Monthly Archives: maj 2016

Jordsprätten

Solen gassade och dammet hade redan svept in hela depåområdet i en tät dimma när jag, Masen, Champ och Henning Penning svängde in på Linköpings Motorstadion för årets första tävling, Jordsprätten. Jordsprättens upplägg är lite kul och skiljer sig från vad som är brukligt i endurosvängen. Tävlingen utgörs av sju specialprov med paus mellan där varje prov består av tre varvs körning på en kortare slinga. Den totala körtiden per prov är cirkus 12-16 minuter.

Förutom att upplägget med sju korta specialprov skiljer Jordsprätten från mer klassiska endurotävlingar är inte heller själva proven speciellt enduromässiga. Vid en normal endurotävling brukar arrangörerna ha sett till att leta upp den vidrigaste biten natur som existerar i närområdet och dragit tävlingsspåret just där. Jordsprättens bandragning verkar snarare ha kommit till genom att ett gäng tonåringar träffats på fyllan och skränat om att det vore fett att dra ihop hela kompisgänget för att bara busköra och ha skoj på exakt alla ställen där man i normala fall inte får köra hoj. Det enda som egentligen talar för att tävlingen inte kommit till på det sättet är att den faktiskt realiserats, till skillnad från merparten av alla goda idéer som fötts efter sena samtal fyllproppar emellan.

124679319_fa31fe62ed_o

Vakna då! Vi har en endurotävling att arrangera! // JP Drunk! av Yee Tong Loh / CC BY-NC 2.0

Banan verkar alltså vara dragen för att vara rolig snarare än utmanande; merparten av proven går kors och tvärs över ängarna på anläggningen och upp och ner över de angränsande sandvallarna, och ett prov är till och med förlagt till crossbanan. Eftersom jag har tränat på crossbana exakt en (1) gång tidigare, i 20 minuter för 10 månader sen, vore det en underdrift att säga att jag var nojig inför just det provet.

Antagandet att en tävling på enkel bana är det detsamma som en ofarlig tävling kom på skam fem minuter efter att starten gått. Eftersom Jordsprätten går med individuell start stod jag fortfarande i startfållan och försökte se märkvärdig ut när dagens första ambulans kom sladdande i depån för att plocka upp en förare som inte hunnit köra mer än några hundra meter innan han tydligen stod på näsan så illa att tävlingen för hans del var över för den här gången. När det efter en stund blivit min tur att starta gick det upp för mig att en enkel bana är detsamma som en idiotsnabb bana, och att även enkla banor kan bli ganska trassliga om man kör idiotsnabbt. Varför jag inte tänkte på det här innan har jag ingen aning om.

Redan på det första provet kände jag att den nya hojen… Visst ja, nu går jag händelserna i förväg. Jag har köpt en ny hoj. En sprillans ny (eller flångny, som det visst blivit populärt att säga bland motorcykelfolk) tvåtaktare. 250 kubik. Den är asfet.

Hur som helst, redan på det första provet kände jag att den nya hojen inte alls betedde sig som min gamla trygga skorv och att det nog var en, även för att vara jag, ovanligt dum idé att ställa upp med den nya cykeln istället för den gamla. Förutom att jag är extremt ovan vid att köra tvåtakt så hade jag innan jag ställde mig i startfållan inte kört hojen mycket mer än tio minuter och ägnat ännu mindre tid åt att anpassa hojens inställningar efter min vikt och körposition. Hojen kändes liksom orolig och verkade med en närmast religiös övertygelse vilja undvika att däcken någonsin hade kontakt med marken. Fast egentligen kan jag inte skylla min insats på hojen. Merparten av alla prov gick som sagt över fält, och jag är riktigt dålig på att köra på fält. Gasa och köra fort rakt fram kan de flesta och så även jag, men jag tappar väldigt mycket tid i kurvorna och blev därför omkörd i var och varannan kurva. Vid ett tillfälle var det t.o.m. Masen som pressade sig förbi i innerspår och passade på att ge mig en armbågstackling i sidan på vägen om.

När det till slut blev dags för ett prov som bestod av mer klassisk, stenig  brötenduro inne i skogen kände jag att det var min tur att glänsa. Nu skulle jag få visa klass! Jag stod på ganska bra i högt tempo över stenarna och låg nog mer på omkörning än jag själv blev omkörd, men det blev smärtsamt tydligt att jag inte ägnat en enda minut åt att ställa in fjädringen. Framhjulet hoppade och studsade som en flipperkula över stenarna vilket gjorde att jag inte kunde få till det där riktiga flytet. Vid ett extra stenigt parti tog framhjulet plötsligt ett rejält skutt åt sidan och jag slog styrändan i ett träd. Hårt. Styret vred sig förstås och jag kastades av. När jag rullat färdigt bland stenarna och nyvaket tittade upp frågade någon av de andra förarna, som tydligen kände sig medmänsklig, om jag var ok. Jag fick inte fram något svar eftersom jag inte kunde begripa hur någon kunde oroa sig över nåt så fullständigt oviktigt som hur det gick med mig: den stora frågan, den ENDA frågan, var ju hur det hade gått med nya hojen! Jag förväntade mig det värsta när jag rusade fram till cykeln, men bortsett från en färsk repa på ena kåpan, som i och för sig gjorde ont ända in i själen, var den ok.

Efter vurpan var den lilla rytm jag hade i körningen som bortblåst. Jag gjorde mitt bästa för att jobba upp farten igen, men efter att jag blivit påkörd av en förare som klippte mig rakt över hjälmen med styret och kastade ut både mig och cykeln i buskarna utanför banan bestämde jag mig för att jag nog i första hand skulle koncentrera mig på att komma helskinnad i mål. Att jag blev påkörd var förresten mitt fel. Jag lyckades låsa bakhjulet i en nedförsbacke så att hojen ställde sig tvärs över banan och den andra föraren hann inte bromsa. Antar jag. Eller så var det personligt.

Och crossprovet då? Det var nog det minst dramatiska provet under hela dagen. Det går ju faktiskt att sänka farten innan hoppen så att man inte riskerar att utsätta sig för en ofrivillig flygtur. Fast det är en märklig känsla att bli omkörd av hojar som befinner sig två meter upp i luften.

Jag tror att Jordsprätten egentligen lider av samma problem som jag hört att merparten av de mindre tävlingarna lider av, nämligen att 95% av deltagarna är så jävla duktiga. I de större tävlingarna kan det stå i princip vilken skit som helst på startlinjen – medelålders män som försöker bota sin åldersnoja genom att genomföra vad som upplevs vara ett mandomsprov, lumpargänget som hyrt hojar och anmält sig som en kul grej, periodaren som plockar ut sin hoj från 1998 en gång per år – vilket bidrar till att man själv känner sig något skickligare i jämförelse, men på tävlingar som Jordsprätten är det i princip bara semiproffs på startlinjen. Det går absolut att ställa upp som nybörjare – man känner ganska snabbt när det är läge att köra åt sidan för att släppa fram en snabbare chaufför – men även om man redan från början är inställd på att hamna i botten av resultatlistan är det ändå svårt att inte känna ett sting av besvikelse när man konstant känner sig som ett rundningsmärke. Men oavsett var i resultatlistan man hamnar är tävlingar utvecklande, så jag ska klämma in så många tävlingar jag bara kan innan det är dags för den första klassikertävlingen, Stångebroslaget. Och innan dess ska jag nog se över fjädringen.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade