Monthly Archives: juni 2016

6-timmars

Ja visst, det har tävlats igen och inte i vilken tävling som helst, utan i en lagtävling. Tjipp och hej! 6-timmars i Enköping närmare bestämt. Eller Sextimmars. Det verkar inte råda nån riktig konsensus om hur det där ska skrivas. Reglerna var ganska enkla: lagen ska bestå av två till fyra deltagare och dessa ska, en i taget, köra så många varv som möjligt under sex timmar. Vill man byta förare (man vill byta förare) sker detta vid varvningen och görs genom att startande förare möter upp avgående förare, river loss transpondern från vederbörandes hoj, kutar nåt 20-tal meter till sin egen strategiskt parkerade cykel, monterar transpondern och fräser i väg. Som en stafett, med transpondern som stafettpinne. Hur enkelt som helst.

Jag bildade lag med Masen och ytterligare en klubbkamrat, Ferlin. Vi hade bestämt att Masen skulle ta första sträckan med Ferlin på andra,  men på något sätt lyckades Masen få punktering mellan ljudmätningen och depån – en asfalterad sträcka på ungefär 30 meter – så vi tvingades redigera turordningen. Eftersom 6-timmars går med Le Mans-start – förarna står uppställda 50 meter bakom hojarna och springer fram när när startskottet går – argumenterade jag högljutt för att Ferlin skulle ta förstasträckan med hänvisning till att hans löpsteg i jämförelse med mitt är närmast kenyanskt. I själva verket handlade det mest om att jag hade varit så ouppmärksam  på förarsammanträdet att jag inte riktigt hade fattat hur starten skulle gå till och jag ville inte utsätta mig för risken att kuta åt fel håll eller hoppa upp på fel hoj eller nåt.

11072684623_d2288a5f16_k

Helst ska man vara överens om åkriktningen innan tävlingen. // Cornucopia Relay Race av Vernon Area Public Library / CC BY-NC 2.0

Min slagkraftiga argumentation gick inte att slå hål på så Ferlin fick kränga på sig grejerna i raketfart och skynda iväg mot starten medan Masen strök omkring i depån på jakt efter en frisk slang. Den extra han hade med sig hade visst också punktering. Själv slog jag mig ned i en vilstol med min kaffetermos.

Efter en dryg halvtimme och fem koppar kaffe tog jag mig bort mot växlingen för att möta upp Ferlin. Växlingsområdet såg ut ungefär som det brukar göra framför scen på en konsert med Dropkick Murphys, dvs. ett kaos som endast med stor välvilja skulle kunna kallas för ordnat. När jag såg röran framför mig insåg jag genast att det skulle bli svårt att känna igen Ferlin i villervallan. Jag visste att han hade klubbtröja på sig, men eftersom vår klubb är ganska stor och 6-timmars är en lagtävling så var han knappast ensam om det. Hur hans brallor och hjälm såg ut hade jag ingen aning om, så min enda chans att identifiera honom låg i att känna igen hojen. Var den inte svart? Nej fan, röd var den. En Honda kanske? Nä, det skulle jag ha kommit ihåg. GasGas? Eller Beta? Gamla Husqvarnan?

När jag som bäst grubblade över detta la jag märke till en stillastående avgående förare med vilsen hållning som såg ut att vara ungefär lika förvirrad som jag. Det visade sig att Ferlin hade lika svårt att känna igen mig som jag hade att känna igen honom. Hur länge vi hade stått på det där viset utan att känna igen varandra – och hur mycket tid vi förlorade – vet vi förstås inte. Till nästa år tror jag kanske att vi borde förbereda växlingarna lite bättre än vi gjorde i år, med en axelryckning och ett ”det löser sig.”

2370217862_091bbcf4cd_o

Vi borde också försöka vara överens om vad för slags växling vi pratar om. // change av samantha celera / CC BY-ND 2.0

”Hur var banan,” frågade jag. ”Jätteenkel i början, svinjobbig i mitten, jätteenkel på slutet,” svarade Ferlin. ”Kör inte för fort  i början, även om det är lätt, för du vill ha energi kvar till mittenpartiet.” Jag hade gärna ställt den naturliga följdfrågan, hur tusan ska jag kunna veta när det jobbiga partiet börjar och slutar, men Ferlin viftade ilsket åt mig att inte slösa mer tid så jag joggade bort mot cykeln.

Banans första tredjedel gick över ett gärde. Med erfarenheterna från Jordsprätten färskt i minne sket jag högaktningsfullt i Ferlins råd. Istället öste jag på så mycket jag orkade och njöt i fulla drag när hojen tjutande sköt iväg över ängarna på maxvarv. Det är nåt visst med att köra tvåtakt ändå. Det krävs egentligen inte speciellt mycket teknik för att kunna köra fort på en bana som nästan är helt platt, men känslan av att för en gångs skull ligga på omkörning istället för att hela tiden titta sig över axeln och hålla sig ur spår är definitivt något jag skulle kunna vänja mig vid. Allt kändes helt enkelt riktigt, riktigt bra.

När banan efter en stund lämnade gärdet och gick in i skogen började jag få onda aningar. Det märktes på hela universum att det trassliga partiet som Ferlin pustat om började just här. Jag minns att det på förarsammanträdet hade sagts att man tidigare under veckan varit orolig för att banan skulle vara för torr. Under natten hade det dock kommit några regnstänk, så nu försäkrade arrangören att banan var i det närmaste perfekt. Lite fukt i marken, tillräckligt för att det inte skulle damma men inte så mycket att det blev svårkört. Inte ett ord var sant. När banan försvann in i skogen försvann fästet samma väg. Att jag fortfarande inte fått fjädringen på den nya hojen helt som jag vill ha den spelade säkert in, men hela skogen var genomblöt och snorhal. Dessutom var banans karaktär exakt så som jag inte vill ha den: spåret var smalare än en geléorm, träden stod så tätt och så nära banan att jag stundtals trodde att jag befann mig inomhus, och hala, färska rötter korsade banan precis överallt. Jag försökte köra lugnt och på säkerhet, men det fick egentligen ingen annan effekt än att jag inte hade fart nog att ta mig över de större stenarna och rötterna. När jag inte kört fast någonstans tvingades jag av banan för att hålla mig ur vägen för de förare som, Gud vet hur, ändå ansåg att det gick att köra fort på det här underlaget. All tid jag kört in ute på gärdet tappade jag, och mer därtill. När banan sedermera övergick till ett kilometerlångt lerspår, där 90% av alla förare bildade karavan och åkte på led genom smörjan, släppte jag alla tankar på en anständig tid och försökte bara se till att Masen och Ferlin skulle slippa gå skallgång efter mig efteråt.

När jag äntligen kom ut ur skogen och banan ändrade karaktär till svepande kurvor och klättring upp och ner för åsar, något jag i normala fall verkligen gillar, var jag för trött för att öka farten. Jag längtade desperat efter vila och kunde just inte koncentrera mig på annat, så när jag plötsligt befann mig liggandes på rygg bredvid banan efter att ha blivit överrumplad av brant sandstalp och vinglat över styret övervägde jag en stund att ligga kvar där. Det var först när en åskådare frågade om jag behövde hjälp som jag bestämde mig för att det nog vore bättre att pusta ut i depån istället för på marken en halvmeter från en motorsportbana. Med tanken på min vilstol och kaffetermos som en lysande julstjärna hägrande framför mig slutförde jag således mitt första varv och växlade över till Masen. Han var för övrigt glad som en speleman vid växlingen. Ett helt hjul hade han lyckats få låna, med fälg och allt.

Efter att ha slickat såren en stund i min kära vilstol var jag full av revanschlust inför mitt andra varv. Jag övergav till viss del min strategi att köra på säkerhet och höjde farten ganska rejält, men högre fart innebar fler misstag och fler vurpor. Jag fick aldrig nån riktig kläm på hur jag skulle hantera underlaget och jag kan därför inte räkna 6-timmars till någon av mina bättre prestationer i endurospåret.

När varvtiderna summerades visade det sig att jag kört nån minut snabbare på det andra varvet och ytterligare nån minut snabbare på det tredje. Masen var i sin tur nån minut snabbare än mig och Ferlin var nån minut snabbare än Masen. Totalt gav det oss en placering med god marginal ned till det absoluta bottenskiktet, men ändå med en bit kvar upp till mittenplaceringarna. Fullt godkänt, tycker jag.

En nybörjarsammanfattning som avslutning då. Hur var det här egentligen? Själva lagtävlingsformatet är skitroligt. Det borde anordnas fler lagtävlingar. Basta. Banan går väl inte till historien som någon av mina absoluta favoriter, men flera av de förare jag pratade med gillade den skarpt, så det är väl främst en fråga om tycke och smak. Dessutom är det ju så att banor kan ändra karaktär rejält beroende på om det är torrt eller blött och jag har ändå en känsla av att jag skulle ha gillat banan om den inte varit så vattensjuk. Killen jag pratade med efteråt som tvingades bryta efter att ha suttit fast i leran i en timme utan att komma loss håller nog med.

Annonser

1 kommentar

Filed under Okategoriserade