Monthly Archives: januari 2016

Den utförliga rapporten från Gotland Grand National – del 3

Det har aldrig varit så torrt på Gotland Grand National som det var 2015. Detta märktes på underlaget, som består till övervägande del av kalksten. Enligt utsago ska blöt kalksten vara halare än oljad blankis, och insatta bedömare menar att det är just det hala underlaget som, tillsammans med det faktum att nästan 3 000 motorcyklar ska samsas om samma utrymme, utgör den största utmaningen med GGN. Nu var det dock så torrt att det som bekant dammade i starten och arrangörerna sett sig tvungna att pumpa ut mer än 20 kubikmeter vatten över valda delar av banan för att göra tävlingen mer spektakulär för åskådarna, eller möjligen mer tilltalande för sportfiskeentusiaster, vad vet jag. En kubikmeter är förresten 1000 liter, om ni var ute och tjyvrökte istället för att ta anteckningar under mellanstadiematten.

2672626187_d56f920212_o

Ett genomsnittligt badkar rymmer ungefär 0,15 kubikmeter och en genomsnittlig bröstkorg rymmer ungefär 20 kubikmeter hår. // ICE BATH! av new1mroved / CC BY-NC 2.0

Trängseln på banan kan ställa till med vissa problem, men när det är så torrt som i år är själva banan faktiskt lättkört. Verkligen väldigt lättkörd. Svårigheter uppstår egentligen bara under partier med mycket stalp – och då endast under förutsättning att man som jag är kass på att köra i stalp – samt där arrangörerna fått för sig att vräka ut sina 20 kubik vatten. Hästskon tillhör givetvis den senare kategorin, och så även – något jag inte hade en aning om innan – Allhage myr.

Allhage myr kom som en total överraskning. Efter att jag tagit mig igenom infernot i första kurvan invaggade banan mig i falsk säkerhet då spåret i det efterföljande partiet är så slätt och fint att det i  endurosammanhang närmast är att betrakta som motorväg. Helt utan förvarning möts man plötsligt av en vänsterkurva med två meter djup lera och meterdjupa spår. Jag blev givetvis fullständigt tagen på sängen och hann inte alls få ned farten för att ge mig själv en chans att bedöma spårvalen innan jag befann mig mitt i smeten, men just som paniken började komma krypande insåg jag att jag som tur är vet exakt hur man ska köra i lerspår; håll jämn och hög gas med vikten på bakhjulet och kör diagonalt över spåren med blicken långt fram. Oturligt nog sträcker sig min kunskap inte längre än till det teoretiska planet, så precis som alla andra gånger jag kört i lerspår trasslade jag till det. Klassisk körteori säger att man omedvetet kommer köra dit man tittar, och eftersom jag alltid gör den klassiska nybörjartabben att stirra på hindren närmast hojen istället för att hålla blicken långt fram kom jag inte längre än ett par meter innan jag hade borrat ner båda däcken i just det lerspår som jag koncentrerat mig intensivt på att undvika. Med ett motorstopp i det här läget hade jag antagligen suttit fast under resten av tävlingen, så med gråten i halsen fällde jag ut benen som stödhjul och gav full gas. Hojen grävde ned sig halvvägs till Atlantis och förarna bakom mig blev duschade med så mycket lera att de höll på att drunkna, men jag tog mig framåt. Motorn skrek i och för sig som en nazgûl och det gick inte fort, men jag fastnade inte. När jag till sist nådde slutet på lerspåret och kom till fastare mark hade jag inte sinnesnärvaro nog att ge efter på gasen och jag skenade iväg över det efterföljande fältet på bakhjulet med min karaktäristiska, fullkomligt okontrollerade och skitfula stil.

Efter den här lilla prövningen fortsatte loppet med lätt körning, med några enstaka avbrott för stalp som så här tidigt i loppet inte hade hunnit utvecklas till de rumänska bergskedjor de är under tävlingens slutskede.

23840801370_a9cc7a95e8_o

Håller man inte efter spåret kan stalpen bli hur stora som helst. // Hoodoo Mountain Glacier (Explored) av JLS Photography – Alaska / CC BY-NC-ND 2.0

När banan är så här lättkörd går det att köra riktigt fort. Eftersom man aldrig är längre än 30 centimeter från närmsta medtävlare kan en förare av min kaliber dock inte hålla hög hastighet speciellt länge. Som jag har berättat tidigare hanterar vissa förare trängseln i spåret genom att helt enkelt låtsas som att de vore ensamma på banan, men i mitt fall kan jag inte göra mycket annat än hålla jämn fart, hålla mitt spår – oavsett hur dåligt det är – och helt enkelt köra så förutsägbart som möjligt. Antagligen gick 90% av min uppmärksamhet åt till att hålla mig ur vägen för mina medtävlare och endast 10% till att hålla ett öga på själva banan. Jag var fullständigt medveten om detta faktum och det slog mig att jag nog borde titta mer på geografin och mindre på alla hojar för att inte riskera att bli lika överraskad av hästskon som jag hade blivit av Allhage myr. Jag oroade mig dock i onödan. Hästskon, denna mytomspunna kurva om 180° som utgör skådeplats för uppskattningsvis 65% av samtliga svenska endurofilmer på YouTube, annonseras långt, långt i förväg. Inne i skogen när banan gick som en serpentin i en svag uppförsbacke hörde jag, trots allt motorknatter, en svag röst som sakta tilltog i styrka. Först trodde jag att jag tappat förståndet och börjat höra röster, men efter att ha kommit ut ur skogen och hoppat, eller snarare tvärbromsat, nedför en brant backe var jag helt plötsligt omgiven av åskådare på alla sidor medan nån gotländsk lokalkändis pumpade ut lustigheter från ett högtalartorn, och jag kunde inte undgå att se vattensamlingarna i högerkurvan något hundratal meter framför mig. Gemensamt för samtliga i området, möjligen med tävlingsdeltagarna borträknade, var förhoppningen om att nästa förare som passerade skulle göra årets mest spektakulära vurpa.

Det märks att de allra flesta tävlande har respekt för hästskon. Så fort kurvan kommer inom synhåll sjunker tempot i fältet betänkligt och vissa förare stannar till och med för att utvärdera. Men givetvis finns det undantag. När jag närmade mig kurvan och som bäst funderade på vilket spår jag skulle välja för enklast möjliga passage blev jag omkörd av en uppmärksamhetssökande pellejöns med en påfågelplym på hjälmen som med vikten på framhjulet dundrade rakt ut i vattenmassorna i hästskons vänstra del. Det tog förstås tvärstopp och pellejönsen fladdrade som en vante över styret och plumsade i vattnet med ett präktigt ryggplask. Det var uppenbart att pellejönsen var beredd att göra vad som helst för att fastna på film och därmed få sina femton minuters berömmelse, men tyvärr såg jag inte röken av honom på SVT Play efteråt. Jag är lite orolig för vad han tänker hitta på nästa år.

10297691_10153709187671228_2076550444867834881_n

Någon annan har redan kört med en dammvippa på hjälmen, så det går bort. // Foto: Crossmor

Eftersom jag inte delade pellejönsens dröm om att vara så värdelös att man blir berömd valde jag alltså det högra spåret, som var mer gyttjefyllt än vattenfyllt. Underlaget är långt ifrån den motorväg som merparten av den övriga banan är, men passagen var ändå så pass enkel att jag nästan blev lite besviken. ”Jaha, var det inte värre än så?” hann jag tänka innan jag höjde blicken tillräckligt mycket för att se raksträckan efter kurvan. Vet ni vad som finns efter hästskon? Lerspår. Massor av lerspår. Även om de inte på långa vägar är lika djupa som på Allhage myr så är de ändå fullt tillräckliga för att jag ska få stora skälvan av prestationsångest och publiken bidrar inte direkt till att pressen minskar. Så fort jag tagit mig igenom kurvan tappade jag fästet och gled sidledes från mitt högerspår över till banans vänstra del. För att inte glida av banan och rakt in i en samling glada och korvgrillande åskådare tog jag spjärn med foten mot en vall och forcerade resten av raksträckan med cykeln kraftigt lutande och ena benet utfällt som en krycka. Det var förmodligen inte årets snyggaste passage, men jag hade tagit mig helskinnad genom hästskon. För mig var det här en stor seger, och hade jag inte varit fullt upptagen med att hålla krampaktigt i styret hade jag nog försökt ge mig själv en klapp på axeln.

Efter hästskon återfick banan sin tidigare karaktär med bra underlag och tempot ökade rejält. Fältet hade även glesnat något och till och med jag vågade öka takten en smula. Den här typen av körning var en festlig omväxling mot de brötiga banor jag är van vid hemifrån, men det märktes tydligt att jag tränat alldeles för lite på att köra riktigt fort på höga växlar under längre tid.

Bortsett från ett depåstopp på varv tre som antagligen inte skulle imponera på särskilt många F1-stall fortsatte loppet i samma stil utan några större incidenter. Inte förrän jag närmade mig målgång på det fjärde varvet.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade