Monthly Archives: september 2016

Målsättningar inför Ränneslättsloppet – uppföljning

1) Kom överens med nya framgaffeln illa kvickt.

Check. Gaffeln kändes så bra över stalpen att det nästan kändes som att jag fuskade. Jag behövde bara gasa, blunda och hålla i mig, hojen skötte resten. Cykeln var fortfarande lite orolig över sten och rötter, men det borde jag kunna fixa när jag blivit hårig nog för att börja skruva på gaffelinställningarna.

2) Kör minst tre varv.

Check. Fast ett check som svider. Hade jag bara varit några ynka minuter snabbare hade jag fått köra fyra varv. De minuter som krävdes hade jag med god marginal kunnat tjäna in om jag inte hanterat mitt depåstopp som ett kafferep, med både läskpaus och tjäbbande med gubben på depåplatsen bredvid. Extra bittert är att jag förmodligen inte ens hade behövt gå in i depå; jag behövde bara tanka drygt fyra liter efter två varvs körning. Jag ska aldrig göra ett depåstopp igen.

3) Få inte punktering.

Check. Ingen punka och däcken hade samma lufttryck på morgonen som på kvällen innan. Varför jag hade tappat 0,3 kilo i båda däcken sen förra lufttrycksmätningen är nog ytterligare ett av alla dessa enduromysterier som vi antagligen aldrig kommer få svar på.

4) Passera Berget minst en gång.

Check. Jag passerade visserligen Berget både på första och andra varvet, men min första passering blir nog inte ihågkommen som någon av de snyggare. Snarare tvärtom. När jag klättrat nästan ända upp till toppen släppte fästet på bakhjulet. I den efterföljande vurpan rev jag med mig nån annan krake som precis baxat upp sin hoj efter sin egen vurpa. Mitt försök till ursäkt blev inte mer intelligent än ”det är fan halt här du.”

5) Kör ett varv som är snabbare än något av Henning Pennings varv.

Inte check. Fan! Mitt snabbaste varv, det tredje, var en dryg minut långsammare än Pennings sämsta, det fjärde. Mitt andra varv – det enda utan vurpor – kan i och för sig ha varit snabbare i effektiv körtid, men eftersom den tid som tillbringats i depå inte redovisas på Ränneslätt kommer vi aldrig få reda på det. Penning börjar bli snabb nu, den svinpälsen. Till GGN ska jag ta reda på hur snabb han är om jag snor hans luftfilter innan start.

4 kommentarer

Filed under Okategoriserade

66,6 procents klassiker

Ränneslättsloppet är efter många vedermödor avklarat och jag har bevismaterial i äkta plåt, eller nåt sånt.


Till skillnad från Stångebromedaljen verkar inte Ränneslättsplaketten föreställa någon särskild. Jag har dock från säkra källor att arrangörerna på Ränneslätt avskaffat nummerlapparna för att de anser att plaketten är så fin. Förarna behöver ingen annan memorabilia från tävlingen än plaketten, liksom.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Målsättningar inför Ränneslättsloppet

Imorgon är det Ränneslättsloppet. Efter en resa där inget gick som planerat är jag nu inkvarterad i väntan på start. Eftersom jag har fjärilar stora som pelikaner i magen är det lönlöst att försöka sova och jag har därför funderat lite på morgondagens målsättningar. Utan inbördes ordning:

1) Kom överens med nya framgaffeln illa kvickt. Precis som jag misstänkte har jag inte hunnit testköra den en minut, och även om Masens hoj kändes helt fantastisk med ombyggd gaffel har jag ju faktiskt inga garantier för att min ska bete sig på samma sätt.

2) Kör minst tre varv. För klassikern räcker det med att köra två varv, men jag siktar högre. Minst tre.

3) Få inte punktering. Sen jag körde sist har båda däcken på hojen tappat 0,3 kilo i tryck. Oroväckande. Jag pumpade däcken ikväll och det verkar hålla, men om trycket har sjunkit till imorgon bitti kan jag ha problem. Jag får väl trycka i tre kilo luft och köra tills däcken är tomma eller nåt.

4) Passera Berget minst en gång. GGN har Hästskon, Ränneslätt har Berget; en välkänd passage där många förare trasslar till det och ännu fler åskådare står och flabbar åt förare som trasslat till det. Till skillnad från Hästskon kan man dock helt undvika Berget genom att välja ett fegspår som går vid sidan av. Även om blotta tanken på ett fegspår får mig att skina upp som ett barn på julafton vill jag forcera Berget minst en gång.

5) Kör ett varv som är snabbare än något av Henning Pennings varv. Masen har lyckats dubbelboka en utlandsresa, så han ska inte köra. För mig återstår då att sparra med antingen Strömming eller Henning Penning. Jag kommer inte slå någon av dem på totalen – officiellt skyller jag på att båda kör fyrtakt och därför kan strunta i depåstopp – men kanske kan jag köra fortare under åtminstone ett av varven. Jag drog sticka och Henning Penning förlorade, eller vann, beroende på hur man ser på det.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Ombyggd framgaffel

Min nya hoj har en framgaffel som alla klagar på. Eller, det är väl inte just mitt exemplar som alla klagar på utan snarare den typen av framgaffel, men ni fattar. Klagokören brukar handla om att det är svårt att ställa in gaffeln så att den beter sig som man vill. Oavsett hur man skruvar är gaffeln antingen för mjuk eller för hård. I bästa fall kan man få gaffeln att bete sig bra under en viss typ av förhållanden, typ att gaffeln är schysst vid stalp men inte sten och rötter, eller att den gör som den ska i doserade kurvor men inte i lerspår. Ungefär så.

Själv är jag livrädd för att pilla på gaffelinställningarna. Jag har sett till att gaffeln håller de inställningar som tillverkaren rekommenderar och sen dess har jag inte ens tittat åt gaffeln. Skruvarna högst upp på gaffelbenen hanterar jag på ungefär samma sätt som när semesterfirare hittar odetonerade artillerigranater från andra världskriget på sommarstugetomten; jag håller mig på behörigt avstånd, ringer polisen och begär en bombtekniker. Jag har utgått ifrån att den oroliga känslan som alltid funnits i min nya hoj berott på att jag inte vant mig helt vid cykeln ännu, eller att det kanske bara är så en tvåtaktare ska kännas. En tvåtaktare är smidig men orolig; en fyrtaktare är stadig men trög. Så har jag tänkt.

Masen kör en likadan hoj som mig och han har hatat sin gaffel sen första stund. För en tid sen snubblade han över ett ombyggnadskit från MX-Tech som tydligen skulle göra underverk, och utan en sekunds tvekan köpte han kittet. Sen den stunden har Masen knappt kunnat starta hojen utan att samtidigt påtala att beslutet att bygga om gaffeln är hans bästa någonsin. Han är så oförskämt belåten att man blir alldeles varm i hjärtat. Jag har tidigare betraktat den här kärlekshistorien mellan en man och hans framgaffel med mild skepsis, men det var innan jag provkörde Masens hoj. Skillnaden mot den gamla gaffeln var enorm. Hojen beter sig som att den blivit tio kilo tyngre i fram utan att för den skull kännas som att den väger tio kilo mer. Den karaktäristiska, smidiga tvåtaktskänslan är kvar, men det oroliga, stötiga och hoppiga är som bortblåst. Hojen är som en tvåtaktare med fyrtaktskaraktär, i brist på bättre liknelser. Jag slog sönder spargrisen och beställde ett eget kit samma dag.

kit

Det här slet man ut ur gaffeln. Jag är ganska säker på att man ersatte det med någonting.

Tillverkaren av kittet låter meddela att man löst de problem som varit med den aktuella gaffeln på följande sätt: ”We created the Asymmetrical System to address the stock 4CS limitations in addition to improving the overall performance by adding additional adjustable high and low speed compression and the MXT Huck Valve system.” Det här låter väl självklart? Nej det gör det förstås inte. Det är bara rappakalja och jag förstår inte ett ord. Men det spelar ingen roll, för om det här gör lika stor skillnad för min gaffel som för Masens så har det varit värt varenda öre.

Gaffeln är ombyggd och monterad på cykeln, men jag har ännu inte haft tillfälle att provköra. Tyvärr verkar det som att jag inte kommer hinna göra det innan Ränneslättsloppet heller. Fast det har ju å andra sidan blivit lite av min grej – att köra tävlingar med utrustning som jag är totalt obekant med – så jag borde väl egentligen inte oroa mig över den saken utan bara acceptera att det är så mitt enduroliv ser ut. Kunde jag köra Jordsprätten med en flångny hoj ska jag väl kunna köra Ränneslätt med en ny gaffel, lite så. Men det går inte att komma ifrån att jag är väldigt spänd på att testa resultatet av ombyggnationen.

 

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Nybörjaren recenserar: Bergbybanan

Så var det äntligen dags för ännu en nybörjarrecension. Huk er i bänkera, han ladder om! Under bilan denna gång ligger Bergbybanan, som namnet till trots inte ligger i Bergby utan i Vendel, men med postadress i Örbyhus och enligt GPS:en belägen i Tierp. Jättetydligt.

Om ni som jag blir alldeles vindögda av alla ortsnamn och undrar hur i Häcklefjäll ni ska hitta till banan kan jag trösta er med att banans hemsida innehåller en vägbeskrivning. Den är faktiskt inte längre än att jag kan citera den: ”Enkelt att hitta hit, 4,3 mil från Uppsala, 6 km från E4, avfart Örbyhus, Husby.” Så var det med den saken.

Bergbybanan är obemannad och utan kiosk. Detta kan ses som en nackdel, men innebär å andra sidan att den är extremt lättillgänglig. Inget trassel med att skriva in sig hos nån finnig junior som inte vet i vilket skåp man förvarar lånevästarna. Här slänger man en hundring i brevlådan och kör tills man fått kramp i käken. Jag och dagens rotetvåa Masen var i och för sig inte kompetenta nog för att hitta brevlådan, men det var inga problem eftersom hemsidan med den eminenta vägbeskrivningen innehåller kontaktuppgifter med telefonnummer. Jag ringde helt enkelt och fick omedelbart hjälp av en mycket trevlig dam som lyckades lista ut att vi parkerat bilen ungefär 10 meter från brevlådan, men vända åt fel håll. Allt detta nästan utan att idiotförklara oss. Det kallar jag service! Dessutom har Bergbybanan mycket generösa öppettider: måndag till söndag 09 till 21, och skulle det undantagsvis vara stängt skriver Mälardalens Enduroklubb ut det på sin hemsida. Det här är något som andra banor gärna kunde få ta efter. Att det ens blev Bergbybanan den här dagen berodde t.ex. på att Lundabanan i Östhammar, som vi egentligen skulle ha testat, bestämde sig för att hålla stängt trots att hemsidan förkunnade att det skulle vara öppet. Det var visst lite blött, sa man. Jo tack, ibland är det på det viset utomhus, vill jag påstå.

Investigation Discovery

Precis det jag var rädd för. Löv på marken. Vi måste spärra av hela området. // Gyilkossági akták (2. évad) av Lwp Kommunikáció / CC BY 2.0

 

När skammen efter vårt debacle med brevlådan slutligen lagt sig bytte vi om, startade maskinerna och styrde ut på det fält som utgör banans inledande del. Efter mindre än hundra meter stannade vi och tittade frågande på varandra.

Har ni någonsin varit på väg hem i fyllan och villan med finskorna på och bestämt er för att gena över skolgårdens nyspolade bandyplan? Eller sprungit ut på en nypolerad bowlingbana? Bergbybanan är halare. Det är utan tvekan det absolut halaste jag någonsin stött på i endurosammanhang. Nej förresten, det där var inte helt sant. Bergbybanan är utan tvekan det absolut halaste jag någonsin stött på, alla kategorier. Banan var lite blöt efter nattens regnande, inget anmärkningsvärt alls, men det var tillräckligt för att man skulle tappa fästet med båda däcken samtidigt, hela tiden. Jag har aldrig tidigare under min korta endurokarriär känt hojen bete sig på det viset. När vi analyserat situationen en stund och utarbetat några hypoteser om hur vi skulle hantera underlaget körde vi vidare, men inget hjälpte. Det fanns helt enkelt inget fäste att hitta, hur mycket vi än letade.

Efter en evighet och lite till hade vi avverkat ett varv och tog modstulna en paus i depån. Masen var arg som ett bi och vägrade i stark sinnesrörelse acceptera sakernas tillstånd som de faktiskt var. Ena sekunden morrade han om att han ville bort från den här gudsförgätna platsen där det ändå inte gick att köra för att i nästa fräsa att han minsann skulle komma på ett sätt att besegra den här jävla banan. Allt medan han ursinnigt skruvade på dämpningen till sin framgaffel. Han brukar göra så när körningen inte funkar.

Vid det här laget hade solen börjat värma riktigt ordentligt och vi mer hoppades än trodde att detta innebar att banan skulle torka upp. Vi tog en rejäl paus för att få tid att svära av oss riktigt ordentligt och hoppade därefter upp på hojarna igen. Tror ni inte att banan var nästan körbar helt plötsligt, som om den bara jävlats med oss tidigare? Jo minsann, så var det. Det var förstås fortfarande halt, men med solen kom fästet. Vi ägnade mindre och mindre energi åt att i undantagsfall parera potentiella vurpor eller huvudsakligen genomföra faktiska vurpor, och mer och mer energi åt att trigga varandra att köra fortare än vi egentligen behärskade. Efter ytterligare ett varv var banan ännu lite torrare, och ett varv senare… Ja ni fattar.

5951683083_a1d0bc12cd_b

Vill det sig illa kan det nästan torka upp för snabbt. // Desert av Moyan Brenn / CC BY 2.0

När banan blivit så pass torr att jag började känna igen hojen under mig insåg jag en sak: Bergbybanan är riktigt rolig! Lättkörd busenduro där man nästan kan kosta på sig att tappa koncentrationen i någon halvsekund utan att behöva riskera en frontalkrock med urberget. Banan är nästan helt platt och går i S-form över ett fält med undantag för en del i mitten som går genom ett litet skogsparti. I anslutning till skogen finns en del sten och rötter, men inget som höjer svårighetsgraden nämnvärt. Faktum är att jag drog en lättnadens suck vid sten- och rotpartierna under det första, fullkomligt utomjordiskt hala varvet eftersom detta var Karlsons Klister i jämförelse med leran på fältet. Eftersom banan egentligen inte innehåller några riktiga svårigheter har man istället en ypperlig möjlighet att träna på att köra riktigt snabbt och på att luta hojen i kurvorna så där snitsigt som crossförarna gör. För egen del skulle det vara den perfekta träningsbanan inför en tävling som Jordsprätten, eller för all del klassikertävlingarna där man har allt att vinna på att våga höja farten några procent.

Jag har aldrig förr kört en så väderberoende bana och det är något andra nybörjare som överväger ett besök bör ha i åtanke. Vid blöt väderlek är det förmodligen bättre att stanna hemma i sängen eftersom det krävs en rejält duktig förare för att uppskatta känslan av att köra på vad som närmast kan beskrivas som smetig blankis utan dubbdäck. Är det däremot torrt ute är det här en utmärkt bana för nybörjare som vill känna hur det känns att för en gångs skull växla uppåt från treans växel. Är man däremot ute efter lite mer stök och bök bör man nog åka nån annanstans.

6 kommentarer

Filed under Okategoriserade