Monthly Archives: november 2015

Den utförliga rapporten från Gotland Grand National – del 1

Jag har för vana att försöka lyssna på goda råd. Inför Gotland Grand National bestämde jag mig för att även lyssna på dåliga råd. Att man inte skulle behöva förbereda sig alls t.ex., är ett råd jag fått som nog kan betraktas som dåligt. Andra råd är betydligt mer besvärliga att kategorisera.

Klubbkamraten Champ är en sån där förare som när han kommer in i depån efter att ha susat runt några varv rent övernaturligt snabbt gärna bromsar upp bakhjulet i luften och håller balansen stående på framhjulet i några sekunder. Inte för att stila – han är inte mycket för sånt – utan förmodligen bara för att det är skoj och för att han kan. För att dra till med en fotbollsanalogi, Champ är Zlatan och jag är John Carew: det jag gör med en fotboll gör Champ med en apelsin. Champ har även några riktigt hedersamma GGN-resultat i bagaget, så när han kommer med tips lyssnar jag.

”Starten avgör hela tävlingen. Lägg i friläge, tummen på starten, kopplingen intryckt och foten på växelväljaren, gå in i din bubbla och stäng ute allt annat, rikta all uppmärksamhet mot startlampan. När det slår om till grönt startar du hojen och trampar i ettan så fort du kan, sen håller du full gas längre än du egentligen vågar och sparkar i växlarna vartefter. I första kurvan kommer någon förr eller senare köra ner banmarkeringen. När det händer – följ efter! Ut i skogen bara, fortsätt hålla full gas och kör inte ut på banan igen förrän du har tagit dig förbi trafikstockningen i kurvan. Det tjänar du flera hundra placeringar på.”

Bilfärden mot Nynäshamn och Gotlandsfärjan tillbringade jag med två andra klubbkamrater, Borgmästarn och Strömming. Båda är flerfaldiga GGN-veteraner och även de hade tips att komma med.

”Tävlingen avgörs inte i starten – håll dig lugn. Det är bäst att bara slappna av, puttra fram i lagom tempo, hålla sig ut mot kanterna och vänta sist i kön tills fältet glesnar. Kör du fort i starten riskerar du bara att vurpa och då kan tävlingen vara över innan den knappt har börjat. Alla förlorar tid i första kurvan och det finns gott om tid att köra upp sig.”

Två olika typer av råd som båda känns rimliga och relevanta på sina egna vis, men som ändå är helt oförenliga.

Ni har rätt båda två och jag ska göra exakt som ni säger. // I am slowly going crazy av Leigh Righton / CC BY-NC-ND 2.0

Ni har rätt alla tre och jag ska göra exakt som ni säger.
// I am slowly going crazy av
Leigh Righton / CC BY-NC-ND 2.0

Att åka Gotlandsfärjan dagen innan Gotland Grand National är förresten ett helt eget fenomen som definitivt bör upplevas. Det tutas glatt i bilkön, människor bär glesbygdskavaj och gummistövlar med samma högburna hållning som om de var på väg nedför trappan i Blå Hallen under Nobelbanketten och det snackas motorcyklar. Det snackas motorcyklar högt och lågt, det snackas motorcyklar inne på muggen, det snackas motorcyklar i kön till restaurangen och det snackas motorcyklar på soldäck. Gotlandsfärjan under GGN-helgen är helt enkelt som att stänga och låsa dörrarna till MC-mässan efter att man kastat ut alla töntiga gatumotorcykelåkare: ingen kan ta sig därifrån och man har något gemensamt med alla man träffar – ett närmast ohälsosamt intresse för att köra motorcykel i skogen.

Efter den trevliga färjeturen, där jag ägnade tre timmar åt hojsnack med ett antal fullständiga främlingar, var det roliga slut och allt gick åt helvete. Vi åkte direkt från färjeterminalen till besiktningen för att slippa slösa tid på detta under tävlingsdagen, men jag hann inte mycket mer än lasta av innan jag insåg att planerna skulle komma att ändras. Det var nära, men hojen startade inte. Jag tog till alla trick jag kände till, men hojen gav mig inte mer än några föraktfulla hostningar. Efter en stund blev jag orolig för att batteriet skulle laddas ur och jag övergav därför elstarten för att istället försöka kicka igång eländet. Tio, tolv kickar senare knäcktes bulten och kicken ramlade av. När jag hade spottat ur mig alla svordomar jag kunde, inklusive några nya jag uppfann på plats, och misslyckats med att stampa ned hela Gotland till botten av Östersjön drog jag mig till minnes den där gången i somras när hojen strulade på exakt samma sätt. Sen den gången går jag inte ens ut till brevlådan utan minst tre tändstift i bakfickan och jag började nu febrilt riva i tanken för att komma åt med tändstiftsnyckeln. Vid det här laget hade det börjat mörkna ordentligt och Strömming – som för övrigt var den enda som som kunde klara besiktningen eftersom gasrullen hade låst sig på Borgmästarns hoj – fick lysa åt mig med mobilen. Med ett fräscht tändstift startade hojen utan problem, men jag hade trasslat så länge att jag missat besiktningstiden med en timme.

Efter att ha övergivit de verktyg och delar jag inte kunde hitta i mörkret lastade vi våra obesiktade hojar och åkte till hotellet. Jag ville helst slå mig ned i en stol och spränga mig själv i luften, men så fort vi fått rumsnyckeln insåg jag med en rysning att kvällen var långt ifrån över. Efter allt strul med hojen veckorna innan tävlingen hade jag glömt packa upp och packa om mc-väskan sen träningen två veckor tidigare. Understället, strumporna och tröjan jag hade tänkte köra i låg nedtryckta i en plastpåse i väskan och var fortfarande dyngsura. När jag med en klädnypa på näsan hängde det som förmodligen skulle klassas som kemiska stridsmedel på tork insåg jag dessutom att jag glömt skruva fast rolloffen på glasögonen och fästa handsfreen till vätskesystemet i hjälmen. För att inte störa mina rumskompisar släpade jag in väskan på muggen och försökte sittandes på toalocket få nån sorts ordning på utrustningen. Jag var helt övertygad om att ingen i hela startfältet kunde ha en sämre uppladdning än jag, tills jag hörde grannarna som satt på uteplatsen i snålblåsten och tjoade med en groggbänk. När jag till slut var klar och kunde sova drömde jag intensiva mardrömmar om att hojen inte skulle klara besiktningen. Klockan ringde 5.30 och jag undrade om jag hade sovit alls.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade