Så var det äntligen dags för ännu en nybörjarrecension. Huk er i bänkera, han ladder om! Under bilan denna gång ligger Bergbybanan, som namnet till trots inte ligger i Bergby utan i Vendel, men med postadress i Örbyhus och enligt GPS:en belägen i Tierp. Jättetydligt.
Om ni som jag blir alldeles vindögda av alla ortsnamn och undrar hur i Häcklefjäll ni ska hitta till banan kan jag trösta er med att banans hemsida innehåller en vägbeskrivning. Den är faktiskt inte längre än att jag kan citera den: ”Enkelt att hitta hit, 4,3 mil från Uppsala, 6 km från E4, avfart Örbyhus, Husby.” Så var det med den saken.
Bergbybanan är obemannad och utan kiosk. Detta kan ses som en nackdel, men innebär å andra sidan att den är extremt lättillgänglig. Inget trassel med att skriva in sig hos nån finnig junior som inte vet i vilket skåp man förvarar lånevästarna. Här slänger man en hundring i brevlådan och kör tills man fått kramp i käken. Jag och dagens rotetvåa Masen var i och för sig inte kompetenta nog för att hitta brevlådan, men det var inga problem eftersom hemsidan med den eminenta vägbeskrivningen innehåller kontaktuppgifter med telefonnummer. Jag ringde helt enkelt och fick omedelbart hjälp av en mycket trevlig dam som lyckades lista ut att vi parkerat bilen ungefär 10 meter från brevlådan, men vända åt fel håll. Allt detta nästan utan att idiotförklara oss. Det kallar jag service! Dessutom har Bergbybanan mycket generösa öppettider: måndag till söndag 09 till 21, och skulle det undantagsvis vara stängt skriver Mälardalens Enduroklubb ut det på sin hemsida. Det här är något som andra banor gärna kunde få ta efter. Att det ens blev Bergbybanan den här dagen berodde t.ex. på att Lundabanan i Östhammar, som vi egentligen skulle ha testat, bestämde sig för att hålla stängt trots att hemsidan förkunnade att det skulle vara öppet. Det var visst lite blött, sa man. Jo tack, ibland är det på det viset utomhus, vill jag påstå.
När skammen efter vårt debacle med brevlådan slutligen lagt sig bytte vi om, startade maskinerna och styrde ut på det fält som utgör banans inledande del. Efter mindre än hundra meter stannade vi och tittade frågande på varandra.
Har ni någonsin varit på väg hem i fyllan och villan med finskorna på och bestämt er för att gena över skolgårdens nyspolade bandyplan? Eller sprungit ut på en nypolerad bowlingbana? Bergbybanan är halare. Det är utan tvekan det absolut halaste jag någonsin stött på i endurosammanhang. Nej förresten, det där var inte helt sant. Bergbybanan är utan tvekan det absolut halaste jag någonsin stött på, alla kategorier. Banan var lite blöt efter nattens regnande, inget anmärkningsvärt alls, men det var tillräckligt för att man skulle tappa fästet med båda däcken samtidigt, hela tiden. Jag har aldrig tidigare under min korta endurokarriär känt hojen bete sig på det viset. När vi analyserat situationen en stund och utarbetat några hypoteser om hur vi skulle hantera underlaget körde vi vidare, men inget hjälpte. Det fanns helt enkelt inget fäste att hitta, hur mycket vi än letade.
Efter en evighet och lite till hade vi avverkat ett varv och tog modstulna en paus i depån. Masen var arg som ett bi och vägrade i stark sinnesrörelse acceptera sakernas tillstånd som de faktiskt var. Ena sekunden morrade han om att han ville bort från den här gudsförgätna platsen där det ändå inte gick att köra för att i nästa fräsa att han minsann skulle komma på ett sätt att besegra den här jävla banan. Allt medan han ursinnigt skruvade på dämpningen till sin framgaffel. Han brukar göra så när körningen inte funkar.
Vid det här laget hade solen börjat värma riktigt ordentligt och vi mer hoppades än trodde att detta innebar att banan skulle torka upp. Vi tog en rejäl paus för att få tid att svära av oss riktigt ordentligt och hoppade därefter upp på hojarna igen. Tror ni inte att banan var nästan körbar helt plötsligt, som om den bara jävlats med oss tidigare? Jo minsann, så var det. Det var förstås fortfarande halt, men med solen kom fästet. Vi ägnade mindre och mindre energi åt att i undantagsfall parera potentiella vurpor eller huvudsakligen genomföra faktiska vurpor, och mer och mer energi åt att trigga varandra att köra fortare än vi egentligen behärskade. Efter ytterligare ett varv var banan ännu lite torrare, och ett varv senare… Ja ni fattar.
När banan blivit så pass torr att jag började känna igen hojen under mig insåg jag en sak: Bergbybanan är riktigt rolig! Lättkörd busenduro där man nästan kan kosta på sig att tappa koncentrationen i någon halvsekund utan att behöva riskera en frontalkrock med urberget. Banan är nästan helt platt och går i S-form över ett fält med undantag för en del i mitten som går genom ett litet skogsparti. I anslutning till skogen finns en del sten och rötter, men inget som höjer svårighetsgraden nämnvärt. Faktum är att jag drog en lättnadens suck vid sten- och rotpartierna under det första, fullkomligt utomjordiskt hala varvet eftersom detta var Karlsons Klister i jämförelse med leran på fältet. Eftersom banan egentligen inte innehåller några riktiga svårigheter har man istället en ypperlig möjlighet att träna på att köra riktigt snabbt och på att luta hojen i kurvorna så där snitsigt som crossförarna gör. För egen del skulle det vara den perfekta träningsbanan inför en tävling som Jordsprätten, eller för all del klassikertävlingarna där man har allt att vinna på att våga höja farten några procent.
Jag har aldrig förr kört en så väderberoende bana och det är något andra nybörjare som överväger ett besök bör ha i åtanke. Vid blöt väderlek är det förmodligen bättre att stanna hemma i sängen eftersom det krävs en rejält duktig förare för att uppskatta känslan av att köra på vad som närmast kan beskrivas som smetig blankis utan dubbdäck. Är det däremot torrt ute är det här en utmärkt bana för nybörjare som vill känna hur det känns att för en gångs skull växla uppåt från treans växel. Är man däremot ute efter lite mer stök och bök bör man nog åka nån annanstans.
