Nybörjaren recenserar: Åsätra

Ahh, semestertider. Sommaren verkar inte bjuda på högre dygnstemperaturer än 10 grader och jag har tröttnat på att sitta och huttra i duggregnet under ett sönderblåst parasoll på en strand med lika mycket fimpar och krossat glas som sand. Vilket bättre sätt då att spendera semestern än att gå långt utanför min komfortzon och recensera några nya och totalt obekanta endurospår? Först ut: Åsätra.

Åsätra MK håller till i Åkersberga med en anläggning som bjuder på en kiosk (där man bl.a. kan köpa nytt kaffe om man som jag lyckats tömma ut hela termosen i ryggsäcken), tvättplattor (där man paradoxalt nog inte får tvätta hojen), två crossbanor (som jag undviker eftersom jag inte är självmordsbenägen) samt ett drygt 7 km långt endurospår. Exakt hur man tar sig hit vet jag dock inte eftersom jag zonade ut totalt på vägen när dagens åksällskap, Snillet, började prata om sitt jobb. Det har nåt med siffror att göra, hann jag snappa upp innan jag började dagdrömma om roligare saker.

Det bestående intrycket av endurospåret är att det till största del är berg och sten. Banan är kuperad och ganska smal, vilket är dåliga nyheter för de stackars satar som hamnar bakom mig i spåret och får leta förgäves efter ett lämpligt ställe att köra om, men goda nyheter för mig som verkligen behöver träna backkörning.

Under det första varvet var spåret torrt och fint och jag kunde forcera både uppförsbackar och skrå utan några större problem. Istället var det nedförsbackarna som gav mig störst huvudbry. På Åsätra är ett flertal nedförsbackar korta men väldigt branta – mer klippkanter än backar – vilket innebär att det absolut snabbaste sättet att ta sig ner är att gasa järnet vid krönet, hoppa utför kanten och landa på säker mark med bägge hjulen samtidigt. Jag intalade mig att jag skulle göra just detta, men eftersom jag är en ynkrygg fegade jag ur i sista stund och slog av på gasen precis innan kanten, vilket fick den smärtsamma följden att jag rasade i hög fart utför branten med framhjulet först och gränslade styrfästet med en smäll när jag väl tog mark. Man kan ju tycka att jag borde insett ganska snabbt att det här inte var rätt sätt att gå tillväga, men eftersom exakt samma procedur upprepade sig åtminstone ett par gånger per varv börjar jag misstänka att jag har allvarliga inlärningssvårigheter.

Under det andra varvet öppnade sig himlen och som i stort sett alla endurospår ändrar Åsätra kraftigt karaktär när det är blött. Berghällarna blir hala som snor vid minsta lilla nederbörd och helt plötsligt bjöd både uppförsbackar och skrå på betydligt hårdare motstånd. Spåret är på inga sätt omöjligt att köra vid blöt väderlek, men är man inte en bättre förare än undertecknad får man vara beredd på att cykeln slingrar sig som en skallerorm uppför backarna och står vinkelrätt mot körriktningen när man väl nått toppen.

Inte så här snett. // Mike av nate bolt / CC BY-NC 2.0

I värsta fall vinkelrätt mot verkligheten. // Mike av nate bolt / CC BY-NC 2.0

Banan är dock inte bara berghällar och sten, utan under korta partier är underlaget sand. Jag har tidigare kunnat konstatera (men utan att själv behärska) att man måste gasa ganska hårt genom kurvorna när man kör på sandbana. Det här tog Snillet verkligen fasta på när han med spinnande hjul på bästa Tokyo Drift-manér sladdade in i en 90-graderskurva. I kurvans utgång spann bakhjulet utanför banan och in i ett träd som bjöd på närmast osannolikt bra och högst oväntat fäste. Snillet hade inte räknat med att bakhjulet helt plötsligt skulle sitta som klistrat mot underlaget utan överstyrde sisådär 90 grader och fortsatte med vrålande motor rakt ut i skogen tills han fick stopp i ett nyponsnår ett 15-tal meter utanför banan.

Bättre fäste hittar ni inte på Nordslingan på Nührburgring Tree Bark Texture 02 av Jacob Gube / CC BY 2.0

Bättre fäste hittar ni inte på Nordslingan på Nürburgring // Tree Bark Texture 02 av Jacob Gube / CC BY 2.0

Eftersom jag vid det här tillfället var mitt i en brant kurva en bit framför Snillet kunde jag till min stora glädje se circusnumret utspela sig i ögonvrån och eftersom det för en gångs skull inte var jag som schabblade i spåret blev jag så uppfylld av skadeglädje att jag skrattade så glasögonen immade igen. Detta kanske gör mig till en hemsk människa, men i alla fall till en hemsk människa med humor.

Sammanfattningsvis är Åsätra definitivt värd ett besök – det här är en riktigt rolig bana. Den är dock inte speciellt varierad och det finns säkert risk för att den blir något enformig om man kör där alltför ofta. Det finns några uppförsbackar som kan ställa till en del problem, men eftersom det verkar finnas alternativa vägar runt de värsta partierna bör även nybörjare kunna ta sig runt utan att Missing People måste kallas in. Vidare bjuder banan inte på speciellt många enkla partier som ger tillfälle till vila, så räkna med att det kan bli jobbigt.

Nästa gång recenserar jag Rörken.

3 kommentarer

Under Okategoriserade

3 svar till “Nybörjaren recenserar: Åsätra

  1. Ping: Nybörjaren försöker recensera: Rörken | Endurobloggen

  2. Ping: Härskarringen | Endurobloggen

  3. Ping: Mindre än en vecka till GGN | Endurobloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s