Monthly Archives: april 2017

Vinterenduro – Östra Open på Rörken

Jag hade tänkt köra Östra Open redan i fjol, men som ni kanske minns missade jag hela vintersäsongen 2016 på grund av motorcykelhaveri. Istället följde jag några av deltävlingarna från åskådarplats samtidigt som jag passade på att frysa röven av mig. Det är friskt med vintersport.

I år hade jag ställt in mig på att köra fyra eller kanske fem av de åtta deltävlingarna. Det blev två. I år kan jag dock inte skylla på cykeln ett endaste dugg. Det handlar istället om den gamla vanliga historien om de djävulsförkylningar som envisas med att slinka förbi mitt såll till immunförsvar, samt det faktum att det ibland inte är särskilt lockande att stiga upp kl. 5 en lördag för att köra 15 mil enkel väg för att åka motorcykel i tio minusgrader. Klenhet alltså.

IMG_5595

Jag stiger upp om fem minuter, jag svär. Eller i vår. // Sleeping av Andrew Roberts / CC BY 2.0

Debuten skulle ske på förhållandevis välbekanta Rörken. Masen var inte sugen, Henning Penning svarade inte på mina inledningsvis vädjande, senare alltmer hotfulla, sms, Strömming var bortrest (hävdade han) och varenda människa i min bekantskapskrets med en hjälpligt fungerande motorcykel hade en ursäkt till att inte tävla den här dagen, så jag fick puttra iväg mot Uppsala i ensamt majestät. Det var givetvis lite nervöst att åka iväg för att tävla ensam, speciellt som jag inte var helt hundra på reglerna. Om det var nervositet, dålig koncentration eller bara allmän klantighet vet jag inte, men när jag skulle lasta av hojen och släppte på spännbanden som komprimerat framgaffeln under transporten hade jag ansiktet så nära styret att styrfästet höll på att slå mig medvetslös när gaffeln fjädrade ut betydligt mer häftigt än jag räknat med. Med såväl blånad som svullnad rejält tilltagande under ögat vinglade jag iväg för att anmäla mig och leta upp någon som kunde förklara reglerna för mig.

Trekvart senare hade jag fått veta tillräckligt för att våga smyga iväg mot startfållan, 20 minuter efter att övriga förare i min klass kommit iväg. Banan var delvis omdragen sen sist jag var här, men till det bättre. Spåret var hårdfruset, banan var rolig och varierad, och min sena start innebar att jag åtminstone inledningsvis hade ganska gott om plats och kunde välja spår efter eget tycke. Ganska tidigt såg jag en klubbkompis bland en grupp åskådare vid sidan om banan. Jag ville givetvis hälsa, men eftersom jag inte för mitt liv kunde komma på vad han heter tjöt jag helt enkelt ”woooooouuu” för full hals när jag kom inom hörhåll, varpå en grupp förvånade ansikten vändes åt mitt håll. När jag passerat insåg jag att han antagligen inte kände igen mig. Förutom att han nog inte känner mig tillräckligt väl för att känna igen mig med hjälm på skallen hade jag glömt klubbtröjan i tvättkorgen och körde därför med en av mina träningströjor, så rimligen förstod han inte ens att vi tillhör samma klubb. Nåväl, det var inte första och antagligen inte sista gången i mitt liv jag blev idiotförklarad. Att ropa wooooouuu vid åskådartäta partier kändes dock som en skön grej,  så jag bestämde mig för att fortsätta med det.

Själva körningen gick ganska bra. Banan var som sagt varierad och väldigt rolig, och den frusna marken gjorde att det var lätt att hitta bra fäste med dubbdäcken. Fäste är dock inte alltid en garanti för att körningen ska fungera helt problemfritt. I ett kurvigt parti i mitten av banan hade det körts upp djupa spår, vilket de snabba förarna gärna utnyttjar för att ta kurvorna supersnabbt. Ner i ett djupt spår bara, luta hojen så mycket att fotpinnarna nästan skrapar i marken, och gasa järnet. Då går cykeln som på räls genom kurvan. Själv får jag alltid stora skälvan av att köra i spår och idag höll jag alldeles för låg fart i förhållande till hur mycket jag lutade cykeln. Resultatet blev en hejdundrande osexig vurpa där det måste ha sett ut som att jag plötsligt bara glömde bort hur man håller balansen och tippade omkull. ”Kom igen, upp och hoppa”, ropade en åskådare som sett hela spektaklet. ”Woooouuuu”, ropade jag. Till nästa varv insåg jag att det ju faktiskt är tillåtet att köra vid sidan av spåren istället, även om det inte går lika fort.

Sen är det ju det här med crossbanan. På Rörken finns som bekant en crossbana, och den var inkluderad i tävlingen. Varför är det så? Crosstävlingarna har väl ingen delsträcka i endurospåret, så varför slänger man in ett crossparti i en endurotävling? Är det för att crossförarna annars skulle stanna hemma och sura? Är det något vi bryr oss om? Jag tycker att cross verkar asroligt och jag skulle verkligen vilja kunna hoppa och skutta som crossförarna, men det kan jag inte. Jag är för feg. Jag blir livrädd när det börjar gå fort och ännu mer om cykeln skulle få för sig att lätta från marken, men det är ju av just den anledningen jag kör enduro; för att jag slipper oroa mig för att jag vid nästa vurpa ska råka färdas i 80 knyck sex meter upp i luften.

I vilket fall, idag gick tävlingen delvis över crossbanan, och jag fick vackert bita ihop och göra det bästa av situationen. Den som sett mig köra på crossbana förut vet att jag har en lite egen stil som är ganska lätt att känna igen. Jag är föraren som kör fullgas (för att det är buskul att gasa på när man får chansen) på för låga växlar (för att det inte ska gå för fort när jag fullgasar) och tvärnitar innan minsta antydan till hopp (för att hopp är fullständigt livsfarliga – visste ni att man förr i tiden byggde hopp på crossbanorna för att man ville få ned hastigheten och tvinga förarna att bromsa?). Med den körstilen får jag varken stilpoäng eller slår hastighetsrekord, men jag ökar mina chanser att gå helskinnad i mål, vilket jag värderar oändligt mycket högre.

Väl i mål kunde jag konstatera det jag egentligen redan visste, nämligen att nivån på förarna är så oerhört mycket högre på en sån här liten skräptävling än på klassikertävlingarna. Borde det inte vara tvärtom egentligen? I vilket fall visade övriga förare betydligt mer hänsyn i spåret än vad jag befarat innan, och det var givetvis glädjande att för en gångs skull få bli positivt överraskad av sina medmänniskor. Resultatmässigt nådde jag dagens målsättning, dvs. jag kom inte sist, och eftersom banan var förbannat roligt hade jag totalt sett en riktigt trevlig endurodag. Fortsättningsvis ska jag dock se till att ha resesällskap, kosta vad det kosta vill, för hemresan kändes jävligt seg. Den sociala biten är tydligen en aspekt av min endurotillvaro som jag underskattat. Vem hade kunnat ana det?

3 kommentarer

Filed under Okategoriserade