Monthly Archives: december 2015

Julen står för dörren

 

Bokstavligen

 
Med den lilla ordvitsen, som jag för övrigt gick och fnittrade högt åt när bilden arrangerades, vill jag ta tillfället i akt och önska alla en god (h)jul och ett gott nytt endurospår!

För övrigt trilskas min dator för närvarande och jag orkar inte skriva mina sedvanliga kolosser till inlägg på mobilen. Det är därför det var längesen jag skrev nåt nytt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Den utförliga rapporten från Gotland Grand National – del 2

Kläderna var fortfarande blöta när jag vaknade. Efter att ha svalt några kräkreflexer krängde jag på mig grejerna, käkade en brottarfrukost och mötte upp Borgmästarn och Strömming för gemensam färd till banan. Eftersom vi stigit upp mitt i natten hann vi köra säkert 500 meter innan vi fastnade i de två mil långa köerna mot depåområdet och var en hårsmån från att missa besiktningen ännu en gång.

4870866101_cc358fb219_o

Till Gotlänningarnas försvar måste man ändå säga att det var väldigt bra skyltat // Cauton infernal traffic av duncan c / CC BY-NC 2.0

Efter en avlastning i raketfart och tillhörande raketbesiktning bar det av mot startområdet. Eftersom jag inte varit förutseende nog att ta med mig min iPad för att slå ihjäl tid gjorde jag som alla andra verkade göra och babblade med förarna runt omkring mig. Någon noterade att jag saknade kick och menade att jag kanske spelade ett lite väl högt spel genom att förlita mig uteslutande på elstarten hela tävlingen, men vederbörande verkade samtidigt utgå från att jag var ett superproffs som medvetet hade plockat bort kicken för att göra hojen lättare, så jag höll masken. Eftersom jag hatar att rasera människors illusioner hoppas jag att stackarn aldrig såg mig i spåret.

Innan starten var jag fullt inställd på att göra som Strömming och Borgmästarn hade föreslagit; ta det lugnt och lägga mig längst bak, men i takt med att startsignalen kom närmare kände jag hur hornen växte ut i pannan. Efter varmkörningen, när det bara återstod några minuter till start, formligen frustade jag av adrenalinpåslaget. Klart att jag ska komma in först i kurvan, alla jävla avskum som är i vägen får flytta på sig! Det spelar ingen roll att jag står i sista startled och har 800 hojar framför mig, jag ska fram! Nu blev det ju inte riktigt så just eftersom jag inte bara hade 800 hojar framför mig utan även 800 förare som samtliga var bättre än jag, men jag gjorde ett ärligt försök. När starten gick gasade jag fullt, mer eller mindre i blindo på grund av allt damm som virvlade upp, ända fram till den första kurvan där jag kunde skönja den massiva vägg av motorcyklister som bredde ut sig framför mig.

Allt ni någonsin hört om den första kurvan på GGN är sant. Det tar tvärstopp. Det är så många hojar på så liten yta att jag var nära att dricka vatten från camelbacken på killen bredvid. På något vis hade jag dock hamnat i ytterspår, där det ändå rörde på sig i någon mån till skillnad från innerspåret, där det bokstavligen inte rörde sig en millimeter. Jag tror inte att jag avancerade i fältet i riktigt samma utsträckning som jag hade gjort om jag hade följt Champs strategi till punkt och pricka, men efter kurvan befann jag mig definitivt inte längre i sällskap med det sista startledet.

Eftersom jag nu hade klättrat en ganska ansenlig mängd placeringar efter mitt skickliga (host) spårval i den första kurvan var jag nu en av de söndagsåkare som merparten av fältet vill köra om. Som katt bland hermelinerna på Gotland Grand National gör man bäst i att slaviskt hålla sitt spår för att inte bli överkörd av någon av fartfantomerna som ligger på omkörning, så jag gjorde just det. Detta gav mig möjlighet att identifiera ett antal olika kategorier av omkörare, varav de mest intressanta är följande tre:

  1. den diskreta, skickliga typen, som på en halvsekund och utan att man hinner märka det genomför en perfekt omkörning där det egentligen inte finns plats;
  2. den artiga och säkerhetsmedvetna typen, som tålmodigt väntar på att en lämplig lucka ska öppnas och innan omkörning vrålar på vilken sida omkörningen kommer och därefter ropar tack, antagligen för att jag var vänlig nog att hålla mitt spår istället för att sätta in en knätackling, samt;
  3. den gallskrikande utåtagerande typen utan ögonmått som konstant vrålar för full hals utan att för den skull ange var omkörningen ska ske, alltid försöker köra om på motsatt sida än den man förväntar sig, och gärna gestikulerar hotfullt efter omkörningen, förmodligen för att man har fräckheten att befinna sig i samma tidszon som denna Guds gåva till motorsporten.
3038310109_b647cb0765_o

Kategori 3-förare i hårdträning inför GGN // scream av Crosa / CC BY 2.0

Vid ett tillfälle hade jag precis blivit omkörd av en kategori 3-förare, vars gälla skrik jag hört komma närmare i säkert 200 meter, när jag såg fyra motorcyklar i bredd en bit fram på ett banparti som inte var bredare än ett par meter. Alla tänkande individer på Gotland med åtminstone ett fungerande öga insåg att det inte fanns plats för omkörningar just här, men kategori 3-föraren var inte typen som lät något så larvigt som verkligheten stå i vägen för hans sekundjakt. I en högerkurva pressade han sig i innerspår upp jämsides med de fyra i bredd, men eftersom det inte fanns plats för övriga att ge honom fri väg smällde han högeraxeln i en stadig björk vid omkörningen, tappade balansen, fick ett kast på cykeln och lyckades trassla in högerbenet mellan bakhjulet och ramen. På något sätt städade han upp situationen utan att förlora alltför mycket tid och gasade iväg medan han genom improviserat teckenspråk skällde ut den förare som han ansåg borde ha…. Jag vet inte, trollat bort sig själv istället för att vara i vägen?

Jag hade knappt hunnit göra en mental notering om att jag måste komma ihåg att skriva om den minnesvärda omkörningen på bloggen när jag blev omkörd av ett helt kluster med kategori 3-förare. Då jag strax därefter gick in i en kurva hade den första föraren i gänget vurpat och spridit ut sig själv och motorcykeln tvärs över banan så att övriga i sällskapet inte kunde köra förbi. Jag, som antagligen körde betydligt långsammare än vad de hade gjort, kunde välja innerspåret i kurvan och gled därför flinande förbi hela gänget som stod snällt på led och väntade. Jag mer anade än hörde gängets frustrerade suckar när de insåg att det var jag som kom  knattrande och att de skulle bli tvungna att trassla sig förbi mig en gång till.

Jag undrar om de snabba förarna hinner uppfatta de komiska delarna med enduro, eller om det bara är vi nybörjare?

Fortsättning följer.

 

9 kommentarer

Filed under Okategoriserade