Ombyggd framgaffel

Min nya hoj har en framgaffel som alla klagar på. Eller, det är väl inte just mitt exemplar som alla klagar på utan snarare den typen av framgaffel, men ni fattar. Klagokören brukar handla om att det är svårt att ställa in gaffeln så att den beter sig som man vill. Oavsett hur man skruvar är gaffeln antingen för mjuk eller för hård. I bästa fall kan man få gaffeln att bete sig bra under en viss typ av förhållanden, typ att gaffeln är schysst vid stalp men inte sten och rötter, eller att den gör som den ska i doserade kurvor men inte i lerspår. Ungefär så.

Själv är jag livrädd för att pilla på gaffelinställningarna. Jag har sett till att gaffeln håller de inställningar som tillverkaren rekommenderar och sen dess har jag inte ens tittat åt gaffeln. Skruvarna högst upp på gaffelbenen hanterar jag på ungefär samma sätt som när semesterfirare hittar odetonerade artillerigranater från andra världskriget på sommarstugetomten; jag håller mig på behörigt avstånd, ringer polisen och begär en bombtekniker. Jag har utgått ifrån att den oroliga känslan som alltid funnits i min nya hoj berott på att jag inte vant mig helt vid cykeln ännu, eller att det kanske bara är så en tvåtaktare ska kännas. En tvåtaktare är smidig men orolig; en fyrtaktare är stadig men trög. Så har jag tänkt.

Masen kör en likadan hoj som mig och han har hatat sin gaffel sen första stund. För en tid sen snubblade han över ett ombyggnadskit från MX-Tech som tydligen skulle göra underverk, och utan en sekunds tvekan köpte han kittet. Sen den stunden har Masen knappt kunnat starta hojen utan att samtidigt påtala att beslutet att bygga om gaffeln är hans bästa någonsin. Han är så oförskämt belåten att man blir alldeles varm i hjärtat. Jag har tidigare betraktat den här kärlekshistorien mellan en man och hans framgaffel med mild skepsis, men det var innan jag provkörde Masens hoj. Skillnaden mot den gamla gaffeln var enorm. Hojen beter sig som att den blivit tio kilo tyngre i fram utan att för den skull kännas som att den väger tio kilo mer. Den karaktäristiska, smidiga tvåtaktskänslan är kvar, men det oroliga, stötiga och hoppiga är som bortblåst. Hojen är som en tvåtaktare med fyrtaktskaraktär, i brist på bättre liknelser. Jag slog sönder spargrisen och beställde ett eget kit samma dag.

kit

Det här slet man ut ur gaffeln. Jag är ganska säker på att man ersatte det med någonting.

Tillverkaren av kittet låter meddela att man löst de problem som varit med den aktuella gaffeln på följande sätt: ”We created the Asymmetrical System to address the stock 4CS limitations in addition to improving the overall performance by adding additional adjustable high and low speed compression and the MXT Huck Valve system.” Det här låter väl självklart? Nej det gör det förstås inte. Det är bara rappakalja och jag förstår inte ett ord. Men det spelar ingen roll, för om det här gör lika stor skillnad för min gaffel som för Masens så har det varit värt varenda öre.

Gaffeln är ombyggd och monterad på cykeln, men jag har ännu inte haft tillfälle att provköra. Tyvärr verkar det som att jag inte kommer hinna göra det innan Ränneslättsloppet heller. Fast det har ju å andra sidan blivit lite av min grej – att köra tävlingar med utrustning som jag är totalt obekant med – så jag borde väl egentligen inte oroa mig över den saken utan bara acceptera att det är så mitt enduroliv ser ut. Kunde jag köra Jordsprätten med en flångny hoj ska jag väl kunna köra Ränneslätt med en ny gaffel, lite så. Men det går inte att komma ifrån att jag är väldigt spänd på att testa resultatet av ombyggnationen.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s