Nybörjaren försöker recensera: Rörken

Nu har jag knäckt årets sommarkod: det är bara soligt de dagar jag har enduro inbokat. Jag ber om ursäkt till alla soldyrkare för att jag inte har kört mer.

Rörkens motorstadion ligger några mil öster om Uppsala och erbjuder förutom enduro även motocross, gokart, körning med radiostyrd bil (jo det är sant) samt okonventionell körning med konventionell bil. Endurospåret ligger alldeles intill kiosken, som ligger alldeles intill crossbanan vid vilken crossförare i bar överkropp ägnar förvånansvärt mycket tid åt att jämföra tribaltatueringar och förvånansvärt lite tid åt att faktiskt köra motocross. Förutom kiosk finns även tvättplattor som under inga omständigheter verkar få användas för att tvätta något smutsigt, så på så vis är Rörkens serviceinrättningar identiska med Åsätras. En mysig detalj är dock att kiosken har en uteplats som vätter mot crossbanan, så om man är på det humöret kan man titta på de crossförare som faktiskt orkat ut på banan medan man dricker sitt uppladdningskaffe. Man lär dock få räkna med att gå därifrån med ett rejält mindervärdeskomplex eftersom cross går så in i helvete fort jämfört med enduro.

Dagens guide, Henning Penning, är en kompis som har Rörken som hemmabana sen drygt 18 månader tillbaka. Med oss hade vi även vår gemensamma vän Bruno K, vars hemmabana är allmänna vägar med torr asfaltsbeläggning. Baktanken med detta var att konvertera Bruno K till den rätta läran och få honom att överge sin glidare till förmån för endurohoj. När vi hade babblat en stund och bekantat oss med den lånehoj som Penning raggat upp åt Bruno K blev det dags att starta motorerna. Två fyrtaktare började lydigt morra, men den tredje lät mer som att den försökte hosta upp en hårboll. Min hoj må vara opålitlig så tillvida att den alltid försöker mörda mig genom att kasta av mig, men när det kommer till att starta brukar den vara pålitligheten själv. Så inte den här dagen. Hur jag än pulade mig choken, experimenterade med gasen, hotade, vädjade, resonerade och argumenterade vägrade den starta. Vi hittade en burk startgas i garaget, men inte ens efter att vi sprayat i halva burken visade hojen minsta tillstymmelse till att tända.

Det kanske är bensinen som är slut? // Collaborating on Research av National Eye Institute / CC BY-NC-ND 2.0

Det kanske är bensinen som är slut? // Collaborating on Research av
National Eye Institute / CC BY-NC-ND 2.0

Redan de gamla grekerna kände till att det förmodligen är nåt skit med tändstiftet om hojen inte tänder, men när jag fortsatte felsökningen vid just tändstiftet upptäckte jag att cykelns förra ägare förmodligen dragit åt varenda bult med tryckluftsdragare: stiftet satt som om det vore svetsat. När det väl verkade lossnade efter en mindre evighets lirkande och brytande visade det sig att det istället var Pennings tändstiftsnyckel som hade gått av. Själv hade jag inte med mig någon och vi hittade ingen annan att låna (läs: förstöra), så jag hade inget annat val än att sätta mig i bilen och åka till traktens återförsäljare av mc-tillbehör medan Penning och Bruno K gav sig ut i spåret.

Efter fem minuters bilfärd fick jag dagens första samtal från Penning som passade på att ringa för att prata lite strunt medan han väntade på Bruno K som vurpat. Jag skulle komma att få ett antal såna samtal under resan och med tanke på att jag varje gång kunde höra Brunos ljudliga svärande i bakgrunden får man väl säga att hans debut gick ungefär som min egen.

På mc-firman hade vad som måste vara samtliga touringförare i Mellansverige samlats. Jag antar att de var just där för att man ingen annanstans orkar lyssna på de babblande svinen och att de nu passade på att prata av sig för att fylla årets kvot för social samvaro, för kön rörde sig inte en millimeter. När det till slut blev min tur köpte jag tre tändstiftsnycklar av okänt märke till priset av en femtedels originalnyckel och ett knippe fräscha tändstift – trots att jag ju inte visste säkert om det var här felet satt – innan jag körde därifrån med en rivstart.

Väl tillbaka i garaget visade det sig att tändstiftet, när det väl lossnade, var sotigare än insidan av en kolgrill. Varför det förhöll sig på det viset brydde jag mig inte om att ta reda på eftersom banan snart skulle stänga. Efter att jag kontrollerat att det nya stiftet hade gnista – och efter att jag fått en rejäl elchock då jag slarvade med jordningen – knarrande cykeln snällt igång och jag bytte om snabbare än stålmannen.

En halvtimme innan stängning, genomsvettig och högröd i ansiktet, sladdade jag till slut in på Rörkens parkering, sparkade upp dörren till kiosken och krävde att få skriva in mig. Killen bakom disken gav mig en blick som om jag precis hade erbjudit honom att finansiera min forskning för att konstruera en tidsmaskin i mahogny, och meddelade mig sen lugnt att banan bara hade öppet ytterligare en halvtimme. ”Det skiter jag i, jag ska köra idag om det så blir det sista jag gör”, fräste jag och viftade med några skrynkliga sedlar. Min vilda blick och härjade uppsyn väckte tydligen moderskänslor eller nåt, för inte nog med att killen snällt gick och hämtade en låneväst, han bjöd dessutom på banavgiften. Av någon anledning fick jag känslan av att han ville bli av med mig så fort som möjligt.

Snälla, ta vad du vill, bara du går härifrån. // Shanghai Clerk av drufisher / CC BY-NC-ND 2.0

Snälla, ta vad du vill, bara du går härifrån. // Shanghai Clerk av
drufisher / CC BY-NC-ND 2.0

När jag krånglat på mig lånevästen och kommit ut till hojen möttes jag av Penning och Bruno K som precis kommit in i depå efter sitt första varv. Penning var på strålande humör och meddelade att spåret var riktigt fint idag, medan Bruno sparkade i gruset och lovade att han aldrig skulle utsätta sig för de här dumheterna igen. Själv var jag inte speciellt intresserad av småprat, så jag skuttade upp på hojen och gav mig med Penning i släptåg ut för att utnyttja den sista halvtimmen på bästa sätt medan Bruno K pustade ut.

Körningen då? Det som hela det här inlägget egentligen borde handla om? Jag minns faktiskt inte riktigt. Dagens debacle hade trissat upp mig till direkt ohälsosamma stressnivåer och så här i efterhand minns jag körningen som i ett töcken. Vi hann köra ett lätt parti över en äng där det hade kunnat gå att köra ganska fort om inte Penning hade virvlat upp så mycket damm att jag inte såg längre än några decimeter, samt ett ganska trixigt och stenigt parti inne i skogen där Penning tydligen hade tvingat Bruno K att debutera. Kanske hade det varit mer psykologiskt om Bruno K hade fått köra sina första endurometer på snällsträckan istället för på banans värsta delar – nu blev det ju lite som att en aspirerande boxare får inleda med 15 ronder mot Mike Tyson istället för två minuters lätt sparring mot Frodo – men vad vet jag om motivationspsykologi egentligen?

Hur sammanfattar man då en recension av Rörken efter en sån här upplevelse? Ja, det lilla jag hann se av själva banan var väl fint och killen i kiosken var ju bussig som lät mig slippa undan avgiften, men jag behöver nog tillbringa lite mer tid i spåret innan jag kan komma med nåt konstruktivt. Jag får helt enkelt boka in ett återbesök för att komplettera recensionen.

Avslutningsvis konstaterar jag att det tog mig 1221 ord att berätta för internet att hojen inte startade för att tändstiftet var sotigt. Det måste vara rekord i att uttrycka sig omständigt.

2 kommentarer

Under Okategoriserade

2 svar till “Nybörjaren försöker recensera: Rörken

  1. Ping: Härskarringen | Endurobloggen

  2. Ping: Den utförliga rapporten från Gotland Grand National – del 1 | Endurobloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s