Monthly Archives: februari 2016

Den utförliga rapporten från Gotland Grand National – del 4

Jag var inte fullt så trött som jag trodde att jag skulle vara efter nästan tre timmars tävlingsenduro, men mina fyra varv hade helt klart tagit på krafterna. Camelbacken var dessutom tom, så jag såg fram emot att få sätta mig i depån med något kallt att dricka. När jag kom till målgången visade det sig dock att jag inte kunde reglerna. Ni förstår, i tilläggsreglerna för Gotland Grand National står ”i samtliga klasser är körtiden 3 timmar.” Detta läste jag som att man under tre timmar får köra motorcykel som deltagare i tävlingen. Jag tycker i och för sig inte att jag ska behöva skämmas alltför mycket för den tolkningen, men ovanstående ska tydligen läsas som ”i samtliga klasser är körtiden 3 timmar, plus all tid i världen för att slutföra det varv du befinner dig på när tre timmar har gått, räknat från klockslaget då din startgrupp släpptes iväg.”När jag kom in mot varvningen och insåg att jag inte på långa vägar hade tillräckligt lång tid kvar av mina tre timmars körtid för att genomföra ett femte varv trodde jag alltså att jag kört färdigt och svängde därför av mot målfållan. En hyperaktiv arrangör med yvigt kroppsspråk började dock gestikulera vilt åt mitt håll och jag trodde därför att jag hade gjort något allvarligt fel – typ att jag var på väg att köra över en andfamilj som korsade spåret – så jag tvärnitade. Arrangören rusade fram till mig, fäktade med armarna i riktning mot banan och tjoade att jag fick köra vidare om jag ville. ”Är du inte klok? Jag hinner aldrig köra ett varv på den tid som är kvar”, svarade jag självsäkert. ”Klart du gör! Kör nu, här kan du ju inte stå och söla” kvittrade arrangören till svar. Jag trodde först att arrangören bara försökte smickra mig och jag protesterade därför till en början, men efter en kort regeldiskussion där vi till slut kunde enas om att jag är en idiot som borde kollat upp det här i förväg styrde jag ut på mitt femte varv. Det dröjde några ögonblick innan jag kom ihåg att jag bara en kort stund tidigare hade sett fram emot målgången och egentligen var för trött för att köra ett varv till.

Det kändes som att det bara vara jag kvar på banan. Det dröjde så länge innan jag väl kom ifatt någon annan eftersläntrare att jag trodde att jag svängt fel nånstans och när som helst skulle passera genom Visby ringmur. Men att vara så här ensam i GGN-spåret har definitivt sina uppsidor; när jag inte längre behövde bekymra mig om att trassla in mig i någon av mina medtävlare kunde jag utnyttja hela banbredden och öste därför på så mycket jag orkade i ett försök att snygga till min sluttid. Stundtals gick det riktigt fort, vilket givetvis medförde vissa problem som jag inte ställdes inför på de första fyra varven när farten var lägre.

14842014248_5ab0be4b0c_o.jpg

Det är t.ex. hopplöst att ta snygga selfies när det går riktigt fort. // Selfie Vélib av Jean-François Gornet / CC BY-SA 2.0

Om ni inte visste det sen innan: stalp växer. För varje hoj som passerar blir bulorna lite större, och efter fem varv och några tusen hojar… Ja ni fattar. Nu är det i och för sig ingen större sak att forcera stalp om man kör långsamt, men nu var ju hastigheten just allt annat än långsam. För att ytterligare höja svårighetsgraden något fick jag fullständig hybris och inbillade mig att jag helt plötsligt kunde ta stalpen genom att hoppa och köra på bakhjulet om vartannat. Var jag fick den här fina idéen ifrån har jag ingen aning om, för innerst inne vet jag ju att jag inte kan hoppa alls. Det funkade över tre pucklar innan jag totalt tappade rytmen men tyvärr inte farten. I full kareta landade jag hårt på framhjulet mellan två  pucklar och fick absorbera hela smällen med mina mjölksyrapumpande armar. Jag orkade givetvis inte hålla emot utan vek mig dubbel över styret medan hojen slängde fram och tillbaka över banan. Hängande på det viset, som en fällkniv över styret med hjälmen pressad mot framskärmen på hojen, verkade vurpan oundviklig, men medan jag som bäst grämde mig över att jag nu skulle slå ihjäl mig och inte få någon sluttid hade jag helt plötsligt och utan att veta hur det gick till kontroll på hojen igen. Jag tittade yrvaket upp och avgjorde att jag befann mig i snårskogen några tiotal meter utanför banan på väg i hög fart mot en stor jordvall. Jag fann mig tillräckligt för att nypa hårt i bromsen, styrde tillbaka mot banan och passerade igenom banmarkeringen femtio meter från den punkt där jag klippt den på vägen ut. Med överkroppen och halva hojen inlindad i avspärrningstejp fortsatte jag min jakt på sekunderna.

Det höga tempot och min nära döden-upplevelse vid stalpen hade gjort mig rejält trött och jag hade precis bestämt mig för att slå av på takten för att vila mig när jag skymtade en annan förare en bit framför mig som verkade hålla ungefär samma tempo som jag. En sparringpartner var precis vad jag behövde för att stänga ute tröttheten och jag tog upp jakten på nykomlingen. Nånstans mellan Allhage myr och hästskon hade avståndet mellan oss krympt till bara några hojlängder, och det slog mig: borde inte elitklassen ha startat nu? Och sen var han bara där, elitklassens ledare Josh Strang som kört förbi mig på bara några centimeters avstånd och nu försvann bort i fjärran så snabbt att jag inte ens hann uppfatta vilket startnummer han hade på ryggen. Efter det var inget sig likt längre. Elitförarna kom som en buffelhjord på alla sidor och plötsligt förstod jag exakt hur målflaggan i ett formel 1-lopp känner sig. Då och då testade jag att hänga på i elitens tempo, och visst, det funkade stundtals, men att man kan hålla samma tempo som Isabellah Andersson i 30 meter betyder inte nödvändigtvis att det är en bra idé att ta rygg på henne under Stockholm Marathon. På Gotland håller elitförarna samma tempo i tre timmar som jag kan hålla i max 45 sekunder. Det måste sägas att elitförarna gjorde riktigt snygga omkörningar, men jag kände ändå att jag skulle bli mördad efter tävlingen om jag hade vinglat till och tacklat ut något av proffsen i skogen, så när nykomlingen stannade för att släppa förbi ett extra stort stim elitåkare stannade jag också. Vi försökte babbla en stund, men eftersom eliten körde förbi i strid ström och sprätte kalkstenskross på oss var det svårt att hålla en begåvad diskussion igång.

När elitleden tunnats ur körde vi vidare och höll jämna steg fram till hästskon. Det visade sig här att arrangörerna ledsnat på att bara de förare som av någon anledning ville bada med berått mod valde det vänstra spåret, och man hade därför spärrat av den lätta högra passagen för att istället tvinga alla förare att åka igenom sjön på den vänstra sidan. Jag var inte speciellt badsugen och väntade därför en stund för att försöka avgöra vilket spår jag skulle välja för att ta mig igenom torrskodd. Många förare menar att det inte är nån större konst att köra i djupt vatten, men jag har aldrig känt mig speciellt bekväm med att köra under förhållanden där jag inte har en aning om hur underlaget ser ut. Dessutom går ett populärt endurorykte ut på att arrangörerna slänger ut timmerstockar i hästskons vatten för att göra passagen mer besvärlig, så även om jag personligen tvivlar på sanningshalten i just det påståendet var jag fullständigt rådvill. Att smygtitta på hur elitförarna hanterade situationen gav mig heller ingen hjälp eftersom de inte verkade betrakta hästskon som ett värre hinder än ett godispapper på motorvägen. Jag blev stående på det där viset, fånstirrandes, tills jag märkte hur nån snorunge i publiken tycktes peka ut vägen åt mig. Strömming och Borgmästarn hade tidigare varnat mig för att att många åskådare roar sig med att att peka ut sämsta möjliga spårval för att lura förarna att plurra, men i brist på bättre alternativ bestämde jag mig för att lita på valpen och slängde mig ut i vattenmassorna. Vattnet blev djupare för varje meter och när det stigit upp till bensintanken var jag övertygad om att jag blivit blåst varpå jag starkt övervägde att vända tillbaka till den lilla huliganen för att tillämpa lite handgriplig barnuppfostran. Det visade sig dock att bakhjulet hittade ganska bra fäste i underlaget och eftersom det inte heller verkade ligga några timmerstockar just där jag körde kunde jag ta mig igenom utan något värre öde än genomblöta stövlar och brallor. Kanske talade illbattingen sanning trots allt.

12122896_10153711673281228_4029896836519962751_n

Men vissa åskådare ser man direkt att man inte kan lita på. // Foto: Crossmor

Efter hästskon började mjölksyran övergå i kramp. Axlarna var illa, ryggen var riktigt illa och händerna var riktigt, riktigt, riktigt illa. Jag försökte släppa ena handen från styret för att skaka loss lite, men händerna satt som gjutna runt reglagen och hur jag än slet och drog kunde jag inte räta ut fingrarna. Begränsad av mitt fysiska allmäntillstånd fanns det inte längre något utrymme för att testa gränserna, så jag kunde inte göra annat än bita ihop och ta mig i mål på enklaste sätt. Resterande del av banan bjöd alltså inte på några större överraskningar – jag hade till och med självkännedom nog för att slå av lite på takten när jag kom till partier med stalp – och under de stunder då jag lyckades förtränga krampen som brände i kroppen kunde jag njuta av de sista kilometrarna innan målgång.

Utpumpad och oförskämt belåten med vad jag åstadkommit gick jag till slut i mål. Jag hade kört Gotland Grand National. Fem varv. Det som som hägrat framför mig ända sen jag satt och studsade framför sändningarna från GGN 2014 var nu genomfört. Jag hade klarat det. Och var tusan hade vi parkerat bilen nu igen?

Går det då att sammanfatta mina erfarenheter från Gotland Grand National 2015? Nä, det gör nog inte det. Bara det faktum att det tagit mig fyra inlägg att skriva av mig, vilket är två till tre inlägg fler än jag hade tänkt, talar sitt tydliga språk. Det här är helt enkelt bland det roligaste jag gjort och något som bör upplevas snarare än läsas om. Har du inte kört GGN själv? Kör. Har du kört tidigare? Kör igen.

Själv kommer jag definitivt stå på startlinjen 2016, och om inte verkligheten kommer i vägen blir GGN inte min enda tävling för året. I skrivande stund har jag dock inte spikat min tävlingskalender, men när planerna börjar ta form kommer jag dela med mig.

Det ligger nog i farans riktning att det kan bli en Svensk Enduroklassiker. Minst.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade