Monthly Archives: juli 2016

Den enda rapporten från Stångebroslaget

Det började lite stressigt. I höjd med Borensberg insåg jag, Masen och Henning Penning att vi spräckt tidsschemat fullständigt och inte kunde vara helt säkra på att hinna till start. Det var givetvis mitt fel. Som förste kartläsare hade jag gravt underskattat mängden semestertrafik på vägarna och avståndet mellan Linköping och Prästtomta skjutfält, så nu hade vi bråttom.

När vi äntligen kom fram, med flera minuter till godo, lyckades vi tjata oss till en parkeringsplats i närheten av starten. Vi var dock en bra bit från serviceslingan och eftersom jag och Masen kör tvåtaktsrökare båda två tordes vi inte räkna med att klara hela tävlingen utan ett enda tankningsstopp. Vi skulle aldrig hinna förbereda en serviceplats på den tid som var kvar till start, men vi hade pratat med Strömming kvällen före – han körde i klassen innan oss andra – och han hade nämnt att han nog skulle stanna och njuta av stämningen när han kört färdigt. I framtiden håller han nog sin stora trut stängd, för vi tjatade på honom tills han lovade att preparera en serviceplats åt oss. Vi förklarade var vi parkerat, vräkte ut depåmatta och bensindunk på marken tillsammans med några slumpvisa småföremål som låg och skrotade på släpet och jäktade iväg till starten. Småföremålen var förresten för att vi skulle ha en chans att se vilken av alla serviceplatser som var vår; 80% av alla förare i det här landet tycks ju ha upptäckt att 24mx rear ut sina miljömattor för kaffepengar med jämna mellanrum.

2281599692_a884bce6ba_o

Här vare mattor! Billiga mattor! Kom och köp! // Dec 30th shopping frenzy at Tsukiji Jogai av tokyofoodcast / CC BY-NC 2.0

Vi hann till starten. Vi fick ta emot en skopa ovett från killen som hade hand om besiktningen och vi fick ställa oss i sista startled, men vi hann. När vi ställt upp hojarna pratade vi strunt och hade trevligt för att fördriva tiden. I takt med att startskottet kom närmare sjönk dock stämningen påtagligt. Det är tydligen inte bara jag som drabbas av ett fullständigt vanvettigt adrenalinpåslag vid masstart, så till slut stod vi där alla tre, knäpptysta med sänkta huvuden, hårt hopbitna käkar och mord i blick. Vi kom till tävlingen som goda vänner och nu var vi dödsfiender. Enduro förbrödrar.

På Stångebroslaget går inte starten med ljussignal, utan med startskott. Jag har ingen aning om vad det är de bränner av, men det smäller utav helvete. Det skulle inte förvåna mig om de släpat ut en haubits i skogen. Att säga att jag blev överraskad av knallen vore en underdrift och jag tappade en värdefull halvsekund på mina medtävlare i startögonblicket. Från min utgångsposition i sista startled låg nu min enda chans att plocka några placeringar i starten i att kopiera min perfekta förstakurva från Gotland Grand National. Jag tog den inte. När det tog tvärstopp i ingången till kurvan hade jag nog inte mer än något 20-tal hojar bakom mig och jag förstod med en rysning att jag skulle bli tvungen att lägga mig på omkörning för att få en anständig tid. Jag hatar omkörningar.

Banans första del går mestadels över ängspartier och omkörningsmöjligheter saknas egentligen inte. Det är brett, det är förhållandevis slätt och det är väldigt lättkört, men en sån här fin sommardag dammar banan nåt kopiöst. Under förhållanden där jag knappt kan se mitt eget styre kör jag som en rädd gammal tant. Även om föraren framför mig är betydligt långsammare än jag kan jag inte förmå mig att lägga mig på omkörning, speciellt inte som jag verkar vara ensam om åsikten att synen åtminstone hör hemma på topp tre-listan över viktiga sinnen att förlita sig på vid endurokörning. Andra förare dånade fram genom ärtsoppan i totalt förakt för vilka eventuella hinder som väntade i diset och jag begriper inte hur de vågar. Vad som helst kan ju vänta där framme. Stalp. Hårnålskurvor. Krokodiler. Vad som helst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Precis vad som helst. // absurd av Bride of Frankenstein / CC BY 2.0

När sikten hade återvänt befann jag mig inne i skogen och banan började nu likna riktig enduro i nån sorts light-version; berghällar, skrå, stenar och rötter, men ändå med en banbredd som klart överstiger den man är van vid från träningsbanorna. Eftersom jag generellt kör bättre när banan är lite halvtrasslig och farten lägre försökte jag avancera i fältet. Som bekant kräver jag dock ordentliga säkerhetsmarginaler innan jag lägger mig på omkörning, så mestadels plockade jag mina placeringar vid de tillfällen då förarna framför mig schabblade. Såna tillfällen saknades lyckligtvis inte. Flertalet medtävlare laddar 110% i varje situation och grundläggande enduromatematik ger att samtliga inte kommer lyckas varje gång. Själv kör jag så defensivt att jag antagligen skulle använda blinkers vid spårbyte om jag hade några, så när medtävlarna krokade i varandra, hamnade med fram- och bakhjul i olika lerspår eller gasade spinn på bakhjulet vid klättringarna uppför tröskade jag elegant förbi. Jag avancerade i resultatlistan i maklig men stadig takt, banan var verkligen asrolig, och jag hade på alla vis en fantastisk tävlingsdag. I ungefär ett varv.

Här kommer lite självupplevd endurovisdom: det är jobbigare att köra tvåtakt än fyrtakt. Det bara är på det viset och jag har ingen aning om varför. Att jag min vana trogen dessutom fuskat med barmarksträningen lagom till tävlingen kan inte heller bokföras på pluskontot. Utmattningen kom över mig som ett hammarslag i fontanellen när jag gick ut på mitt andra varv. Ryggslutet var absolut värst, vilket gjorde att jag under allt längre perioder körde sittandes, som en slashas. Värmen gjorde även den sitt bästa för att ta knäcken på mig och efter halva varvet var min camelback på 2,5 liter kruttorr. För att genomföra enduroklassikern är man dock tvungen att köra minst två varv på Stångebroslaget, så jag hade inget annat val än att kämpa vidare, meter för meter, med min värkande kropp som min största fiende.

137305676_1516a08c1e_o

Jag var beredd att testa vad som helst för att få tankarna på annat. // Mouth Suicide av Eddie / CC BY-NC-ND 2.0

När jag svängde in på serviceslingan hyperventilerade jag. Jag visste givetvis inte var Strömming satt upp serviceplatsen, eller om han ens hade orkat förbereda någon, men innerst inne hoppades jag att jag inte skulle hitta den. Jag var helt färdig. Om jag inte hittade grejerna skulle jag med gott samvete kunna bryta och skylla på att jag inte hade nog med soppa för ett tredje varv. Jag såg mig lite halvhjärtat omkring efter de blandade småsakerna vi bett Strömming sprida ut då någon knackade mig på axeln. ”Jag tror han där borta vill dig något”, sa en röst bakom mig. Jag vände mig om, och genom svettdropparna som sved i ögonen såg jag Masen hängande som en blöt disktrasa över styret några meter bort. Han väste något ohörbart och jag flåsade osammanhängande till svar. När vi fått syre nog för att kunna prata visade det sig att Masen hade haft tankar på att bryta med samma undanflykter som jag, men haft oturen att hitta serviceplatsen. När vi nu befann oss i depån både två skulle vi ju inte med bibehållen trovärdighet kunna hävda att vi brutit p.g.a. bensinbrist, och vi peppade därför varandra till att ge oss ut på ytterligare ett varv. Eftersom vi bara hade en bensindunk att tillgå såg jag till att tanka innan Masen så att jag skulle få ett försprång ut ur depån. Jag misstänkte starkt att banan passade Masen som hand i handske men hyste ändå visst hopp om att kunna hålla honom bakom mig resten av loppet om jag bara fick ett tillräckligt stort försprång. När jag mindre än en kilometer senare fick se mig passerad av en bekant ryggtavla skrek jag rakt ut. Absolut ingen brydde sig om den saken.

I dammolnet i inledningen av det tredje varvet var jag upphunnen av min startgrupps a-lag. Varvningen hade börjat. De dårarna kom susande på både höger och vänster sida under partier där man var tacksam om man bjöds på någon enstaka siktmeter. De måste träna enduro på samma sätt som ninjorna, dvs. med ögonbindel. Pausen i depån hade dock gjort mig gott och jag gjorde mitt bästa för att hänga på. Jag höjde tempot och försökte verkligen tänka på att bibehålla en offensiv körposition. Aggressiv körställning. Attackposition. Blicken långt fram. Hakan över fågelpinnen. Plötsligt lade jag märke till något just bredvid banan. I vanliga fall ser jag varken åskådarna eller vad som nu kan tänkas pågå utanför mitt omedelbara närområde. Regalskeppet Vasa hade kunnat komma seglande mellan träden och jag hade inte märkt det. Av någon anledning fastnade dock min blick nu på en liten flicka i publiken. Hon var kanske sju år gammal och vinkade glatt till alla förare som passerade. Nu tittade hon rakt på mig och vinkade frenetiskt. Eftersom jag värnar om sportens återväxt och vill bidra till att skapa en positiv bild av svensk motorcykelkultur vägrade jag reagera som alla surkartar som åker omkring och betraktar en sketen motionstävling som en OS-final, så jag släppte taget om styret med vänsterhanden och vinkade tillbaka, minst lika frenetiskt. Precis då övergick banan i stora sandstalp som jag alldeles hade glömt bort existerade. Med vänsterhanden i luften hade jag inte en chans att hantera stalpen på ett nyktert och kontrollerat sätt, så jag slängdes hit och dit över banan och studsade upp och ned på hojen som en rodeocowboy. Jag vurpade inte och jag lyckades hålla mig kvar på banan – vilket nog var tur eftersom flickans bild av svensk motorcykelkultur sannolikt hade fått sig en liten törn om jag kastats av hojen och givit henne en flygande dansk skalle – men rytmen försvann och tröttheten gjorde sig återigen påmind. När jag i den efterföljande nedförsbacken låste båda hjulen vid en inbromsning och körde omkull gick mina sista krafter till att baxa upp hojen. Jag var nu tröttare än någonsin och bestämde mig för att kasta alla tankar på offensiv körställning överbord och istället bara ta mig i mål.

Efter målgång åkte jag direkt till bilen där Masen låg däckad på marken bredvid släpet medan Henning Penning satt ombytt i en vilstol och såg ut som en jeansreklam. Vi hade alla kört tre varv, Henning Penning var snabbast, jag var sist. Samtliga var på det stora hela nöjda med sina prestationer och vi var helt ense om att banan knappast kunde ha varit bättre. När dessa enkla konstateranden var ur världen bytte vi rövarhistorier om våra upplevelser på banan och så fortsatte vi tills vi var hemma igen.

Några slutord då. Stångebroslaget är en klassikertävling och det märks. Det är stort, det är välarrangerat och det är roligt, men i jämförelse med GGN är det ändå några nummer mindre. Gotland upplevs som pampigt och internationellt medan Stångebro snarare känns som en uppumpad lokaltävling. Trots att GGN och Stångebro nu för tiden arrangeras av samma företag verkar Gotland Grand National på det stora hela som ett proffsigare arrangemang. Nu kanske det är orättvist att jämföra de två sida vid sida, bl.a. eftersom Stångebroslaget går över tre dagar medan GGN är koncentrerad till en enda, men det är ändå ofrånkomligt att prata om en klassikertävling utan att samtidigt snegla på de övriga. Fast förstå mig rätt här: Stångebroslaget är långt ifrån en tråkig tävling. Jag vill till och med sträcka mig så långt som att påstå att den är förbannat rolig, framför allt eftersom banan innehåller i stort sett allt man kan önska sig hos ett bra nybörjarspår. GGN är en fetare upplevelse, men Stångebroslaget är en roligare endurotävling. Ungefär så.

Avslutningsvis vill jag även understryka att Stångebro ska uttalas med betoning på sista stavelsen. StångeBRO. Inte STÅNGebro. Det har kulturestradören Bruno K varit noga med att påpeka.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

En tredjedels klassiker

Stångebroslaget är avklarat och jag har pengen som bevisar det.


Jag frågade varför man avbildat en mumie på en mc258 på medaljen. Det ska visst föreställa Folke Filbyter, nån gammal stöt som Linköpingsborna tydligen är stolta över. Hur mumien kommer in i bilden fick jag inte veta.

16 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Nybörjaren ska köra Enduroklassikern

De fyra kraftproven Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet utgör tillsammans En svensk klassiker. De är även astråkiga. Nio mil på skidor? Har man nio mil snö att tillgå ser man till att sladda upp några sköna snöspår. 30 mil på cykel? En cykel ska ha motor för att räknas. Tre kilometer simning? Man ska undvika vatten, för annars kan det tränga in i cylindern. Tre mil löpning på Lidingö? På Lidingö får man inte köra hoj och därför finns ingen anledning att åka dit.

För oss som förstått allt ovanstående finns Svensk enduroklassiker som överlägset alternativ. För att kvittera ut sin välförtjänta klassikermedalj krävs att man under ett och samma kalenderår genomför Stångebroslaget, Ränneslättsloppet och Gotland Grand National. Jag har nu anmält mig till samtliga. Lite väl tidigt att anmäla sig till Ränneslätt och GGN kan tyckas, men intresset verkar rekordstort och platserna går åt som kedjespray på sandbana. Det är säkert Anders Erikssons fel. När han slaktade svensk idrottselit i Mästarnas mästare i vintras var det nog många som insåg hur ball och vältränad man blir av att köra enduro och bestämde sig för att hoppa på tåget. Fullt förståeligt egentligen.

1772451758_8d74747c71_o

Det finns betydligt sämre förebilder än Anders Eriksson. // gary busey av andrea lunin / CC BY-SA 2.0

Jag får sällskap i min klassikersträvan av Masen, Strömming och Henning Penning. Champ velade länge, men konstaterade till slut att han inte tycker om de större tävlingarna. Det är för många långsamma söndagsförare som blockerar spåret, säger han. Med hans egna ord, ”jag vill bara vara ifred i min skog.” Vi andra föreslog att han ju kunde åka med som depåslav om han ändå inte tänkte köra själv. Han skrattade bara till svar och jag tror inte att han slutat än.

Nästa helg går den första klassikertävlingen, Stångebroslaget och förberedelserna är i full gång: olja och luftfilter ska bytas, jag ska slänga på ett par fräscha däck, och bakgrundsplast och startnummer ska klistras fast. Av detta är definitivt bakgrundsplasten det mest tidskrävande. Eftersom det vore roligt att för en gång skull ställa sig på startlinjen med bakgrundsplast som inte ser ut som ett klipp och klistra-projekt från kyrkans barntimme tänkte jag anstränga mig lite extra den här gången. Vi får se hur det faller ut.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade