Monthly Archives: augusti 2016

Enduro-VM i Enköping – reflektioner

Som jag nämnde var jag alltså på plats när Enköping arrangerade en deltävling  i enduro-VM i juni. Jag tänker inte ge mig på en heltäckande analys av evenemanget, dels för att jag inte riktigt förstod reglerna och inte heller har koll på vem som vann, och dels för att jag utgår ifrån att den seriösa sportpressen redan rapporterat om arrangemanget. Jag tänker istället dela med mig av de tankar som fortfarande dröjer sig kvar från evenemanget så här två månader senare. Ur ett nybörjarperspektiv, givetvis.

  • Reglerna

Snabbast förare vinner, det är grunden för en VM-deltävling och något som jag förstår helt och hållet. Tävlingen är dock indelad i olika sträckor som bjuder på olika typer av körning; prolog, transportsträcka, crossprov, enduroprov, extremprov och allt vad det heter. Tydligen är det inte riktigt så enkelt som att varje förares tid för respektive prov adderas till en totaltid. Jag har svårare att förstå detaljerna kring det här, men visst, en VM-deltävling består av olika moment, så långt är jag med. Men nu kommer det riktigt besynnerliga: en tävlingsdag avslutas med ett obligatoriskt däckbyte. På tid. Efter att körningen är avslutad måste varje förare alltså leta fram däckjärnen och först när däcken är bytta och hojen står prydligt parkerad på anvisad plats stannar klockan. Dessutom finns det visst nån övre tidsgräns för däckbytet, så jag antar att det är fullt möjligt för en förare som krossat motståndet ute på banan att bli diskad för att vederbörande råkat nypa sönder slangen och inte hann skaka fram en ny i tid.

Det kanske bara är jag, men jag tycker att det är ett konstigt tävlingsinslag. Det är ju som att varje fotbollsmatch skulle avslutas med att spelarna tvingades sätta sig vid sidlinjen med virknålar för att laga eventuella hål på strumporna. Jag förmodar att det kan ha att göra med att enduro anses vara en uthållighetsgren med stora inslag av gör det själv-tänk. Varje förare ska fungera i nån mån självförsörjande och klara av att hålla cykeln i det skick som krävs för att slutföra tävlingen. Men om nu avsikten är att testa förarnas förmåga att överleva i en postapokalyptisk värld med bara sig själva och sina motorcyklar så förstår jag inte varför man stannar vid bara ett däckbyte. Varför tvingas inte förarna gräva en bivack, göra upp eld utan redskap och laga en god och mättande måltid på ingredienser som växer vilt i depåområdet efter däckbytet? Varje tävling skulle vara som ett avsnitt av Expedition Robinson, men med motorcyklar och utan utröstningar. Jag skulle titta.

17086586875_c197d944f4_k

Jackpot! Lunchprovet snart fixat! // Bear Grylls: sztárok a vadonban av Lwp Kommunikáció / CC BY 2.0

  • Förarna

VM-förare kör omöjligt fort och bromsar på lika omöjligt korta sträckor. Om banan bjuder på tio meters raksträcka innan en vallgrav full med rostiga spikar och använda kanyler kommer VM-förarna vrida fullt på rullen och gasa absolut max i 9,8 meter innan de ändå på nåt sätt lyckas få stopp på hela ekipaget innan hindret. Detta givetvis under förutsättning att de alls bryr sig om att bromsa. 90% av alla hinder på banan verkar man inte ens märka utan kör rakt över. Inget konstigt i det kanske – det är ju trots allt VM och samtliga förare i fältet håller fruktansvärt hög klass. De mest hårresande prestationerna och topplaceringarna står givetvis fabriksförarna för, men långt från alla VM-förare kör under fabrikskontrakt och jag fick lära mig att det nog inte är riktigt så svårt att bli en utfyllnadsförare som man kanske kan tro.

Enligt en högst trovärdig källa (dvs. en åskådare med regnrock utanpå blåstället som pratade högt med sig själv om allt som hände på banan) handlar det i stort sett bara om att betala anmälningsavgiften, som är i runda slängar tio gånger högre än avgiften för en klassikertävling. Svemo ska ha rätt att lägga in veto för att stoppa förare som uppenbarligen inte har något på en VM-bana att göra, men enligt utsago ställer man sig inte i vägen för förare som historiskt har presterat hyfsat i de nationella tävlingarna. Ni som är nöjda med era senaste resultat från klassikern och har några kronor över från den senaste bankomatsprängningen kan alltså vara VM-förare under 2017. Det vore väl mulligt?

9186775221_aabd8ecf1a_k

En startplats i enduro-VM var det ja, varsågoda. Får det lov att vara nåt mer? Vi har extrapris på startplatser till OS i simhopp. // Transaction av Jeremy Brooks / CC BY-NC 2.0

  • Banan

Banan hade delvis samma sträckning som 6-timmars, vilket ju är lite festligt eftersom det innebär att jag kört nästan samma bana som världseliten. Och exakt där slutar likheterna mellan VM-förarna och mig. Jag hade först tänkt göra ett försök att sätta elitens prestation i relation till min egen, men skillnaden visade sig så stor att en jämförelse skulle vara meningslös. En mer relevant jämförelse vore att titta på hur en VM-bana är preparerad jämfört med en nationell motionstävling.

Om vi bortser från det uppenbara, att VM-sträckningen var betydligt längre och innehöll åtskilligt fler naturliga hinder än 6-timmarsbanan var arrangörerna tydligen inte helt nöjda med banans inneboende svårighetsgrad. Här och där hade man piffat upp banan genom att slänga timmerstockar tvärs över banan, gärna i uppförsbackar eller kurvor.

IMG_0829

Your honor, I present exhibit A.

Som om det inte räckte med att banan redan från början var rejält vattensjuk och inte erbjöd något som helst fäste. Jag råkar ha viss erfarenhet av att köra över timmerstockar och vill påstå att det inte är någon större konst. Om det handlar om en stock. Och det är torrt. Och plant. Och rakt. Här har man kastat ut sjöblött och avbarkat timmer i solfjäderform på den redan genomsura och glashala banan mitt i en kurva, vilket egentligen borde göra det fullkomligt omöjligt att passera. Kör man på stocken i bara några grader fel vinkel eller med bara lite fel kompression i framgaffeln så fastnar man i bästa fall, vurpar och krossar fotleden mellan stocken och hojen i värsta fall. Men gissa vad? Enligt arrangören var förarna helnöjda med banan. Hade det varit jag hade jag bestämt hävdat att arrangören försökte döda mig och åkt hem igen.

  • Publiken

Publiken såg ut som karikatyrer av mina fördomar om motorsportintresserade. På ett sätt var det skönt att få det bekräftat. Precis som jag gissat innan hade fler än en åskådare fickpluntan i ena innerfickan och speedwaytutan i den andra. Sen fanns det givetvis de som inte var nöjda med att vara som alla andra. Ett grabbgäng som redan vid elvatiden på förmiddagen var så nitade att de knappt kunde hålla styrfart hade svetsat fast ett styre med gasrulle på en gammal tvåtaktsmotor. När förarna närmade sig, eller när situationen på annat sätt så påkallade, drog man igång motorn, höjde bygget över huvudet i en triumferande gest och gav full gas. Definitivt inget jag hade väntat mig att få se under min livstid, men jag är den sortens människa som verkligen uppskattar innovationskraft och tycker därför att spektaklet satte lite guldkant på tävlingen. Att grabbarna under de stunder då inga förare var i närheten halkade runt i leran och skrålade som om byggprogrammet på Kalix gymnasieskola just tagit studenten saknade inte heller underhållningsvärde.

  • Helheten

Det var kul att titta på VM-enduro. Det hällregnade vilket förstås var piss för åskådarna, men är vädret piss för åskådarna brukar det innebära att vädret även är piss för förarna. Detta medför vanligtvis mer utmanande körning, som är roligare för åskådarna att titta på. Att se världseliten dåna omkring på en bana man själv med nöd och näppe lyckats ta sig runt visar med skrämmande tydlighet hur fort det faktiskt går att köra om man bara lägger ner den tid som krävs och är därför på något skräckblandat vis ganska inspirerande.

Åk för all del och titta på en VM-deltävling nästa gång ni får chansen, men ta med mycket fika och klä er efter vädret. Själv hade jag sneakers på mig.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Några ord om Folke Filbyter

Det ligger en hel del högklassig akademisk forskning bakom inläggen här på Endurobloggen. När jag filade på min rapport från Stångebroslaget kunde jag inte riktigt släppa tankarna på Folke Filbyter – ni vet, den där mumien som pryder Stångebromedaljen – så jag läste på lite. På Wikipedia i och för sig, men eftersom det ändå är ungefär 100% mer faktagranskning än vad uppskattningsvis 100% av skribenterna på diverse hatsajter orkar med innan de publicerar sina djupsinnigheter så skäms jag ändå inte för att jag delar med mig av resultatet av mina efterforskningar.

Folke sägs vara stamfader till den medeltida ätten Bjälbo. Detta är tydligen en oerhörd prestation, för Folke står bl.a. staty i Linköping och han har givit namn åt både ett tåg som utgår från Linköping och ett speedwaylag. Från Linköping. Linköping gillar Folke Filbyter. Namnet Filbyter ska ha uppstått som kränkande tillmäle då Folke ryktas ha kastrerat hästar med tänderna. Vi tar det en gång till. Folke Filbyter bet pungen av hästar. Vi måste ta det ytterligare en gång. Folke bet testiklarna av livs levande hästar. Med sin mun.

Digimax A50 / KENOX Q2

Folke Filbyter som han står avbildad på Stora torget i Linköping. Notera att ingen hästpung finns avbildad. // Stora Torget/ Folke Filbyter av stillbild / CC BY-SA 2.0

Jag vet inte om det var Folkes jobb eller om det var något han gjorde mer som en skön grej, lite som när grabbarna i hockeylaget öppnar ölflaskor med tänderna under säsongsavslutningsfesten. Hur det än var med den saken har jag svårt att tänka mig att man skulle kunna se förbi något sånt här om det gällde någon nu levande, alldeles oavsett vad vederbörande mer hade åstadkommit i sitt liv. Om Bruce Springsteen hade ertappats med att bita pungen av en endaste häst hade han inte blivit The Boss med hela världen och fått spela inför fullsatta arenor. Han hade blivit Pungbitar-Bruce och det hade stannat där. I Linköping gör man dock saker och ting annorlunda. Här smäller man upp Folke Filbyter som staty på Stora torget. Detta hade kanske kunnat skyllas på det allmänna oförstånd som antagligen rådde vid statyns uppförande på 1920-talet, men sen gick man alltså vidare och präglade Folke på Stångebromedaljen. Östgötarna har märkliga förebilder.

1772451758_8d74747c71_o

Men om man letar lite kan man förstås hitta ännu sämre förebilder än Folke Filbyter. // gary busey av andrea lunin / CC BY-SA 2.0

Allt det här kan förstås vara resultatet av att någon trollat Wikipedia, men myten verkar vara så spridd att jag har svårt att tro att den fabulerats ihop av en vanlig internetskojare.

Den äckliga lilla historielektionen var egentligen allt jag ville ha sagt om Folke Filbyter. Varför jag över huvud taget valde att skriva något sånt här på en blogg om enduro vet jag inte riktigt, men jag lovar att nästa inlägg kommer handla om enduro och inget annat. Kanske skriver jag några rader om enduro-VM i Enköping i juni. Jag var nämligen där och tittade.

3 kommentarer

Filed under Okategoriserade