Nybörjaren försöker återigen recensera: Rörken

-Du, de kör med bilar i spåret idag.

-Va? Menar du fyrhjulingar?

-Nä, bilar. Alltså, de har nån sorts traktorbilar som de kör ut i skogen tills de fastnar i leran. Sen använder de vinsch för att ta sig därifrån. Sen börjar de om. Att köra fast och vinscha loss verkar vara det som är sporten.

-Eh, ok. Var och en roar sig på sitt sätt, antar jag. Men kan vi verkligen köra i spåret samtidigt som det står en massa fastkörda bilar och dräller överallt?

-Nä, det är liksom det som är grejen. När bilarna har bokat spåret är det förbjudet att köra hoj. Jag brukar kolla upp när bilarna ska köra i förväg, men nu glömde jag visst. Såattee…

Du glömde? Det gör inget. Jag förlåter dig. // zomg he's killing Chin! av Yun Huang Yong / CC BY 2.0

Du glömde? Det gör inget. Jag förlåter dig. // zomg he’s killing Chin! av Yun Huang Yong / CC BY 2.0

Ovanstående diskussion utspelade sig när jag och Henning Penning svängde in på Rörkens parkering och möttes av vad som såg ut som ett antal överdimensionerade åkgräsklippare med traktordäck och en vinsch fastsvetsad i grillen. Jag förstår verkligen inte vad finessen är med de där bilarna; hela poängen verkar vara att leta upp en lerpöl och köra fast riktigt ordentligt, vilket enligt mitt sätt att se på saken borde innebära att den sämsta föraren är den bästa föraren. Jag dömer förstås inte de som håller på med det här, men… Jo förresten, det gör jag. Jag dömer dem. Och de dömer säkert mig också.

Efter att ha beklagat oss för tanten i kiosken fick vi reda på att traktoråkgräsklipparvinschbilarna inte använde hela banan, så vi fick därför möjlighet att köra i den delen av spåret som ligger längst från depån, i höjd med den bana som de riktigt hårda adrenalinknarkarna använder för att köra med radiostyrda bilar. Om jag förstår terminologin som används på de enduroforum jag ibland snubblat in på kan den här delen av spåret betraktas som riktig enduro. Spåret är smalt, träden står tätt, och banan kryllar av rötter, stubbar och lösa stenar. Eftersom det inte går att hålla speciellt hög fart uppstår aldrig den där känslan av att man konstant är en hårsmån från att köra ihjäl sig, men eftersom man i gengäld löper en omedelbar risk att få motorstopp när man inte törs gasa tillräckligt mycket löper man å andra sidan den för självkänslan mycket värre risken att tippa stillastående och fastna med cykeln över sig. Att ligga fastklämd under en motorcykel med ansiktet begravt i högt gräs är heller ingenting man önskar sig i fästingtider.

När vi efter att ha avverkat några varv hade tröttnat på den låga farten styrde vi istället iväg mot ett närliggande fält där vi kunde gasa av oss. Penning drog sig dessutom till minnes att det här skulle finnas några hopp (berätta inte för crossförarna att jag skrev hopp – de skulle skratta ihjäl sig) där vi kunde öva småskutt, bakhjulsåkning och annat som man som nybörjare inte är modig nog att testa i skogen. Som av en händelse hade jag dessutom kameran med mig, så när vi blivit varma i kläderna bestämde vi oss för att plåta våra bästa trick (igen, inte ett ord till crossförarna – de gör fetare trick än mig medan de lastar av hojen från släpvagnen).

Vi hittade den perfekta raksträckan för ändamålet med fem, sex hopp på rad där man kunde varva hopp med bakhjulsåkning och hela tiden vara i fotografens fokus. Efter en stund fick jag verkligen till det. Jag kände direkt att det skulle bli en episk bild: perfekt balans i kroppen, framhjulet så högt att cykeln nästan stod lodrätt, bra fart, rentvättad tröja, träningsvästen nonchalant uppknäppt… När jag kom hem och fick se det som skulle ha blivit min nya profilbild på Facebook insåg jag varför Penning inte jobbar som sportfotograf eller något annat som kräver åtminstone ledsyn. Skärpan var dålig, fokus var fel, motivet var inte centrerat och som lök på laxen hade han dessutom klippt skallen på mig. Men det gjorde kanske inte så mycket med tanke på att hela min kroppshållning skvallrar om vilken amatörmässig motorcyklist jag är och eftersom min så kallade bakhjulsåkning tydligen kändes betydligt ballare än den ser ut:

oepisk

En av de sällsynta bilder där det är uppenbart att både motivet och fotografen blundar hårt.

Note to self: öva på att se ballare ut på hojen. Mycket ballare.

På två besök till Rörken har jag alltså inte lyckats köra mer än uppskattningsvis 40% av spåret. Som den samvetsgranne och pliktskyldige folkbildare jag är inser jag att detta inte är tillräckligt för att kunna presentera en fullständig och rättvisande recension, men jag får intrycket av att spåret är hyfsat varierat, med enkla och snabba partier varvat med ganska tekniskt krävande, långsammare delar. Från depån ser hela området ut att vara ganska kuperat, men på de delar jag körde kunde jag egentligen bara räkna till en ordentlig backe, och den var varken särskilt lång eller speciellt besvärlig att klättra uppför. Ingen lämplig bana för backträning således. Det är svårt att uppskatta spårets totala längd, men det verkar som att spåret är uppdelat i flera olika slingor där man måste passera genom depåområdet för att komma från en slinga till en annan. Hela anläggningen verkar välskött och spåret tycks få bra underhåll, där man byter bansträckning med jämna mellanrum.

Sammanfattningsvis tycker jag gott att man kan kosta på sig en utflykt till Uppsala om man råkar befinna sig i närheten med sin endurohoj i släptåg, men man bör helt klart kolla så att inte spåret är fullt av traktoråkgräsklipparvinschbilar innan man åker ut. Nybörjare på besök behöver inte bita ned naglarna till knogarna av nervositet eftersom det med fördel går att hålla sig till de enkla partierna över fälten om man känner för en mjukstart. I själva verket skulle jag till och med rekommendera Rörken som en bra nybörjarbana, just eftersom spåret består av separata slingor där åtminstone en är väldigt enkel där man kan trassla till det för sig hur mycket som helst utan risk för att fastna för gott.

Bruno K ville förresten inte följa med den här dagen. Han skulle ha fest, sa han, men jag tror att det bara var ett svepskäl för att vi inte skulle tjata på honom att följa med.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s