Monthly Archives: december 2016

Klassikermedaljerna ur ett konstkritikerperspektiv

Ahh, vintern är äntligen här. Vackra landskap i vinterskrud, solen som speglar sig i isen och hårdpackad snö i endurospåret. Om man bor i Novosibirsk. Eftersom jag är bosatt söder om polcirkeln har jag sett fler joggare i kortbyxor och t-shirt än jag sett snöflingor under december och i endurospåret tror jag knappt att tjälen har satt sig ens. I det här blidvädret håller banorna i närområdet stängt och jag har knappt ens rört hojen sen GGN. Eftersom jag är oförmögen att läsa en väderleksrapport krängde jag i och för sig på dubbdäcken för ett tag sen, men det har jag ju inte haft nån större nytta av. Skulle jag hitta ett spår som håller öppet och köra dubbat i det här vädret skulle jag ju inte ha en enda dubb kvar efter några varv.

Detta innebär dock inte att jag avstått från endurorelaterade påhitt sen sist. Ni förstår, i början på december dök den äntligen upp, det slutgiltiga beviset på att jag genomfört enduroklassikern. I ett handskrivet kuvert och inslagen i finaste hushållspapper låg den, min klassikermedalj. December har jag alltså uteslutande ägnat åt att beundra min prissamling.

klassikerpengarna

Anders Eriksson och Jocke Ljunggren har redan hört av sig och sagt att de är fett avundsjuka.

Jag tänkte nu recensera varje medalj så att de arma och förtappade själar som ännu inte genomfört enduroklassikern vet vilken grannlåt som väntar under 2017.

Stångebroslaget
Vikt: 24 gram
Mått: 4,1 cm i diameter
Färg: Brons
Kommentar: Förbannat liten sak, är man ouppmärksam kan den misstas för en femkrona och hamna i läskautomaten när man är törstig. Dessutom är det slött att medaljen verkar vara identisk varje år, med undantag för att man graverar ett nytt årtal på den lilla plattan under den mc-burne Folke Filbyter. Pluspoäng dock för att man inte bara valt ett standardiserat motorsportmotiv ur katalogen, utan designat ett eget. Jag fattar dock inte varför man inte bryter med Folke Filbyter en gång för alla. Det måste väl gå att hitta en bättre Linköpingssymbol än en gammal hästkastrerare?

Ränneslättsloppet
Vikt: 123 gram
Mått: 5,2 cm x 10 cm
Färg: Rött och silver
Kommentar: Stångebropengens raka motsats. Stor, tung, och med vassa kanter som sprättar upp stora lårmuskeln när man sätter sig i bilen med medaljen i byxfickan. Även här delar jag ut en pluspoäng för att man designat ett eget motiv, men vad föreställer det egentligen? Ska det föreställa en mc-ordonnans från 50-talet som en erkännande åtbörd åt tävlingens historiska militära koppling? Eller har konstnären bara fått enduro vagt beskrivet för sig, utan att aldrig ha sett vare sig en förare eller en hoj med egna ögon? För jag tycker inte att det där ser speciellt mycket ut som ett modernt enduroekipage.

Gotland Grand National 2016
Vikt: 47 gram
Mått: 5,2 cm i diameter
Färg: Brons
Kommentar: Ganska behagligt format på den här medaljen. Motivet med motorcyklisten ser dock ut som ett sånt där generiskt sportmotiv som mer liknar en mountainbike än en motorcykel. Och dessutom, vem whippar upp cykeln i den där positionen under en endurotävling? Det finns väl förare som skulle klara av det, men var i GGN-spåret hittar man ett hopp med sån höjd att man kan trixa i luften? Nä, inte heller det här motivet känns speciellt enduromässigt.

Vidare verkar GGN-medaljen vara den enda i samlingen som faktiskt ändras i utförande från år till år, och det gillar jag. Den Gotlandskarta som prydde medaljens högersida i fjol har i år tagits bort till förmån för blaffigare text och en uppräkning av alla sponsorer. Karl Marx skulle antagligen anse att det är en kapitalets kränkning av den konstnärliga skapelsen och ett angrepp på massornas andliga spis, men vem bryr sig egentligen om vad han tycker? Min åsikt däremot, den räknas givetvis och jag tycker att omväxling förnöjer. Vill sponsorerna köpa några millimeter av medaljen så är det bara att sälja.

Klassikermedaljen
Vikt: 62 gram
Mått: 6,1 cm i diameter
Färg: Guld
Kommentar: Den ser ganska trist ut på bild men är faktiskt trevlig i verkligheten. Bra storlek med en avskalad och stilren design. Jag gillar den korniga bakgrunden – som även fanns med på GGN-medaljen 2015 – eftersom den ger motivet ett visst djup. Det är förstås inte särskilt kreativt att man liksom GGN valt ”motorsportmotiv alternativ 1.0, underkategori A” – speciellt som vad som antagligen ska föreställa en tvåtaktskrök till vänster om framhjulet är det enda som indikerar att vi har att göra med motorcykel och inte en BMX – men man kom väl inte på nåt bättre. Klassikermedaljen är den enda i samlingen som är guldfärgad, och det tycker jag passar utmärkt med tanke på dess status. Jag vet inte om vi ska dra det så långt som att det ligger en tanke bakom att både GGN och Stångebro är bronsfärgade (delad tredjeplats?) medan Ränneslätt är i silver och rött (andra plats samt ett politiskt ställningstagande åt vänster?), men jag tror att vi kan vara säkra på att guldfärgen på klassikermedaljen var ett högst medvetet val.

Det  ovanstående till trots är samtliga medaljer trevliga på sitt sätt och det verkar som att man har försökt sätta nån liten lokal prägel på motiven. Ska jag prompt fortsätta gnälla, och det ska jag för jag är på det humöret, skulle jag dock gärna ha sett att man granskade slutprodukten lite mer kritiskt innan man skakade hand med leverantören. Det är väl t.ex. ganska besynnerligt att man på fyra enduromedaljer av fyra möjliga avbildat vad som antagligen ska föreställa en enduroförare på endurohoj, men som endast med en väldigt stor portion välvilja kan anses föreställa just det? Hur har det blivit så här? Jag kan omöjligen tänka mig att en arrangör av en fotbollsturnering med självaktningen i behåll skulle hänga medaljer med en stiliserad bandyspelare om halsen på vinnarna.

Sen kan man ju också tycka att man gott kunde ha tagit ut svängarna lite mer när det kommer till den allmänna designen på priserna. Jag menar, cirklar och rektanglar med (gissningsvis) motorsportmotiv är ju inte direkt något som skulle få Carl Johan De Geer att slicka sig om munnen. Jag kanske inte borde kasta sten i glashus – jag är trots allt lika konstnärlig som fiskmåsar är musikaliska – men har ni sett medaljerna till Stockholm Maraton eller Göteborgsvarvet nån gång? Nya väldesignade motiv varje år, varierad formgivning, innovativt utförande… Men jag antar att det skiljer en del i budget mellan arrangemangen. 60 000 startande i Göteborgsvarvet som betalar i snitt 700 kr i anmälningsavgift ger i runda slängar 42 miljoner bagis rätt ned i fickan på arrangören, vilket även efter avdrag för fasta kostnader borde innebära att man kan lägga några kronor på att få fram schyssta medaljer som deltagarna kan kröka bort på krogen efteråt.

Och även om det finns medaljer där ute som rent estetiskt håller högre klass än klassikermedaljerna så är ju just klassikermedaljerna de enda som betyder något i prisskåpet. Det vet ju alla.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade