Förberedelser inför Gotland Grand National

Jag har fullt upp med att förbereda mig inför GGN och har därför inte hunnit skriva klart rapporten från Ränneslättsloppet ännu. ”Men Nybörjaren,” frågar rösterna i mitt huvud, ”du har ju tid att skriva det här inlägget, så alldeles upptagen kan du ju inte vara.” Och det är förstås sant, men jag skriver i vilken ordning jag vill och kronologi är tydligen inte min starka sida.

Hur ser då de typiska nybörjarförberedelserna ut egentligen? Jag skulle säga att det är en trestegsraket. Hojen, utrustningen och föraren. Vi börjar med hojen. Vid den här tiden förra året var jag i upplösningstillstånd. Hojen hade spelat mig så många spratt under året att jag veckorna innan tävlingen tillbringade varenda kväll i garaget och gick igenom hojen under elektronmikroskop. Som bekant hjälpte det ändå inte eftersom cykeln bestämde sig för att stöka till det rejält på besiktningen kvällen före start.

Nu när jag har en ny hoj med bara ett 30-tal timmar på mätaren känns det betydligt lugnare. Olja och luftfilter ska givetvis bytas, skruvar och bultar ska efterdras lite och – mest för att vara på den säkra sidan – ska jag kolla att drivpaket, bromsbelägg och -skivor samt alla lager verkar schyssta. Bakgrundsplasten från Stångebroslaget sitter fortfarande kvar på hojen och eftersom jag ska ha samma färg på GGN behöver jag inte knixa med det heller. Det största, och (förhoppningsvis) enda, problemet är istället däcken.

Inför förra årets Gotlandsresa köpte jag ett par nya Metzlers enligt devisen att det som är gott nog åt van der Belgien på sin fyrtakts-Kawa är gott nog åt mig. Det var just inget fel på de däcken, men i år tänkte jag grunda mitt däckval på något som är snäppet mer vetenskapligt än ett avsnitt av NileCity. Problemet är bara att jag inte kan ett skvatt om däck. Det skulle dock visa sig att lösningen var närmare än jag trodde.

I förbifarten nämnde jag för en av klubbens garageinventarier att jag var alldeles rådvill inför däckvalet. En förlupen kommentar medan vi småpratade bara, men en kommentar som omedelbart öppnade en verbal dammlucka. Inget hade kunnat förbereda mig på den tsunami av däckfakta som utan förvarning forsade mot mig. Inventarien visade sig inte bara ha en erfarenhetsgrundad uppfattning om alla däck som någonsin existerat, utan karljäveln kom dessutom ihåg samtliga forntida och nutida modellbeteckningar från alla tillverkare i hela världen. Vilka tillverkare som blandar ut gummit med billigt syntetmaterial, vilka tillverkare som outsourcat tillverkningen till låglöneländer med sämre kvalitetskontroll som följd, vilken tillverkare som mäter däckbredden över nabbarna (Michelin), vilka däck som inte håller för en hård inbromsning, han hade koll på allt. Det var som att han memorerat däckfakta under hela sitt liv och bara väntat på den stund då han till sist skulle få dela med sig av all kunskap, och nu var äntligen den stunden kommen. Jag visste att jag inte skulle ha en chans att komma ihåg ens en tredjedel och ännu mindre kunna använda det jag kunde komma ihåg till något vettigt, så när föreläsningen var över jag frågade vilka däck han rekommenderade till Gotland. Eftersom Inventarien tydligen hade ett uppdämt behov av att snacka däck förväntade jag mig ett utförligt svar, men det var lika kort som nedslående: ”Är det blött funkar ingenting. Är det torrt funkar det mesta.”

Eftersom jag är oförmögen att fatta egna beslut lät jag honom inte komma undan så lätt, så jag pressade stackars Inventarien tills han klämde ur sig en rekommendation. Bridgestone ska visst vara en av de bättre tillverkarna just nu, och efter en kort diskussion om specifika modeller beställde jag ett Bridgestone Battlecross X20 som bakdäck och ett Bridgestone Gritty ED663 som framdäck. Jag litar blint på Inventarien i den här frågan och hoppas att han inte blåste mig som straff för att jag var så påstridig.

5205061402_eb678623d3_b

Det hade kanske räckt att hota honom med bara en puffra, till exempel. // Wrong Answer av Matthias Weinberger / CC BY-NC-ND 2.0

Skicket på utrustningen är väl egentligen inte lika kritiskt som att hojen är i ordning, men jag har blivit ganska petig med det där sen jag i fjol tvingades köra GGN med kläder som fortfarande var svettfuktiga sen träningen två veckor tidigare. Det är en hygienfaktor och tävlingen är tillräckligt jobbig utan att varenda andetag sticker som aceton i lungorna av stanken. Jag har därför planerat in några strategiska besök i tvättstugan dagarna innan avfärd, och jag har redan nu handtvättat hjälmens insida med ett skonsamt tvättmedel jag köpte just för det här ändamålet. Baserat på att tvättvattnet efteråt såg ut som O’boy kan man nog dra slutsatsen att det var hög tid att den tvätten blev av.

När det gäller brillorna är roll off-systemet redan på plats, men jag ska se till att behandla glasen mot imma i nästa vecka. Det finns ju medel mot imma att köpa, men jag tycker det är töntigt att använda sånt. Jag smetar raklödder på mina glasögon. Det gör jag inte för att mina goggles lider av generande hårväxt, utan för att ett gammalt husmorsknep går ut på att badrumsspegeln inte immar igen av ångorna från duschen om man kletar raklödder på den nån gång i månaden. Sen jag började med enduro har jag kladdat raklödder på brillorna med jämna mellanrum och jag har aldrig haft några större besvär med imma på glasen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns ingen anledning att snåla med löddret. // Raisin Monday Foam Fight av Nuwandalice / CC BY-NC-ND 2.0

Slutligen har vi det där med föraren, det vill säga mig själv. Nybörjaren. Formen är väl så där. Kunde förmodligen vara värre, kunde definitivt vara mycket bättre. Jag har i och för sig varit ganska flitig på gymmet den senaste månaden, men det är ju egentligen så dags att börja fysträna nu. Varje vardag är dock en intensiv kamp för att hålla mig fri från förkylning, influensa, krupp, spetälska, skallighet, dyslexi och allt annat som mina kollegor verkar som besatta av att smitta mig med. Jag skojar inte. Jag kan inte röra mig en meter utan att någon smyger upp bakom mig och hostar mig i nacken eller nyser rakt ut i luften som en vattenspridare. De måste ha gått ihop i en komplott för att förgöra mig, de smittohärdarna. Givetvis hanterar jag det här med den mognadsgrad som anstår en toppidrottare: jag tar långa omvägar för att slippa befinna mig närmare än tio meter från någon annan människa och om jag undantagsvis måste befinna mig i närheten av någon lämnar jag rummet skrikande med händerna för ansiktet om någon drar häftigt efter andan.

Sammantaget går förberedelserna faktiskt enligt tidsplan och jag är hyfsat optimistisk i år. Jag skulle nog må bra av några fler hojtimmar, men i lördags körde jag det sista träningspasset jag hinner innan tävlingen. Det var faktiskt lite kul. Jag ska nog berätta lite om det i nästa inlägg.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s