Generalrepetition inför GGN

Idag är det mindre än en vecka till Gotland Grand National och mina förberedelser fortgår enligt plan. Idag stod däckkrängning på schemat och jag kunde konstatera att jag kränger ungefär 90 gånger långsammare än Anders Eriksson. Jag är så jävla dålig på att kränga däck.

Men det här inlägget handlar inte om det, utan om mitt sista träningspass på hojen inför GGN. Ni har sett Sällskapsresan 2 va? Klart ni har, det har alla. Ni minns förstås även replikskiftet mellan Klasse Möllberg och Jan Waldekranz i vilket skidresenärerna uppmanas att skippa första åket – och sista åket – varje dag. Höhö, humor. Men 80-talskomik åsido ligger det ändå nånting i den dialogen. Jag har kommit fram till att risken för att jag skadar mig själv eller hojen är markant högre under dagens första varv, eller vid de tillfällen då jag bestämt mig för att innevarande varv blir dagens sista. Vem hade kunnat ana att Klasse Möllberg kunde så mycket om enduro?

15010648244_fda0a6e27d_z

En veritabel kunskapsskatt för endurointresserade. // Electric Banana Band av Staffan Vilcans / CC BY-SA 2.0

Den här insikten har gjort att jag i flera veckor oroat mig för just det sista träningspasset innan GGN. Det hade ju varit just snyggt att missa klassikern för att jag vurpat sönder kylaren och inte hann fixa fram nån ny innan tävlingen. Samtidigt vore det ju inte helt lyckat att ställa sig på startlinjen utan att ens ha sett hojen sen Ränneslättsloppet, så förra lördagen åkte jag ut till hemmabanan för ett genrep.

Jag skulle ta det väldigt lugnt. Inga skador eller andra missöden för mig inte, det hade jag bestämt. Masen, som också var där, hade helt andra planer. Han var i högform och flög fram bland träden. Vi startade samtidigt, men han försvann ur synhåll efter nån halvminut. Impulsen att höja tempot och försöka hänga på kom omedelbart, men jag visade prov på en personlig mognadsgrad som hade gjort mormor alldeles varm av stolthet och höll mig kvar i mitt mjäktempo. Inga skador eller andra missöden för mig, så var det sagt och så skulle det bli.

Efter några varv träffade jag på Strömming som stod parkerad mitt i spåret. Ni som har viss erfarenhet av enduro sen tidigare känner nog till att det här är en ganska okonventionell parkeringsplats i sammanhanget, så jag stannade för att höra vad som stod på. Han behövde inte ge mig någon annan förklaring till stoppet än en lätt nickning i banans åkriktning. Några meter framför honom låg Masens hoj. I buskarna bredvid banan stod Masen med en besvärad min och ett pekfinger som till färg och form alltmer började se ut som ett höstplommon.

4883001282_99ef3f4fc5_b

Ni behöver inte bildgoogla. Jag hjälper er på traven med visualiseringen. // Plums av Fluffymuppet / CC BY-NC 2.0

Det var färdigkört för Masen och han linkade iväg mot depån för att se över sitt plommon. Mina fingrar däremot, såg fortfarande ut som fingrar, så jag körde vidare. Jag kom iväg före Strömming och när han efter en stund kom ifatt mig bestämde jag mig för att se om jag kunde hålla honom bakom mig resten av varvet. Jag höjde tempot något och körde i mitt tycke ganska bra. Samtidigt försökte jag välja spår så att Strömming inte skulle kunna passera. Utan att ge avkall på att inte drabbas av några skador eller andra missöden, givetvis. Det var ju det jag hade bestämt. Men det gick naturligtvis inte. Det uppenbara här vore ju förstås om jag hade vurpat och knäckt ramen eller nåt, men nej, så illa gick det inte. Grejen med att ge Strömming en match däremot, det gick förstås åt pipsvängen. Jag blir så fruktansvärt provocerad av förare som genomför snygga omkörningar där det inte går att köra om. Det ska inte gå! Banan är inte bred nog!

När jag kört mitt varv möttes jag av en flinande Strömming som var alltför medveten om vad jag försökt, och misslyckats med att, göra. Adrenalinet i min kropp ville verkligen åka ut på ett varv till för att försöka ta revansch, men för andra gången den här dagen tog jag det vuxna beslutet och bestämde mig för att det fick vara färdigkört. I depån var Masen förstås omringad av depågubbarna som med drömska blickar och breda leenden berättade sina bästa fingerrelaterade historier. Nån hade brutit tummen på 62 ställen, nån annan hade vurpat in handen i ett jordgetingbo, och en tredje hade fått fingret avbitet av en järv under enduro-DM i Flen 1972. Antagligen. Masen verkade dock inte lyssna riktigt så uppmärksamt som gubbarna kanske hade önskat, utan koncentrerade sig mest på sin hjälm. Han hade visst hängt hjälmen på styret och gått därifrån, som vissa gör mot bättre vetande. Marken var mjuk, stödet vek sig, cykeln tippade och landade på hjälmen som sprack. När Masen förklarat detta för församlingen gick depågubbarna omedelbart över till att berätta sina bästa hjälmhistorier. Epoxylim, tyckte någon.

Jag klarade mig alltså. Inga skador eller andra missöden, precis som jag hade tänkt. Det gick lite värre för Masen och han var faktiskt lite orolig för att GGN kunde vara i fara. Jag har dock pratat med honom ganska nyligen, och det verkar som att plommonet ska kunna fullgöra sin uppgift nästa lördag trots allt. Han hade visst köpt en ny hjälm också, trots det fina tipset han fick.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s