”, ropade jag. Till nästa varv insåg jag att det ju faktiskt är tillåtet att köra vid sidan av spåren istället, även om det inte går lika fort.

Sen är det ju det här med crossbanan. På Rörken finns som bekant en crossbana, och den var inkluderad i tävlingen. Varför är det så? Crosstävlingarna har väl ingen delsträcka i endurospåret, så varför slänger man in ett crossparti i en endurotävling? Är det för att crossförarna annars skulle stanna hemma och sura? Är det något vi bryr oss om? Jag tycker att cross verkar asroligt och jag skulle verkligen vilja kunna hoppa och skutta som crossförarna, men det kan jag inte. Jag är för feg. Jag blir livrädd när det börjar gå fort och ännu mer om cykeln skulle få för sig att lätta från marken, men det är ju av just den anledningen jag kör enduro; för att jag slipper oroa mig för att jag vid nästa vurpa ska råka färdas i 80 knyck sex meter upp i luften.

I vilket fall, idag gick tävlingen delvis över crossbanan, och jag fick vackert bita ihop och göra det bästa av situationen. Den som sett mig köra på crossbana förut vet att jag har en lite egen stil som är ganska lätt att känna igen. Jag är föraren som kör fullgas (för att det är buskul att gasa på när man får chansen) på för låga växlar (för att det inte ska gå för fort när jag fullgasar) och tvärnitar innan minsta antydan till hopp (för att hopp är fullständigt livsfarliga – visste ni att man förr i tiden byggde hopp på crossbanorna för att man ville få ned hastigheten och tvinga förarna att bromsa?). Med den körstilen får jag varken stilpoäng eller slår hastighetsrekord, men jag ökar mina chanser att gå helskinnad i mål, vilket jag värderar oändligt mycket högre.

Väl i mål kunde jag konstatera det jag egentligen redan visste, nämligen att nivån på förarna är så oerhört mycket högre på en sån här liten skräptävling än på klassikertävlingarna. Borde det inte vara tvärtom egentligen? I vilket fall visade övriga förare betydligt mer hänsyn i spåret än vad jag befarat innan, och det var givetvis glädjande att för en gångs skull få bli positivt överraskad av sina medmänniskor. Resultatmässigt nådde jag dagens målsättning, dvs. jag kom inte sist, och eftersom banan var förbannat roligt hade jag totalt sett en riktigt trevlig endurodag. Fortsättningsvis ska jag dock se till att ha resesällskap, kosta vad det kosta vill, för hemresan kändes jävligt seg. Den sociala biten är tydligen en aspekt av min endurotillvaro som jag underskattat. Vem hade kunnat ana det?

3 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Ännu mer om att kränga däck

Det är nästan två år sen jag sist yrade om att kränga däck och försökte dela med mig av det lilla jag visste. Jag kan väl inte direkt påstå att jag nu är fullärd, men precis som jag har gjort vissa framsteg som enduroförare sen första gången jag gasade ut i spenaten har jag även lärt mig ett och annat garageknep sen dess. Vad för slags evangelist vore jag om jag höll all denna kunskap (host) för mig själv? Ingen vidare evangelist alls, och så kan vi inte ha det. Här kommer mina två senaste nybörjarinsikter om att kränga däck.

Sen jag första gången repade fälgen med däckjärnen har jag använt i stort sett allting som är i någon mån glatt och finns lättillgängligt inom en femkilometersradie från garaget för att smörja däckkanten; fönsterputs, diskmedel, WD-40, handtvål, 5-56, hudsalva, you name it. Det mesta gör väl egentligen jobbet, men det går faktiskt att göra den fullständiga pina som varje däckkrängning utgör något uthärdligare genom att använda ändamålsenliga produkter.

Här kommer således insikt nr. 1: köp däckmonteringspasta. Pastan är halare än allt annat du kan hitta i städskåpet eller badrummet och stannar garanterat kvar på däcket tillräckligt länge för att du ska hinna kränga klart utan att behöva oroa dig för att smörjan ska dunsta eller torka. Jag tycker dock att pastan gör mest nytta när det nya däcket ska på fälgen. När det gamla däcket ska av funkar det fortfarande bättre med fönsterputs, diskmedel eller något annat lättflytande eftersom det rinner ned mellan däck och fälg betydligt bättre. Biltemas däckmonteringspasta kostar en bit över tvåhundralappen, men förpackningen innehåller två kilo vilket borde räcka till att kränga uppskattningsvis alla däck i världen. Det är ett bra köp.

Detsamma kan man dock inte säga om Biltemas däckjärn. Jag har tidigare konstaterat att däckjärn helst ska vara breda och platta, vilket förvisso är sant, men det finns ytterligare egenskaper som är utmärkande för bra däckjärn. De ska helst vara tillverkade av något lite mer hållfast än gelatin.

biltemajarn

Ja, ja, det ser ut som metall. Jag lät mig också luras i butiken.

2015 köpte jag tre däckjärn från Biltema och innan året var slut hade jag böjt båda ändarna på samtliga järn så till den milda grad att de omöjligen kunde användas till annat än att röra om i kaffet. Sen dess har jag lånat järn vid varje däckkrängning. Samtliga lånejärn har givetvis varit bättre än mina Biltema-järn – det hade varit svårt att hitta en uppsättning som var sämre – men jag hittade inga som jag verkligen gillade. Förrän nu.

När jag krängde däck häromsistens lånade jag järn av Inventarien. Han lät andäktigt meddela att han hade köpt järnen för 50 år sedan av en snäll kvinna som drev en mc-butik tillsammans med sin make, som var motocrossförare. Inventarien hade haft siktet inställt på en uppsättning järn som dessvärre inte fanns i lager just då, men eftersom han var i  desperat behov av nya däckjärn hade kvinnan i butiken varit vänlig nog (mot Inventarien) att sälja sin makes privata uppsättning utan hans vetskap. Huruvida deras äktenskap kunde hämta sig efter det högförräderiet fick jag aldrig veta, men jösses vilka järn! De hade en lite speciell form och var betydligt lättare att använda än alla järn jag någonsin använt tidigare, och att de överlevt i Inventariens vård i ett halvt århundrade säger en del om kvaliteten.

Eftersom det existerar museiföremål som är yngre än Inventariens däckjärn gjorde jag faktiskt inga försök att hitta ytterligare uppsättningar på andrahandsmarknaden. Av en slump upptäckte jag dock nyproducerade däckjärn med liknande, för att inte säga identisk, form och jag slog till direkt. Efter att ha använt dem kan jag bara konstatera att de gör jobbet precis lika bra som Inventariens och klår de övriga järn jag testat med hästlängder. När det gäller hållbarheten ber jag dock att få återkomma med en utvärdering år 2067.

michelinjarn

50 år, minst. Ingen press.

Med ovanstående sagt går vi vidare till den avslutande insikten, nr. 2: köp ordentliga däckjärn. Mina är en uppsättning Michelin Proworks. Det är definitivt värt det högre priset, även om de inte skulle hålla i 50 år.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Klassikermedaljerna ur ett konstkritikerperspektiv

Ahh, vintern är äntligen här. Vackra landskap i vinterskrud, solen som speglar sig i isen och hårdpackad snö i endurospåret. Om man bor i Novosibirsk. Eftersom jag är bosatt söder om polcirkeln har jag sett fler joggare i kortbyxor och t-shirt än jag sett snöflingor under december och i endurospåret tror jag knappt att tjälen har satt sig ens. I det här blidvädret håller banorna i närområdet stängt och jag har knappt ens rört hojen sen GGN. Eftersom jag är oförmögen att läsa en väderleksrapport krängde jag i och för sig på dubbdäcken för ett tag sen, men det har jag ju inte haft nån större nytta av. Skulle jag hitta ett spår som håller öppet och köra dubbat i det här vädret skulle jag ju inte ha en enda dubb kvar efter några varv.

Detta innebär dock inte att jag avstått från endurorelaterade påhitt sen sist. Ni förstår, i början på december dök den äntligen upp, det slutgiltiga beviset på att jag genomfört enduroklassikern. I ett handskrivet kuvert och inslagen i finaste hushållspapper låg den, min klassikermedalj. December har jag alltså uteslutande ägnat åt att beundra min prissamling.

klassikerpengarna

Anders Eriksson och Jocke Ljunggren har redan hört av sig och sagt att de är fett avundsjuka.

Jag tänkte nu recensera varje medalj så att de arma och förtappade själar som ännu inte genomfört enduroklassikern vet vilken grannlåt som väntar under 2017.

Stångebroslaget
Vikt: 24 gram
Mått: 4,1 cm i diameter
Färg: Brons
Kommentar: Förbannat liten sak, är man ouppmärksam kan den misstas för en femkrona och hamna i läskautomaten när man är törstig. Dessutom är det slött att medaljen verkar vara identisk varje år, med undantag för att man graverar ett nytt årtal på den lilla plattan under den mc-burne Folke Filbyter. Pluspoäng dock för att man inte bara valt ett standardiserat motorsportmotiv ur katalogen, utan designat ett eget. Jag fattar dock inte varför man inte bryter med Folke Filbyter en gång för alla. Det måste väl gå att hitta en bättre Linköpingssymbol än en gammal hästkastrerare?

Ränneslättsloppet
Vikt: 123 gram
Mått: 5,2 cm x 10 cm
Färg: Rött och silver
Kommentar: Stångebropengens raka motsats. Stor, tung, och med vassa kanter som sprättar upp stora lårmuskeln när man sätter sig i bilen med medaljen i byxfickan. Även här delar jag ut en pluspoäng för att man designat ett eget motiv, men vad föreställer det egentligen? Ska det föreställa en mc-ordonnans från 50-talet som en erkännande åtbörd åt tävlingens historiska militära koppling? Eller har konstnären bara fått enduro vagt beskrivet för sig, utan att aldrig ha sett vare sig en förare eller en hoj med egna ögon? För jag tycker inte att det där ser speciellt mycket ut som ett modernt enduroekipage.

Gotland Grand National 2016
Vikt: 47 gram
Mått: 5,2 cm i diameter
Färg: Brons
Kommentar: Ganska behagligt format på den här medaljen. Motivet med motorcyklisten ser dock ut som ett sånt där generiskt sportmotiv som mer liknar en mountainbike än en motorcykel. Och dessutom, vem whippar upp cykeln i den där positionen under en endurotävling? Det finns väl förare som skulle klara av det, men var i GGN-spåret hittar man ett hopp med sån höjd att man kan trixa i luften? Nä, inte heller det här motivet känns speciellt enduromässigt.

Vidare verkar GGN-medaljen vara den enda i samlingen som faktiskt ändras i utförande från år till år, och det gillar jag. Den Gotlandskarta som prydde medaljens högersida i fjol har i år tagits bort till förmån för blaffigare text och en uppräkning av alla sponsorer. Karl Marx skulle antagligen anse att det är en kapitalets kränkning av den konstnärliga skapelsen och ett angrepp på massornas andliga spis, men vem bryr sig egentligen om vad han tycker? Min åsikt däremot, den räknas givetvis och jag tycker att omväxling förnöjer. Vill sponsorerna köpa några millimeter av medaljen så är det bara att sälja.

Klassikermedaljen
Vikt: 62 gram
Mått: 6,1 cm i diameter
Färg: Guld
Kommentar: Den ser ganska trist ut på bild men är faktiskt trevlig i verkligheten. Bra storlek med en avskalad och stilren design. Jag gillar den korniga bakgrunden – som även fanns med på GGN-medaljen 2015 – eftersom den ger motivet ett visst djup. Det är förstås inte särskilt kreativt att man liksom GGN valt ”motorsportmotiv alternativ 1.0, underkategori A” – speciellt som vad som antagligen ska föreställa en tvåtaktskrök till vänster om framhjulet är det enda som indikerar att vi har att göra med motorcykel och inte en BMX – men man kom väl inte på nåt bättre. Klassikermedaljen är den enda i samlingen som är guldfärgad, och det tycker jag passar utmärkt med tanke på dess status. Jag vet inte om vi ska dra det så långt som att det ligger en tanke bakom att både GGN och Stångebro är bronsfärgade (delad tredjeplats?) medan Ränneslätt är i silver och rött (andra plats samt ett politiskt ställningstagande åt vänster?), men jag tror att vi kan vara säkra på att guldfärgen på klassikermedaljen var ett högst medvetet val.

Det  ovanstående till trots är samtliga medaljer trevliga på sitt sätt och det verkar som att man har försökt sätta nån liten lokal prägel på motiven. Ska jag prompt fortsätta gnälla, och det ska jag för jag är på det humöret, skulle jag dock gärna ha sett att man granskade slutprodukten lite mer kritiskt innan man skakade hand med leverantören. Det är väl t.ex. ganska besynnerligt att man på fyra enduromedaljer av fyra möjliga avbildat vad som antagligen ska föreställa en enduroförare på endurohoj, men som endast med en väldigt stor portion välvilja kan anses föreställa just det? Hur har det blivit så här? Jag kan omöjligen tänka mig att en arrangör av en fotbollsturnering med självaktningen i behåll skulle hänga medaljer med en stiliserad bandyspelare om halsen på vinnarna.

Sen kan man ju också tycka att man gott kunde ha tagit ut svängarna lite mer när det kommer till den allmänna designen på priserna. Jag menar, cirklar och rektanglar med (gissningsvis) motorsportmotiv är ju inte direkt något som skulle få Carl Johan De Geer att slicka sig om munnen. Jag kanske inte borde kasta sten i glashus – jag är trots allt lika konstnärlig som fiskmåsar är musikaliska – men har ni sett medaljerna till Stockholm Maraton eller Göteborgsvarvet nån gång? Nya väldesignade motiv varje år, varierad formgivning, innovativt utförande… Men jag antar att det skiljer en del i budget mellan arrangemangen. 60 000 startande i Göteborgsvarvet som betalar i snitt 700 kr i anmälningsavgift ger i runda slängar 42 miljoner bagis rätt ned i fickan på arrangören, vilket även efter avdrag för fasta kostnader borde innebära att man kan lägga några kronor på att få fram schyssta medaljer som deltagarna kan kröka bort på krogen efteråt.

Och även om det finns medaljer där ute som rent estetiskt håller högre klass än klassikermedaljerna så är ju just klassikermedaljerna de enda som betyder något i prisskåpet. Det vet ju alla.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Den inaktuella rapporten från Ränneslättsloppet

Det känns inte direkt dagsaktuellt att publicera rapporten från Ränneslättsloppet i slutet på november, när knappt ens GGN och Novemberkåsan är på folks läppar längre. Men jag gör det i alla fall, för jag är så radikal och okonventionell. #yolo

Det här med att vara försenad på väg till tävlingar börjar bli en vana. Eländet började med att släpet vi skulle låna visade sig vara avställt och oskattat. När jag fem i tre-raggat en crossbuss som jag fick plocka upp i Långtbortistan åkte jag för att hämta hojen och upptäckte att låset till garaget var trasigt. Låssmeden skulle komma dit först efter några timmar. När jag svurit färdigt och istället styrde iväg för att hämta upp Henning Penning förkunnade P4 att Riksföreningen för blinda rattfyllerister hade haft årsstämma på motorvägen och sett till att stänga båda körfälten under den efterföljande seriekrocken. Den alternativa väg jag hänvisades till var naturligtvis fylld till bristningsgränsen av husvagnar, övningskörare, väghållningsfordon, epatraktorer och annan skit som inte fyller någon annan världslig funktion än att vara i vägen för folk som har brådis.

När jag till slut lyckats lasta hojar med tillhörande förare upptäckte jag – samtidigt som det mörknat rejält och landskapet svepts in i en tät dimma – att dimljusen på bussen var trasiga och att helljusen lyste upp vägbanan ungefär lika mycket som mobiltelefondisplayen. Resterande del av resan gick i ungefär 40 knyck, vilket stressade Penning så pass att jag trodde att han skulle få ett slaganfall. Han hade missat att betala anmälningsavgiften i tid och på nåder fått ett muntligt löfte om få betala kontant vid inskrivningen under fredagskvällen. Han var orolig för att man skulle vägra honom en startplats om vi skulle tvingas skriva in oss på lördagen istället, så nu satt han som ett barn på husvagnssemester och frågade minst en gång per mil: ”När är vi framme?”

Vi kom fram till Eksjö fyra timmar senare än planerat, en av oss med naglarna nedbitna till knogarna och båda rejält modstulna efter att ha blivit utskrattade av såväl kassapersonal som kunder på ICA i Boxholm. Vi hade stannat för att köpa sportdryck, och när vi även frågade efter energigel brast hela butiken ut i ett unisont gapflabb. Sånt hade man aldrig hört talas om och tydligen var det faktum att vi frågade efter något som uppenbarligen endast existerar i framtiden det roligaste som någonsin inträffat i Boxholm.

16688734660_76e5338e60_o

Kära Boxholmsbor. Om ni bara hade vetat vad internet är hade jag kunnat lära er väldigt, väldigt mycket. // CLIF Energy Foods av Richard Masoner / Cyclelicious / CC BY-SA 2.0

Dagen därpå infann jag mig vid startområdet i god tid. Eftersom jag tar mitt uppdrag som folkbildare på fullaste allvar hade jag den här gången anmält mig i öppet spår för att ta reda på vad det påhittet egentligen handlar om. Den regelmässiga skillnaden mot de vanliga motionsklasserna består främst i att man på öppet spår inte tillämpar masstart, utan förarna får själva välja när de vill starta. I praktiken innebär detta att fältet blir mer utspritt, vilket förstås medför att förarna inte behöver fokusera riktigt lika mycket på att undvika att köra ihjäl varandra utan kan koncentrera sig på att att inte bli ihjälkörda av banan. Detta brukar tilltala dels nybörjarna – som har nog att göra med att hålla sig kvar på hojen utan att bli prejade av banan av tio konkurrenter som bestämt sig för att köra på exakt samma kvadratmeter som dem vid ett och samma tillfälle – samt de riktigt duktiga förarna, som inte vill att just deras kvadratmeter ska vara ockuperad av ovan nämnda tio förare som trasslat ihop sig.

När klockan slog åtta och hojarna började puttra fram mot startbågen insåg jag med viss besvikelse att man vid den här startformen inte kommer ens i närheten av det där fullständigt elektriska adrenalinpåslaget som uppstår vid masstart. Masstart är helt livsfarligt på fler sätt än man kan räkna och skulle antagligen totalförbjudas om Socialstyrelsen någonsin fick reda på vad vi egentligen håller på med under endurotävlingarna, men det är riktigt, riktigt häftigt. Ett helt fält fullpackat med hojar, den kompakta tystnaden i väntan på start, det plötsliga och unisona motordånet när starten går, maximalt gaspåslag under startrakan, positioneringskampen innan första kurvan… Det är förbannat mäktigt. Tro mig. Den individuella starten i öppet spår är mer som kön på Systemet en lönefredag; mycket folk, avslagen stämning, långsamt avancemang men ändå med viss förväntan i luften om vad som komma skall.

Banan var till en början bred, platt och lättkörd. Öppet spår hade färre startande än merparten av motionsklasserna och det märktes. Trängseln på banan var betydligt mindre påtaglig än den jag upplevde på Stångebroslaget och Gotland Grand National 2015. Dessutom misstänker jag att nivån på de tävlande generellt håller något lägre klass, och det är definitivt en annan stämning. Inga armbågstacklingar vid omkörningar, inga kategori 3-förare som vrålar i blint raseri när de inte har möjlighet att välja exakt det spår de vill, och endast ett fåtal medtävlare som tycks köra helt utan självbevarelsedrift. Jag hittade en bra rytm med god fart tämligen omgående och insåg snart att jag den här dagen tillhörde den krets av förare som regelmässigt ligger på omkörning. En mycket ovan känsla.

Ganska precis mitt på varvet ligger Berget, Ränneslättsloppets mest berömda hinder. Det här hade jag kollat upp i förväg och kände mycket väl till. Dessutom blir banan rejält stenig ju närmare mittpunkten man kommer, så det borde vara fullkomligt omöjligt för en normalbegåvad och något sånär mentalt närvarande förare att bli överrumplad av Berget. Jag blev förstås fullständigt tagen på sängen. När jag alldeles för sent och med en ilning längs ryggraden insåg var jag befann mig kunde jag omöjligen bromsa för att utvärdera mina spårval i lugn och ro. Jag hade i så fall tappat för mycket fart för att ha en rimlig chans att kunna klättra hela stigningen, så min enda utväg var att öka farten, välja ett spår illa kvickt, blunda och hoppas på det bästa. Det gick åt helvete.

Ni förstår, Berget är egentligen inte någon speciellt avancerad klättring, men platsen är full av skrevor och språng som är svåra att se i tillräckligt god tid för att hinna anpassa körställningen efter underlaget. Jag hade valt ett spår i mitten av Berget som var förhållandevis fritt från vurpade medtävlare och hann precis fnysa föraktfullt åt alla klantrövar som trillat när jag körde på en klippkant som jag inte hade sett. Med all kroppsvikt på bakhjulet steg framhjulet omedelbart till väders och panikslagen släppte jag på gasen för att inte slå runt. En rutinerad förare hade säkert parerat stegringen med fotbromsen, men eftersom jag har lika mycket rutin som en nattfjäril och Nordens mest okänsliga handleder släppte jag så mycket på gasen att jag fick motorstopp mitt i backen. Jag låste bromsarna, men gled ändå nedåt tills jag kanade in i den enda konkurrenten som befann sig närmare än tio meter. Vi trasslade ihop oss ganska rejält och tippade omslingrade som siamesiska tvillingar på tandemcykel. När vi efter en god stund lyckats lösgöra oss från varandra var jag så trött att jag inte förmådde baxa hojen uppför Berget för egen kraft. Eftersom området kryllar av funktionärer svalde jag efter några håglösa försök den lilla stolthet jag hade kvar och tecknade att jag behövde hjälp. En förnedrande upplevelse givetvis, men eftersom flertalet funktionärer såg ut som att de nog skulle må bra av lite motion ser jag det som att jag slog ett slag för folkhälsan att jag fick två herrar i varselklädsel att ömsom dra, ömsom puffa, min hoj upp till säker mark.

Efter Berget smalnar banan och övergår till en naturskön upplevelse upp- och nedför traktens åsar. Jag befann mig i det här läget i fältets ingenmansland. Jag hade kört om de förare som var långsammare än mig men blivit omkörd av de som i sin tur var snabbare, så nu såg jag inte längre skymten av en endaste medtävlare. Utan andra hojar att hålla koll på fann jag mig bitvis tvingad att påminna mig själv att titta på banan och koncentrera mig på tävlingen istället för att låta blicken vandra ut över sjöarna och det småländska skogslandskapet. Efter att jag i ett särskilt ouppmärksamt ögonblick fastnade med foten under en rot och höll på att slita av mig stöveln blev det dock av någon anledning betydligt lättare att hålla koncentrationen uppe, och jag kunde slutföra varvet utan några andra missöden.

Jag var fortfarande ganska ensam i spåret vid varvningen. Eftersom jag brukar ha svårt att pressa mig själv att ta risker och köra fortare när jag inte har någon snabbare förare att ta rygg på blev mitt andra varv ganska odramatiskt. Vid Berget motstod jag frestelsen att köra runt hindret via det som i folkmun kallas fegspåret eftersom jag var sugen på att genomföra en lite mer stilren passage än på det första varvet, trots att jag rent tekniskt hade uppfyllt min målsättning att passera Berget minst en gång. Den här gången var jag bättre förberedd och valde spåret längst till höger. Jag körde på en klippkant liknande den som hade fördärvat min passage på första varvet men såg den i god tid och kunde kontrollera framhjulet med kroppsvikten. Lätt som en plätt.

När jag närmade mig depån var jag egentligen inte speciellt trött, men bestämde ändå att för säkerhets skull stanna och tanka. Och käka en Kexchoklad jag hade med mig. Och ta av hjälmen för lite svalka. Och kanske sörpla en kopp kaffe i lugn och ro. Kort sagt, jag hade inte speciellt bråttom. Och det var Strömmings fel.

2970850611_9008982a2b_z

Han luktar förskräckligt också. // Oskars surströmming av erik forsberg / CC BY 2.0

Ni förstår, innan loppet hade Strömming vitt och brett basunerat ut att han skulle sikta på att köra fyra varv i år. Det skulle kräva fullt fokus och en rejäl satsning redan från start, sa han. Eftersom Strömming är en snabbare förare än mig tog jag detta som att jag inte skulle ha skuggan av en chans att köra några fyra varv men ändå med god marginal hinna med tre varv, så jag såg helt enkelt ingen anledning att stressa i depån. Jag tog det så lugnt att jag inte hade protesterat om jag hade fått en p-bot, ända tills jag råkade kasta ett öga på klockan. Fyra varv var definitivt inom räckhåll – eller hade varit det om jag inte just hade haft kafferep i depån – så jag slängde mig på hojen och fick så bråttom mot banan att jag höll på att glömma hjälmen.

När utrustningen var på plats kastade jag mig ut på banan, förbannade min senfärdighet och gasade för allt vad tygen höll. Det kunde gå, chansen att köra fyra varv fanns fortfarande, men jag var tvungen att köra fort. Riktigt fort. Jag körde klart över min förmåga, och läsare som hängt med ett tag vet hur det brukar gå när jag gör detta. Tre vurpor blev det, varav den mest minnesvärda när jag överstyrde nåt alldeles djävulskt i en kurva och höll på att tippa när jag rätade upp styret. Jag försökte rädda upp situationen med universallösningen för samtliga endurorelaterade problem – genom att ge full gas – och sprätte iväg hojen rakt ut i skogen när jag återigen överstyrde och körde över jordvallen som bildats på motsatt sida av kurvan.

När jag närmade mig varvningen möttes jag av den förhatliga schackrutiga flaggan som förkunnade att jag kört färdigt. Jag stirrade ilsket mot klockan och konstaterade att jag hade missat respittiden med några enstaka minuter.

Man kan sammanfatta Ränneslättsloppet  på ungefär samma sätt som Stångebroslaget; förbannat rolig bana, men ett arrangemang som bleknar bredvid Gotland Grand National. Jag skulle inte rekommendera nybörjare att debutera på Ränneslättsloppet, och det uteslutande på grund av jag tycker att Berget och området däromkring faktiskt var ganska trassligt. Öppet spår sänker svårighetsgraden och kan säkert vara något för de med klena tävlingsnerver eftersom den där känslan av att det är allvar aldrig riktigt uppkommer. För min del kommer jag dock inte experimentera med öppet spår igen eftersom jag snarare kände mig hämmad av att tävlingsmomentet tonades ned. Tävlingar ska vara psykiskt ansträngande och en anspänning som känns i käkmusklerna i två veckor efteråt. Så tycker jag.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Målsättningar inför GGN 2016 – uppföljning

1) Kör minst fem varv – Inte check.

Jag körde fyra varv och svek därmed mig själv och en hel endurovärld. Jag skulle kunna förklara hur mycket mer svårkört det var i år, beskriva köbildningen vid Allhage myr, ursäkta mig med all tid jag fick ägna åt att få loss hojen ut Hästskons lera, men det gör jag inte. Jag skulle tappa all trovärdighet. Efter förra årets tävling konstaterade jag krasst och utan omsvep att fem myror är fler än fyra elefanter och att fem torra varv är fler än fyra blöta. Det uttalandet gäller fortfarande, även om det nu kom tillbaka och exploderade i ansiktet på mig. Fyra blöta varv är färre än fem torra och jag misslyckades med min första punkt på målsättningslistan. Fan!

2) Nå en högre placering än i fjol – Check.

Trots att jag körde ett varv mindre i år klättrade jag några hundra placeringar i den totala resultatlistan och nästan hundra placeringar i resultatlistan för min klass. Bra gjort Nybörjaren! Det där med att komma på den övre halvan av resultatlistan verkar det dock vara värre med, även om jag inte vet säkert. Det är nämligen lite invecklat.

Så här ligger det till. Enligt den officiella resultatlistan var det drygt 2500 deltagare i år, men enligt GGN:s hemsida var det över 3200 anmälda. ”Håhåhå, du har förstås glömt att räkna deltagarna i veteran-, el- och ungdomsklasserna som körde på fredagen. Dessa räknas naturligtvis in i det totala antalet anmälda, men räknas inte i lördagens resultatlista,” tänker nu någon outhärdlig besserwisser ute i stugorna. Ingalunda, bäste herr Besserwisser (besserwissern är en man, har jag bestämt, och han låter lite som Erik Hamrén på rösten), jag har tänkt på det också. Det totala antalet deltagare i fredagens klasser är dryga 200. Lägger vi ihop fredagens och lördagens resultatlistor saknas alltså fortfarande c:a 500 deltagare. Vad hände med dem? Kom de aldrig till start? Nä, jag köper inte att 15% av deltagarna inte dyker upp. Kanske bröt de loppet innan de ens kört ett varv. I resultatlistan finns nämligen inte en enda förare som saknar sluttid. Men skulle alltså 15% av förarna skrota bort sig redan på första varvet? Det låter mycket. Det kanske verkar som att jag hänger upp mig väldigt mycket på det exakta antalet startande, och det beror på att jag hänger upp mig väldigt mycket på det exakta antalet startande. Det är nämligen helt avgörande för om jag har placerat mig på den övre halvan eller inte. Har 2500 förare startat har jag misslyckas, har 3200 förare startat har jag lyckats. Livsviktiga uppgifter alltså. Men i själva målsättningslistan är det ändå check, eftersom jag placerade mig bättre än i fjol.

3) Kör inte fast på Allhage myr – Check. Fast det var nära.

Det var just ingen lera på Allhage myr i år. Vatten, däremot, fanns i överflöd. Jag såg med egna ögon hur arrangörerna pumpade vatten över myren på fredagskvällen, trots att det regnat rejält under veckorna innan tävlingen. På lördagen skulle det visa sig att det kanske var lite onödigt. När jag kom fram till myren på första varvet visade det sig att merparten av förarna körde en omväg runt vattnet via en smal jordvall, varpå en rejäl kö hade bildats. Jag såg min chans att plocka placeringar och gjorde mig beredd på att forcera vattenmassorna. Alla hojar i kö gjorde att sikten var starkt begränsad och jag hade därför bara några decimeter kvar till vattnet när jag insåg att hela pölen var full av havererade hojar. Vattnet var helt enkelt för djupt. Cyklarna fastnade, välte, tog antagligen in vatten i cylindern och startade förmodligen inte igen på några dagar. Jag nöp allt vad jag orkade i hejdarna, fick stopp på hojen i sista sekund och baxade med handkraft upp cykeln till tryggheten på jordvallen istället. När jag kom fram till myren på mitt andra varv hade man spärrat av vägen genom vattnet. Det var nog ett klokt beslut.

4) Slå Masen – Check.

Det här vågade jag inte riktigt tro på innan. Det blev dock som i mina önskedrömmar. Vi var jämna efter det första varvet, men Masen gjorde ett riktigt Masen-varv på det andra och tog en rejäl ledning. Kanske tröttnade han eller blev övermodig, för han tappade försprånget under ett svagare tredje varv där vi båda även gick in i depå. Efter tre varv skilde tre sekunder mellan oss. I mål stod jag som segrare med hela 15 sekunders marginal. Efter mer än tre timmars varvloppsenduro över nästan tio mil hade man alltså inte ens hunnit lägga in en snus på den tid som skilde oss åt.

5) Kör ett varv som är snabbare än något av Henning Pennings varv – Check.

Det här var på tiden! Mitt snabbaste varv var snabbare än Henning Pennings långsammaste varv. Det var även snabbare än Pennings näst långsammaste varv. Faktum är att mitt snabbaste varv var snabbare än Pennings snabbaste varv. Tyvärr var mina övriga varv långsammare än samtliga Henning Pennings varv, så han slog mig på totalen. Han har en otäck jämnhet i sin körning, den slickepotten, och dessutom envisas han med att aldrig gå in i depå. Jag fattar inte hur han gör. Kan man ens köra eco driving med en endurohoj?

En festlig grej är för övrigt att det exakta ögonblicket då Henning Penning körde om mig förevigades av SVT:s kameror. Jag trasslade till det vid ett spårbyte i Hästskon och körde fast. Fem sekunder senare kommer Henning Penning smygande i exakt det spår jag just lämnat och krånglar sig förbi. Jag kommer för alltid hävda att han aldrig hade lyckats köra om mig om jag inte gjort det ödesdigra misstaget att lämna det spår som bevisligen var rena rama motorvägen. Under själva tävlingen såg vi för övrigt inte skymten av varandra efter starten. Det var Penning som upptäckte sammanträffandet vid Hästskon på SVT Play för en timme sen.

6) Gör ett depåstopp på mindre än sex minuter – Kanske check, kanske inte.

Jag hade bestämt för mig att tiden för depåstoppet redovisades separat i fjolårets resultatlista. Nu när jag kollar mina resultat från 2015 så står stoppet inte med. Har jag drömt allting? I år redovisas tiden för depåstoppet i varje fall inte, så jag kan bara gissa. Jag skyndade mig verkligen, men tidsuppfattningen blir lite rubbad under tävlingsdagar så jag kan inte svära på att det gick snabbare än sex minuter. Hastighetsbegränsningen i tankslingan är bara 10 km/h, så mycket tid går förlorad bara på vägen till och från depåtältet. Jag hade god hjälp av några av klubbens eldsjälar som ställde upp som depåslavar, men det hindrade inte mig från att återigen klämma ut en halv tub energigel över tröjan och hjälmens hakrem. Till nästa år ska jag fixa sugrör eller en uppsättning kanyler.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

En nybörjare, ett år, en klassiker

GGN-pengen är bärgad och med den har jag för evigt skrivit in mig i historieböckerna som någon som genomfört Enduroklassikern.


Jag tycker egentligen att det är konstigt att man präglat en rymdvarelse på mountainbike på medaljen, men just nu orkar jag inte bry mig så mycket om det. Det var jobbigt i år, och mina tankar når inte mycket längre än till min värkande kropp och min lerinpackade hoj som jag förmodligen får tvätta med bräckjärn imorgon.

11 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Målsättningar inför GGN 2016

Trots att förberedelserna nu är klara dröjer sig hjärnspökena klar. Borde jag täta kåpan till luftburken med silikon? Borde jag ha bytt drivpaket trots att det inte gått speciellt många timmar? Är jag säker på att jag inte har minsta lilla pyspunka på något av däcken?

Men nu spelar inget av ovanstående någon roll. Starten går om elva timmar och jag har gått ut till cykeln med mina tvångssyndrom tillräckligt många gånger ikväll. Kanske kan jag fördriva spökena genom att leverera 2016 års GGN-målsättningar? Som vanligt utan inbördes ordning:

1) Kör minst fem varv.

Förra året körde jag fem varv och det verkar fegt att nöja sig med mindre i år. Det lär i och för sig bli betydligt mer svårkört än i fjol eftersom det är rejält blött nu, men det tänker jag förtränga så länge jag kan. Minst fem varv.

2) Nå en högre placering än i fjol.

Kanske ska jag rentutav sikta på att hamna i den övre halvan av resultatlistan? Jag tror nästan att jag tänker göra det. Övre halvan alltså, men under alla omständigheter ska jag slå fjolårets placering. Det borde innebära att en placering inom topp 65% är godkänt, topp 50% är bra.

3) Kör inte fast på Allhage myr.

Jag drömmer mardrömmar om lerspåren på Allhage myr. Ett enda motorstopp när leran når upp till styret innebär sannolikt att jag tvingas bryta. Ingen kommer loss från något sånt. Det får alltså inte ske.

4) Slå Masen.

Det här kommer bli förbannat tufft. Masen är snabbare än mig, det är ostridigt. Jag kan ha bättre ork än honom, så min chans ligger i att han går ut för fort och kroknar. Och att jag inte kroknar, förstås.

5) Kör ett varv som är snabbare än något av Henning Pennings varv.

Den här punkten måste stå med eftersom jag misslyckades med just detta på Ränneslättsloppet. Jävla Penning.

6) Gör ett depåstopp på mindre än sex minuter.

Varför just sex minuter? Jag vet inte riktigt. Det kändes som en rund och bra siffra, och som ett ganska snabbt stopp. Om det är särskilt snabbt vet jag egentligen inte, men det är definitivt snabbare än mina stopp på årets övriga klassikertävlingar. Nu ska jag se till att stressa lite i depån helt enkelt.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade