Monthly Archives: november 2016

Den inaktuella rapporten från Ränneslättsloppet

Det känns inte direkt dagsaktuellt att publicera rapporten från Ränneslättsloppet i slutet på november, när knappt ens GGN och Novemberkåsan är på folks läppar längre. Men jag gör det i alla fall, för jag är så radikal och okonventionell. #yolo

Det här med att vara försenad på väg till tävlingar börjar bli en vana. Eländet började med att släpet vi skulle låna visade sig vara avställt och oskattat. När jag fem i tre-raggat en crossbuss som jag fick plocka upp i Långtbortistan åkte jag för att hämta hojen och upptäckte att låset till garaget var trasigt. Låssmeden skulle komma dit först efter några timmar. När jag svurit färdigt och istället styrde iväg för att hämta upp Henning Penning förkunnade P4 att Riksföreningen för blinda rattfyllerister hade haft årsstämma på motorvägen och sett till att stänga båda körfälten under den efterföljande seriekrocken. Den alternativa väg jag hänvisades till var naturligtvis fylld till bristningsgränsen av husvagnar, övningskörare, väghållningsfordon, epatraktorer och annan skit som inte fyller någon annan världslig funktion än att vara i vägen för folk som har brådis.

När jag till slut lyckats lasta hojar med tillhörande förare upptäckte jag – samtidigt som det mörknat rejält och landskapet svepts in i en tät dimma – att dimljusen på bussen var trasiga och att helljusen lyste upp vägbanan ungefär lika mycket som mobiltelefondisplayen. Resterande del av resan gick i ungefär 40 knyck, vilket stressade Penning så pass att jag trodde att han skulle få ett slaganfall. Han hade missat att betala anmälningsavgiften i tid och på nåder fått ett muntligt löfte om få betala kontant vid inskrivningen under fredagskvällen. Han var orolig för att man skulle vägra honom en startplats om vi skulle tvingas skriva in oss på lördagen istället, så nu satt han som ett barn på husvagnssemester och frågade minst en gång per mil: ”När är vi framme?”

Vi kom fram till Eksjö fyra timmar senare än planerat, en av oss med naglarna nedbitna till knogarna och båda rejält modstulna efter att ha blivit utskrattade av såväl kassapersonal som kunder på ICA i Boxholm. Vi hade stannat för att köpa sportdryck, och när vi även frågade efter energigel brast hela butiken ut i ett unisont gapflabb. Sånt hade man aldrig hört talas om och tydligen var det faktum att vi frågade efter något som uppenbarligen endast existerar i framtiden det roligaste som någonsin inträffat i Boxholm.

16688734660_76e5338e60_o

Kära Boxholmsbor. Om ni bara hade vetat vad internet är hade jag kunnat lära er väldigt, väldigt mycket. // CLIF Energy Foods av Richard Masoner / Cyclelicious / CC BY-SA 2.0

Dagen därpå infann jag mig vid startområdet i god tid. Eftersom jag tar mitt uppdrag som folkbildare på fullaste allvar hade jag den här gången anmält mig i öppet spår för att ta reda på vad det påhittet egentligen handlar om. Den regelmässiga skillnaden mot de vanliga motionsklasserna består främst i att man på öppet spår inte tillämpar masstart, utan förarna får själva välja när de vill starta. I praktiken innebär detta att fältet blir mer utspritt, vilket förstås medför att förarna inte behöver fokusera riktigt lika mycket på att undvika att köra ihjäl varandra utan kan koncentrera sig på att att inte bli ihjälkörda av banan. Detta brukar tilltala dels nybörjarna – som har nog att göra med att hålla sig kvar på hojen utan att bli prejade av banan av tio konkurrenter som bestämt sig för att köra på exakt samma kvadratmeter som dem vid ett och samma tillfälle – samt de riktigt duktiga förarna, som inte vill att just deras kvadratmeter ska vara ockuperad av ovan nämnda tio förare som trasslat ihop sig.

När klockan slog åtta och hojarna började puttra fram mot startbågen insåg jag med viss besvikelse att man vid den här startformen inte kommer ens i närheten av det där fullständigt elektriska adrenalinpåslaget som uppstår vid masstart. Masstart är helt livsfarligt på fler sätt än man kan räkna och skulle antagligen totalförbjudas om Socialstyrelsen någonsin fick reda på vad vi egentligen håller på med under endurotävlingarna, men det är riktigt, riktigt häftigt. Ett helt fält fullpackat med hojar, den kompakta tystnaden i väntan på start, det plötsliga och unisona motordånet när starten går, maximalt gaspåslag under startrakan, positioneringskampen innan första kurvan… Det är förbannat mäktigt. Tro mig. Den individuella starten i öppet spår är mer som kön på Systemet en lönefredag; mycket folk, avslagen stämning, långsamt avancemang men ändå med viss förväntan i luften om vad som komma skall.

Banan var till en början bred, platt och lättkörd. Öppet spår hade färre startande än merparten av motionsklasserna och det märktes. Trängseln på banan var betydligt mindre påtaglig än den jag upplevde på Stångebroslaget och Gotland Grand National 2015. Dessutom misstänker jag att nivån på de tävlande generellt håller något lägre klass, och det är definitivt en annan stämning. Inga armbågstacklingar vid omkörningar, inga kategori 3-förare som vrålar i blint raseri när de inte har möjlighet att välja exakt det spår de vill, och endast ett fåtal medtävlare som tycks köra helt utan självbevarelsedrift. Jag hittade en bra rytm med god fart tämligen omgående och insåg snart att jag den här dagen tillhörde den krets av förare som regelmässigt ligger på omkörning. En mycket ovan känsla.

Ganska precis mitt på varvet ligger Berget, Ränneslättsloppets mest berömda hinder. Det här hade jag kollat upp i förväg och kände mycket väl till. Dessutom blir banan rejält stenig ju närmare mittpunkten man kommer, så det borde vara fullkomligt omöjligt för en normalbegåvad och något sånär mentalt närvarande förare att bli överrumplad av Berget. Jag blev förstås fullständigt tagen på sängen. När jag alldeles för sent och med en ilning längs ryggraden insåg var jag befann mig kunde jag omöjligen bromsa för att utvärdera mina spårval i lugn och ro. Jag hade i så fall tappat för mycket fart för att ha en rimlig chans att kunna klättra hela stigningen, så min enda utväg var att öka farten, välja ett spår illa kvickt, blunda och hoppas på det bästa. Det gick åt helvete.

Ni förstår, Berget är egentligen inte någon speciellt avancerad klättring, men platsen är full av skrevor och språng som är svåra att se i tillräckligt god tid för att hinna anpassa körställningen efter underlaget. Jag hade valt ett spår i mitten av Berget som var förhållandevis fritt från vurpade medtävlare och hann precis fnysa föraktfullt åt alla klantrövar som trillat när jag körde på en klippkant som jag inte hade sett. Med all kroppsvikt på bakhjulet steg framhjulet omedelbart till väders och panikslagen släppte jag på gasen för att inte slå runt. En rutinerad förare hade säkert parerat stegringen med fotbromsen, men eftersom jag har lika mycket rutin som en nattfjäril och Nordens mest okänsliga handleder släppte jag så mycket på gasen att jag fick motorstopp mitt i backen. Jag låste bromsarna, men gled ändå nedåt tills jag kanade in i den enda konkurrenten som befann sig närmare än tio meter. Vi trasslade ihop oss ganska rejält och tippade omslingrade som siamesiska tvillingar på tandemcykel. När vi efter en god stund lyckats lösgöra oss från varandra var jag så trött att jag inte förmådde baxa hojen uppför Berget för egen kraft. Eftersom området kryllar av funktionärer svalde jag efter några håglösa försök den lilla stolthet jag hade kvar och tecknade att jag behövde hjälp. En förnedrande upplevelse givetvis, men eftersom flertalet funktionärer såg ut som att de nog skulle må bra av lite motion ser jag det som att jag slog ett slag för folkhälsan att jag fick två herrar i varselklädsel att ömsom dra, ömsom puffa, min hoj upp till säker mark.

Efter Berget smalnar banan och övergår till en naturskön upplevelse upp- och nedför traktens åsar. Jag befann mig i det här läget i fältets ingenmansland. Jag hade kört om de förare som var långsammare än mig men blivit omkörd av de som i sin tur var snabbare, så nu såg jag inte längre skymten av en endaste medtävlare. Utan andra hojar att hålla koll på fann jag mig bitvis tvingad att påminna mig själv att titta på banan och koncentrera mig på tävlingen istället för att låta blicken vandra ut över sjöarna och det småländska skogslandskapet. Efter att jag i ett särskilt ouppmärksamt ögonblick fastnade med foten under en rot och höll på att slita av mig stöveln blev det dock av någon anledning betydligt lättare att hålla koncentrationen uppe, och jag kunde slutföra varvet utan några andra missöden.

Jag var fortfarande ganska ensam i spåret vid varvningen. Eftersom jag brukar ha svårt att pressa mig själv att ta risker och köra fortare när jag inte har någon snabbare förare att ta rygg på blev mitt andra varv ganska odramatiskt. Vid Berget motstod jag frestelsen att köra runt hindret via det som i folkmun kallas fegspåret eftersom jag var sugen på att genomföra en lite mer stilren passage än på det första varvet, trots att jag rent tekniskt hade uppfyllt min målsättning att passera Berget minst en gång. Den här gången var jag bättre förberedd och valde spåret längst till höger. Jag körde på en klippkant liknande den som hade fördärvat min passage på första varvet men såg den i god tid och kunde kontrollera framhjulet med kroppsvikten. Lätt som en plätt.

När jag närmade mig depån var jag egentligen inte speciellt trött, men bestämde ändå att för säkerhets skull stanna och tanka. Och käka en Kexchoklad jag hade med mig. Och ta av hjälmen för lite svalka. Och kanske sörpla en kopp kaffe i lugn och ro. Kort sagt, jag hade inte speciellt bråttom. Och det var Strömmings fel.

2970850611_9008982a2b_z

Han luktar förskräckligt också. // Oskars surströmming av erik forsberg / CC BY 2.0

Ni förstår, innan loppet hade Strömming vitt och brett basunerat ut att han skulle sikta på att köra fyra varv i år. Det skulle kräva fullt fokus och en rejäl satsning redan från start, sa han. Eftersom Strömming är en snabbare förare än mig tog jag detta som att jag inte skulle ha skuggan av en chans att köra några fyra varv men ändå med god marginal hinna med tre varv, så jag såg helt enkelt ingen anledning att stressa i depån. Jag tog det så lugnt att jag inte hade protesterat om jag hade fått en p-bot, ända tills jag råkade kasta ett öga på klockan. Fyra varv var definitivt inom räckhåll – eller hade varit det om jag inte just hade haft kafferep i depån – så jag slängde mig på hojen och fick så bråttom mot banan att jag höll på att glömma hjälmen.

När utrustningen var på plats kastade jag mig ut på banan, förbannade min senfärdighet och gasade för allt vad tygen höll. Det kunde gå, chansen att köra fyra varv fanns fortfarande, men jag var tvungen att köra fort. Riktigt fort. Jag körde klart över min förmåga, och läsare som hängt med ett tag vet hur det brukar gå när jag gör detta. Tre vurpor blev det, varav den mest minnesvärda när jag överstyrde nåt alldeles djävulskt i en kurva och höll på att tippa när jag rätade upp styret. Jag försökte rädda upp situationen med universallösningen för samtliga endurorelaterade problem – genom att ge full gas – och sprätte iväg hojen rakt ut i skogen när jag återigen överstyrde och körde över jordvallen som bildats på motsatt sida av kurvan.

När jag närmade mig varvningen möttes jag av den förhatliga schackrutiga flaggan som förkunnade att jag kört färdigt. Jag stirrade ilsket mot klockan och konstaterade att jag hade missat respittiden med några enstaka minuter.

Man kan sammanfatta Ränneslättsloppet  på ungefär samma sätt som Stångebroslaget; förbannat rolig bana, men ett arrangemang som bleknar bredvid Gotland Grand National. Jag skulle inte rekommendera nybörjare att debutera på Ränneslättsloppet, och det uteslutande på grund av jag tycker att Berget och området däromkring faktiskt var ganska trassligt. Öppet spår sänker svårighetsgraden och kan säkert vara något för de med klena tävlingsnerver eftersom den där känslan av att det är allvar aldrig riktigt uppkommer. För min del kommer jag dock inte experimentera med öppet spår igen eftersom jag snarare kände mig hämmad av att tävlingsmomentet tonades ned. Tävlingar ska vara psykiskt ansträngande och en anspänning som känns i käkmusklerna i två veckor efteråt. Så tycker jag.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade