Monthly Archives: september 2015

GGN – uppladdningen som kom av sig

Mina bihålor låter ungefär som en kastrull havregrynsgröt som kokar upp. När träningsvärken efter barmarksträningen väl hade lagt sig blev jag brakförkyld och har varit det sedan dess. Jag har givetvis inte kört en enda minuts barmarksträning sen sist.

Mina vänner har inte velat umgås speciellt mycket med mig heller. // Achoo. av Joshua Wachs / CC BY-NC-ND 2.0

Mina vänner har inte velat umgås speciellt mycket med mig heller.
// Achoo. av Joshua Wachs / CC BY-NC-ND 2.0

Förkylning eller inte, motorcykeln kunde jag inte hålla mig ifrån. Eftersom varenda minut på cykeln är värdefull inför GGN åkte jag alltså ut till hemmabanan för ett lättare träningspass. Jag hade tänkt ta det väldigt lugnt, bara mysköra några varv för att känna på grejerna, men istället blev det en vild kamp för att undvika drunkningsdöden. Årets höst verkar bli som årets sommar, som blev som årets vår, som blev som årets vinter, dvs. väldigt regnig, och banan var så lerig att jag knappt kände igen den. Jag har förstås kört på hemmabanan i blöt väderlek tidigare, men det här var på en helt annan nivå. Det var t.ex. så halt redan i depån att jag höll på att gå ned i spagat när jag jag krängde på mig stövlarna.

Ute i spåret var det fullständig kalabalik. Varje kurva var som rysk roulette med sex kulor och acceleration innebar en överhängande risk för att bakhjulet helt skulle tappa fästet. Fler än en gång snurrade jag 180° när jag gav för mycket gas, men just idag var det ju inga större problem att vända cykeln tillbaka till åkriktningen; det var förstås bara att gasa till ytterligare en gång, så snurrade hojen snällt ett halvt varv till. Det stora problemet var istället att komma iväg från stillastående i den här situationen, eftersom hojen bevisligen bara snurrade runt vid gaspåslag istället för att åka framåt. Jag ritade så många åttor, nollor, nior och sexor i spåret att folk måste tro att jag försökte ge någon mitt telefonnummer.

Jag var förstås inte ensam om att ha problem i spåret den här dagen. När jag hade ägnat säkert en kvart åt att ömsom köra, ömsom gå bredvid och knuffa cykeln, uppför en backe upptäckte jag att bulten till växelspaken hade gängat ur. Vis av erfarenhet har jag nu för vana att ha med mig en uppsättning verktyg ut i spåret och under de tio minuter jag ägnade åt att skruva fast bulten igen såg jag säkert fem åkare som vurpade mitt i backen och gled ned igen med hoj och allt, som om det vore världens skitigaste vattenrutschkana. Från min utsiktspunkt på toppen fick högen av vurpade hojar och allt annat än roade förare mig av någon anledning att tänka på Blues Brothers.

It's 106 miles to Chicago, we've got a full tank of gas, half a pack of cigarettes, it's dark and we're wearing sunglasses. // window on mulberry st av hannah / CC BY-NC-ND 2.0

It’s 106 miles to Chicago, we’ve got a full tank of gas, half a pack of cigarettes, it’s dark and we’re wearing sunglasses. // window on mulberry st av hannah / CC BY-NC-ND 2.0

Jag har inte känt mig så bortkommen sen i vintras, när jag knappt visste vilket handtag som var broms och vilket som var koppling. Klubbkompisarna försökte muntra upp mig och sa att Gotland Grand National är en barnlek om man klarar hemmabanan under såna här förhållanden, men jag kan inte med gott samvete hävda att jag ”klarade” banan; det var nog snarare så att jag överlevde den. Jag vurpade fler gånger än jag kunde räkna och jag gjorde så många piruetter när bakhjulet förlorade fästet att jag kände mig bakfull dagen efter. Att jag fick slita hund under mina två varv gjorde förstås inte heller underverk för förkylningen, men GGN är mindre än en månad bort och det finns inte tid att känna efter.

Imorgon ska jag köra igen. Då hoppas jag vid allt heligt att banan har torkat upp lite grann.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Nybörjaren ska köra Gotland Grand National

Alea iacta est. Nu finns det ingen återvändo. Jag har passerat point of no return, jag har korsat Rubicon, den enda vägen härifrån är framåt och en hel drös med andra floskler på samma tema. Jag har anmält mig till Gotland Grand National.

Arrangören ansvarar inte för förlust av anseende, värdighet och/eller omgivningens respekt.

Arrangören ansvarar inte för förlust av anseende, värdighet och/eller omgivningens respekt.

Tillsammans med 2499 andra idioter ska jag halka omkring över kalkstenen på Tofta skjutfält den 24 oktober och redan nu känner jag hur pulsen stiger av blotta tanken. Anmälan är fixad, licens är fixad, transport är fixad, men två små detaljer återstår att fixa: jag själv och hojen. Vi ska båda klara av ett med största sannolikhet lerigt endurohelvete över tre timmar, men just nu tvivlar jag på att vi klarar ens 45 minuter innan någon av oss havererar.

För egen del har jag på grund av omständigheter utanför min kontroll (dvs. inga omständigheter alls utan rena undanflykter och allmän lättja) slarvat rejält med barmarksträningen den senaste tiden och har nu fysik ungefär i klass med Keith Richards. Lite lätt stressad över detta faktum påbörjade jag i onsdags ett träningsprogram som jag hoppas kommer få mig i form om jag bara kan träna disciplinerat och regelbundet under den tid som återstår innan tävlingen, men eftersom jag på grund av den våldsamma träningsvärken i benen fortfarande fyra mornar efter passet är tvungen att rulla ur sängen och åla ut ur sovrummet när väckarklockan ringer känns det som att jag jobbar i uppförsbacke. Sen skulle det ju heller inte skada om jag hann lära mig köra hoj innan startskottet går.

Om inte fysiken, eller bristen på fysik, vore nog så är det ju dessutom det där med hojen. För inte så länge sen fick jag åka hem från banan tidigt eftersom bromsslangen gick sönder och bromsvätskan läckte ut. Gången efter vurpade jag sönder framskärmen som trasslade in sig i framhjulet och häromsistens körde jag hål i kylarslangen så att kylvätskan sprutade ut över motorn och dränkte hela banan i Lützendimma. Allt det här kan ju tolkas som att jag borde serva hojen bättre än jag gjort hittills. Jag har i och för sig alltid tyckt att jag skött underhållet ganska hyfsat, men när jag skulle byta bromsbelägg alldeles nyligen tvingades jag inse att det nog inte är så:

belägg

Nej, föremålet till höger är inte en slarvigt täljd barkbåt, utan ett av de gamla beläggen.

Frågan i dagsläget är alltså inte hur många varv jag kommer hinna köra under de tre timmarna tävlingen pågår, utan om jag bryter på grund av att jag själv kollapsar eller på grund av att hojen rasar. Listan över saker som måste fixas är lång, och som om det inte vore nog måste jag antagligen göra plats i budgeten för en uppsättning nya däck.

Antagligen gör jag som den sponsrade fjollan Van der Belgien och skaffar mig ett par fabriksnya Metzelers.

11 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Nybörjaren försöker återigen recensera: Rörken

-Du, de kör med bilar i spåret idag.

-Va? Menar du fyrhjulingar?

-Nä, bilar. Alltså, de har nån sorts traktorbilar som de kör ut i skogen tills de fastnar i leran. Sen använder de vinsch för att ta sig därifrån. Sen börjar de om. Att köra fast och vinscha loss verkar vara det som är sporten.

-Eh, ok. Var och en roar sig på sitt sätt, antar jag. Men kan vi verkligen köra i spåret samtidigt som det står en massa fastkörda bilar och dräller överallt?

-Nä, det är liksom det som är grejen. När bilarna har bokat spåret är det förbjudet att köra hoj. Jag brukar kolla upp när bilarna ska köra i förväg, men nu glömde jag visst. Såattee…

Du glömde? Det gör inget. Jag förlåter dig. // zomg he's killing Chin! av Yun Huang Yong / CC BY 2.0

Du glömde? Det gör inget. Jag förlåter dig. // zomg he’s killing Chin! av Yun Huang Yong / CC BY 2.0

Ovanstående diskussion utspelade sig när jag och Henning Penning svängde in på Rörkens parkering och möttes av vad som såg ut som ett antal överdimensionerade åkgräsklippare med traktordäck och en vinsch fastsvetsad i grillen. Jag förstår verkligen inte vad finessen är med de där bilarna; hela poängen verkar vara att leta upp en lerpöl och köra fast riktigt ordentligt, vilket enligt mitt sätt att se på saken borde innebära att den sämsta föraren är den bästa föraren. Jag dömer förstås inte de som håller på med det här, men… Jo förresten, det gör jag. Jag dömer dem. Och de dömer säkert mig också.

Efter att ha beklagat oss för tanten i kiosken fick vi reda på att traktoråkgräsklipparvinschbilarna inte använde hela banan, så vi fick därför möjlighet att köra i den delen av spåret som ligger längst från depån, i höjd med den bana som de riktigt hårda adrenalinknarkarna använder för att köra med radiostyrda bilar. Om jag förstår terminologin som används på de enduroforum jag ibland snubblat in på kan den här delen av spåret betraktas som riktig enduro. Spåret är smalt, träden står tätt, och banan kryllar av rötter, stubbar och lösa stenar. Eftersom det inte går att hålla speciellt hög fart uppstår aldrig den där känslan av att man konstant är en hårsmån från att köra ihjäl sig, men eftersom man i gengäld löper en omedelbar risk att få motorstopp när man inte törs gasa tillräckligt mycket löper man å andra sidan den för självkänslan mycket värre risken att tippa stillastående och fastna med cykeln över sig. Att ligga fastklämd under en motorcykel med ansiktet begravt i högt gräs är heller ingenting man önskar sig i fästingtider.

När vi efter att ha avverkat några varv hade tröttnat på den låga farten styrde vi istället iväg mot ett närliggande fält där vi kunde gasa av oss. Penning drog sig dessutom till minnes att det här skulle finnas några hopp (berätta inte för crossförarna att jag skrev hopp – de skulle skratta ihjäl sig) där vi kunde öva småskutt, bakhjulsåkning och annat som man som nybörjare inte är modig nog att testa i skogen. Som av en händelse hade jag dessutom kameran med mig, så när vi blivit varma i kläderna bestämde vi oss för att plåta våra bästa trick (igen, inte ett ord till crossförarna – de gör fetare trick än mig medan de lastar av hojen från släpvagnen).

Vi hittade den perfekta raksträckan för ändamålet med fem, sex hopp på rad där man kunde varva hopp med bakhjulsåkning och hela tiden vara i fotografens fokus. Efter en stund fick jag verkligen till det. Jag kände direkt att det skulle bli en episk bild: perfekt balans i kroppen, framhjulet så högt att cykeln nästan stod lodrätt, bra fart, rentvättad tröja, träningsvästen nonchalant uppknäppt… När jag kom hem och fick se det som skulle ha blivit min nya profilbild på Facebook insåg jag varför Penning inte jobbar som sportfotograf eller något annat som kräver åtminstone ledsyn. Skärpan var dålig, fokus var fel, motivet var inte centrerat och som lök på laxen hade han dessutom klippt skallen på mig. Men det gjorde kanske inte så mycket med tanke på att hela min kroppshållning skvallrar om vilken amatörmässig motorcyklist jag är och eftersom min så kallade bakhjulsåkning tydligen kändes betydligt ballare än den ser ut:

oepisk

En av de sällsynta bilder där det är uppenbart att både motivet och fotografen blundar hårt.

Note to self: öva på att se ballare ut på hojen. Mycket ballare.

På två besök till Rörken har jag alltså inte lyckats köra mer än uppskattningsvis 40% av spåret. Som den samvetsgranne och pliktskyldige folkbildare jag är inser jag att detta inte är tillräckligt för att kunna presentera en fullständig och rättvisande recension, men jag får intrycket av att spåret är hyfsat varierat, med enkla och snabba partier varvat med ganska tekniskt krävande, långsammare delar. Från depån ser hela området ut att vara ganska kuperat, men på de delar jag körde kunde jag egentligen bara räkna till en ordentlig backe, och den var varken särskilt lång eller speciellt besvärlig att klättra uppför. Ingen lämplig bana för backträning således. Det är svårt att uppskatta spårets totala längd, men det verkar som att spåret är uppdelat i flera olika slingor där man måste passera genom depåområdet för att komma från en slinga till en annan. Hela anläggningen verkar välskött och spåret tycks få bra underhåll, där man byter bansträckning med jämna mellanrum.

Sammanfattningsvis tycker jag gott att man kan kosta på sig en utflykt till Uppsala om man råkar befinna sig i närheten med sin endurohoj i släptåg, men man bör helt klart kolla så att inte spåret är fullt av traktoråkgräsklipparvinschbilar innan man åker ut. Nybörjare på besök behöver inte bita ned naglarna till knogarna av nervositet eftersom det med fördel går att hålla sig till de enkla partierna över fälten om man känner för en mjukstart. I själva verket skulle jag till och med rekommendera Rörken som en bra nybörjarbana, just eftersom spåret består av separata slingor där åtminstone en är väldigt enkel där man kan trassla till det för sig hur mycket som helst utan risk för att fastna för gott.

Bruno K ville förresten inte följa med den här dagen. Han skulle ha fest, sa han, men jag tror att det bara var ett svepskäl för att vi inte skulle tjata på honom att följa med.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade