Monthly Archives: augusti 2015

Härskarringen

Vad som borde ha varit en perfekt dag i spåret blev istället en inte särskilt perfekt dag i garaget, allt på grund av en kopparring stor som en femtioöring. Men vi tar det från början.

Idag var planen att ta en paus från nybörjarrecenserandet (ja, jag har testat fler banor än Rörken och Åsätra, men jag har inte orkat skriva recensionerna) för att avverka några varv på hemmabanan. Eftersom jag behövde skruva lite på hojen innan körningen blev jag i stort sett tvungen att stiga upp innan jag gått och lagt mig för att hinna vara startklar när banan öppnade kl. 10, men en sån här dag gjorde det ingenting: blå himmel, kanelbulle i matsäcken, depån full av glada och rentutav nyktra klubbkamrater, torrt och fint i spåret – helt enkelt perfekta enduroförutsättningar.

Det höll i 20 minuter. I en nedförsbacke hade jag plötsligt ingen bromsverkan på frambromsen, varpå jag fick fullständigt hjärnsläpp och glömde att jag hade fotbroms. Hade inte naturen hjälpt mig att stanna genom att placera ut en enbuske mitt i färdvägen hade jag väl fortsatt köra tills bensinen tog slut. Det positiva med det hela var dock att jag förmodligen forcerade nedförsbacken snabbare än jag någonsin gjort tidigare, så om det inte vore för att det är så besvärligt att pilla ut barr inifrån tröjan borde jag kanske köra helt utan bromsar fortsättningsvis.

Felsökningen krävde inte någon alltför avancerad forskning. Bromstrycket var nästan helt borta och vätska droppade från bromsslangens infästning i handbromsen.

Det kanske är bensinen som är slut? // Collaborating on Research av National Eye Institute / CC BY-NC-ND 2.0

Det kanske är bensinen som är slut? // Collaborating on Research av National Eye Institute / CC BY-NC-ND 2.0

Eftersom jag inte hade någon extra bromsvätska med mig hade jag inget annat val än att ge upp dagens körning och åka tillbaka till garaget för att förhoppningsvis få bukt med läckaget. Det hjälpte inte att dra åt bulten hårdare och jag skruvade därför bort bromsslangen för att inspektera komponenterna. Slangen var hel, så det blev inte fler delar att kontrollera än att till och med jag borde klara av det: en bult och två kopparringar. Jag hade väntat mig en spricka nånstans, en flisa som slagits ur, en deformering av något slag eller åtminstone skit som grott in, men grejerna såg ut som om de vore nya.

När jag stirrat på prylarna en lång stund utan att bli ett uns klokare kom en av klubbens garageinventarier förbi och undrade varför jag satt där med ögonen i kors och halvöppen mun som om jag just fått elchockterapi. Efter att ha förklarat mitt dilemma berättade Inventarien att kopparringar förr eller senare blir repiga, utan att de för den skull ser särskilt åtgångna ut, och att detta är tillräckligt för att de inte längre ska hålla tätt. Är ringarna repiga pressas bromsvätskan ut i små doser när man bromsar, och till slut – gärna i en nedförsbacke – är bromstrycket borta. Det är så djävulskt i sin enkelhet att man nästan misstänker att Sauron ligger bakom det hela.

It is a strange fate that we should suffer so much fear and doubt over so small a thing.

It is a strange fate that we should suffer so much fear and doubt over so small a thing.

Inventarien berättade vidare att kopparringar bör glödgas innan de monteras. Eventuell skit brinner upp, ojämnheter slätas till, och framför allt tätar ringen bättre om den skruvas fast medan metallen är varm och därför mjuk. Eftersom Inventarien äger alla verktyg i världen kunde jag använda hans gasbrännare till att fullständigt smälta en första uppsättning ringar för att sen glödga ytterligare ett par, som jag sen kunde bränna fingertopparna på vid monteringen.

När bromsslangen och kopparringarna var på plats återstod bara den lilla detaljen att fylla systemet med bromsvätska och pumpa upp tillräckligt tryck för att kontrollera om problemet var åtgärdat. Det här var inget som oroade mig nämnvärt eftersom jag bytt bromsvätska åtskilliga gånger. Med van hand skruvade jag av locket till cylindern, fyllde på bromsvätska, skruvade tillbaka locket, började pumpa upp tryck… och inget hände. Jag luftade systemet, fyllde på mer bromsvätska, pumpade… och inget hände. Luftade, fyllde, pumpade… och inget hände. Igen och igen och igen. Jag luftade och fyllde systemet, framlänges och baklänges, tills jag fick slut på bromsvätska. Jag orkade inte åka och jaga ny bromsvätska, så jag gjorde kväll. Det gick nån gammal Beck-film på Fyran som jag tror att jag sett förut. Och sen var dagen slut.

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Nybörjaren försöker recensera: Rörken

Nu har jag knäckt årets sommarkod: det är bara soligt de dagar jag har enduro inbokat. Jag ber om ursäkt till alla soldyrkare för att jag inte har kört mer.

Rörkens motorstadion ligger några mil öster om Uppsala och erbjuder förutom enduro även motocross, gokart, körning med radiostyrd bil (jo det är sant) samt okonventionell körning med konventionell bil. Endurospåret ligger alldeles intill kiosken, som ligger alldeles intill crossbanan vid vilken crossförare i bar överkropp ägnar förvånansvärt mycket tid åt att jämföra tribaltatueringar och förvånansvärt lite tid åt att faktiskt köra motocross. Förutom kiosk finns även tvättplattor som under inga omständigheter verkar få användas för att tvätta något smutsigt, så på så vis är Rörkens serviceinrättningar identiska med Åsätras. En mysig detalj är dock att kiosken har en uteplats som vätter mot crossbanan, så om man är på det humöret kan man titta på de crossförare som faktiskt orkat ut på banan medan man dricker sitt uppladdningskaffe. Man lär dock få räkna med att gå därifrån med ett rejält mindervärdeskomplex eftersom cross går så in i helvete fort jämfört med enduro.

Dagens guide, Henning Penning, är en kompis som har Rörken som hemmabana sen drygt 18 månader tillbaka. Med oss hade vi även vår gemensamma vän Bruno K, vars hemmabana är allmänna vägar med torr asfaltsbeläggning. Baktanken med detta var att konvertera Bruno K till den rätta läran och få honom att överge sin glidare till förmån för endurohoj. När vi hade babblat en stund och bekantat oss med den lånehoj som Penning raggat upp åt Bruno K blev det dags att starta motorerna. Två fyrtaktare började lydigt morra, men den tredje lät mer som att den försökte hosta upp en hårboll. Min hoj må vara opålitlig så tillvida att den alltid försöker mörda mig genom att kasta av mig, men när det kommer till att starta brukar den vara pålitligheten själv. Så inte den här dagen. Hur jag än pulade mig choken, experimenterade med gasen, hotade, vädjade, resonerade och argumenterade vägrade den starta. Vi hittade en burk startgas i garaget, men inte ens efter att vi sprayat i halva burken visade hojen minsta tillstymmelse till att tända.

Det kanske är bensinen som är slut? // Collaborating on Research av National Eye Institute / CC BY-NC-ND 2.0

Det kanske är bensinen som är slut? // Collaborating on Research av
National Eye Institute / CC BY-NC-ND 2.0

Redan de gamla grekerna kände till att det förmodligen är nåt skit med tändstiftet om hojen inte tänder, men när jag fortsatte felsökningen vid just tändstiftet upptäckte jag att cykelns förra ägare förmodligen dragit åt varenda bult med tryckluftsdragare: stiftet satt som om det vore svetsat. När det väl verkade lossnade efter en mindre evighets lirkande och brytande visade det sig att det istället var Pennings tändstiftsnyckel som hade gått av. Själv hade jag inte med mig någon och vi hittade ingen annan att låna (läs: förstöra), så jag hade inget annat val än att sätta mig i bilen och åka till traktens återförsäljare av mc-tillbehör medan Penning och Bruno K gav sig ut i spåret.

Efter fem minuters bilfärd fick jag dagens första samtal från Penning som passade på att ringa för att prata lite strunt medan han väntade på Bruno K som vurpat. Jag skulle komma att få ett antal såna samtal under resan och med tanke på att jag varje gång kunde höra Brunos ljudliga svärande i bakgrunden får man väl säga att hans debut gick ungefär som min egen.

På mc-firman hade vad som måste vara samtliga touringförare i Mellansverige samlats. Jag antar att de var just där för att man ingen annanstans orkar lyssna på de babblande svinen och att de nu passade på att prata av sig för att fylla årets kvot för social samvaro, för kön rörde sig inte en millimeter. När det till slut blev min tur köpte jag tre tändstiftsnycklar av okänt märke till priset av en femtedels originalnyckel och ett knippe fräscha tändstift – trots att jag ju inte visste säkert om det var här felet satt – innan jag körde därifrån med en rivstart.

Väl tillbaka i garaget visade det sig att tändstiftet, när det väl lossnade, var sotigare än insidan av en kolgrill. Varför det förhöll sig på det viset brydde jag mig inte om att ta reda på eftersom banan snart skulle stänga. Efter att jag kontrollerat att det nya stiftet hade gnista – och efter att jag fått en rejäl elchock då jag slarvade med jordningen – knarrande cykeln snällt igång och jag bytte om snabbare än stålmannen.

En halvtimme innan stängning, genomsvettig och högröd i ansiktet, sladdade jag till slut in på Rörkens parkering, sparkade upp dörren till kiosken och krävde att få skriva in mig. Killen bakom disken gav mig en blick som om jag precis hade erbjudit honom att finansiera min forskning för att konstruera en tidsmaskin i mahogny, och meddelade mig sen lugnt att banan bara hade öppet ytterligare en halvtimme. ”Det skiter jag i, jag ska köra idag om det så blir det sista jag gör”, fräste jag och viftade med några skrynkliga sedlar. Min vilda blick och härjade uppsyn väckte tydligen moderskänslor eller nåt, för inte nog med att killen snällt gick och hämtade en låneväst, han bjöd dessutom på banavgiften. Av någon anledning fick jag känslan av att han ville bli av med mig så fort som möjligt.

Snälla, ta vad du vill, bara du går härifrån. // Shanghai Clerk av drufisher / CC BY-NC-ND 2.0

Snälla, ta vad du vill, bara du går härifrån. // Shanghai Clerk av
drufisher / CC BY-NC-ND 2.0

När jag krånglat på mig lånevästen och kommit ut till hojen möttes jag av Penning och Bruno K som precis kommit in i depå efter sitt första varv. Penning var på strålande humör och meddelade att spåret var riktigt fint idag, medan Bruno sparkade i gruset och lovade att han aldrig skulle utsätta sig för de här dumheterna igen. Själv var jag inte speciellt intresserad av småprat, så jag skuttade upp på hojen och gav mig med Penning i släptåg ut för att utnyttja den sista halvtimmen på bästa sätt medan Bruno K pustade ut.

Körningen då? Det som hela det här inlägget egentligen borde handla om? Jag minns faktiskt inte riktigt. Dagens debacle hade trissat upp mig till direkt ohälsosamma stressnivåer och så här i efterhand minns jag körningen som i ett töcken. Vi hann köra ett lätt parti över en äng där det hade kunnat gå att köra ganska fort om inte Penning hade virvlat upp så mycket damm att jag inte såg längre än några decimeter, samt ett ganska trixigt och stenigt parti inne i skogen där Penning tydligen hade tvingat Bruno K att debutera. Kanske hade det varit mer psykologiskt om Bruno K hade fått köra sina första endurometer på snällsträckan istället för på banans värsta delar – nu blev det ju lite som att en aspirerande boxare får inleda med 15 ronder mot Mike Tyson istället för två minuters lätt sparring mot Frodo – men vad vet jag om motivationspsykologi egentligen?

Hur sammanfattar man då en recension av Rörken efter en sån här upplevelse? Ja, det lilla jag hann se av själva banan var väl fint och killen i kiosken var ju bussig som lät mig slippa undan avgiften, men jag behöver nog tillbringa lite mer tid i spåret innan jag kan komma med nåt konstruktivt. Jag får helt enkelt boka in ett återbesök för att komplettera recensionen.

Avslutningsvis konstaterar jag att det tog mig 1221 ord att berätta för internet att hojen inte startade för att tändstiftet var sotigt. Det måste vara rekord i att uttrycka sig omständigt.

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Endast handtvätt

Vissa saker med enduro är svåra att förstå sig på. Det mesta kommer man underfund med efter hand, men andra saker är faktiskt fullständigt obegripliga. Tvättråden, till exempel:

tvätt

Men om jag både tvättar och torkar i skuggan?

Ovanstående är tvättråden för mitt överkroppsskydd. Vid det här laget, efter ungefär ett halvårs mer eller mindre regelbunden enduro, luktar skyddet ungefär som insidan av Djävulens röv, men jag får inte tvätta det. Vad är det gjort av egentligen? Tuggat socker?

Det är samma sak med all utrustning: Byxorna, endast 30° fintvätt. Skyddsshortsen, endast kall handtvätt. Det enda som möjligen skulle kunna kallas för undantag är klubbtröjan jag köpte som reserv. Den kan tvättas i hisnande 40°, men eftersom jag behöver tvätta träningskläder i 60° för att inte lukta som ett vandrande lik och riskera att omgivningen tillkallar exorcist gör det egentligen detsamma.

20178401600_90eb23e85c_o

Ibland kan man tvingas till desperata metoder för att få bort endurolukten ur näsan. // They smell almost perfect av Aigle riding boots / CC BY 2.0

Jag kan faktiskt inte förstå logiken i att utrustning som konstant impregneras med litervis med svett inifrån och flodvis med lera och oljerester utifrån inte tål vatten. Förstår verkligen tillverkarna vad deras grejer används till? Det är inte precis Silvias brudklänning vi pratar om här.

Recensionen av Rörken och andra banor är på gång. Jag ska bara leta upp några roliga bilder först.

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Nybörjaren recenserar: Åsätra

Ahh, semestertider. Sommaren verkar inte bjuda på högre dygnstemperaturer än 10 grader och jag har tröttnat på att sitta och huttra i duggregnet under ett sönderblåst parasoll på en strand med lika mycket fimpar och krossat glas som sand. Vilket bättre sätt då att spendera semestern än att gå långt utanför min komfortzon och recensera några nya och totalt obekanta endurospår? Först ut: Åsätra.

Åsätra MK håller till i Åkersberga med en anläggning som bjuder på en kiosk (där man bl.a. kan köpa nytt kaffe om man som jag lyckats tömma ut hela termosen i ryggsäcken), tvättplattor (där man paradoxalt nog inte får tvätta hojen), två crossbanor (som jag undviker eftersom jag inte är självmordsbenägen) samt ett drygt 7 km långt endurospår. Exakt hur man tar sig hit vet jag dock inte eftersom jag zonade ut totalt på vägen när dagens åksällskap, Snillet, började prata om sitt jobb. Det har nåt med siffror att göra, hann jag snappa upp innan jag började dagdrömma om roligare saker.

Det bestående intrycket av endurospåret är att det till största del är berg och sten. Banan är kuperad och ganska smal, vilket är dåliga nyheter för de stackars satar som hamnar bakom mig i spåret och får leta förgäves efter ett lämpligt ställe att köra om, men goda nyheter för mig som verkligen behöver träna backkörning.

Under det första varvet var spåret torrt och fint och jag kunde forcera både uppförsbackar och skrå utan några större problem. Istället var det nedförsbackarna som gav mig störst huvudbry. På Åsätra är ett flertal nedförsbackar korta men väldigt branta – mer klippkanter än backar – vilket innebär att det absolut snabbaste sättet att ta sig ner är att gasa järnet vid krönet, hoppa utför kanten och landa på säker mark med bägge hjulen samtidigt. Jag intalade mig att jag skulle göra just detta, men eftersom jag är en ynkrygg fegade jag ur i sista stund och slog av på gasen precis innan kanten, vilket fick den smärtsamma följden att jag rasade i hög fart utför branten med framhjulet först och gränslade styrfästet med en smäll när jag väl tog mark. Man kan ju tycka att jag borde insett ganska snabbt att det här inte var rätt sätt att gå tillväga, men eftersom exakt samma procedur upprepade sig åtminstone ett par gånger per varv börjar jag misstänka att jag har allvarliga inlärningssvårigheter.

Under det andra varvet öppnade sig himlen och som i stort sett alla endurospår ändrar Åsätra kraftigt karaktär när det är blött. Berghällarna blir hala som snor vid minsta lilla nederbörd och helt plötsligt bjöd både uppförsbackar och skrå på betydligt hårdare motstånd. Spåret är på inga sätt omöjligt att köra vid blöt väderlek, men är man inte en bättre förare än undertecknad får man vara beredd på att cykeln slingrar sig som en skallerorm uppför backarna och står vinkelrätt mot körriktningen när man väl nått toppen.

Inte så här snett. // Mike av nate bolt / CC BY-NC 2.0

I värsta fall vinkelrätt mot verkligheten. // Mike av nate bolt / CC BY-NC 2.0

Banan är dock inte bara berghällar och sten, utan under korta partier är underlaget sand. Jag har tidigare kunnat konstatera (men utan att själv behärska) att man måste gasa ganska hårt genom kurvorna när man kör på sandbana. Det här tog Snillet verkligen fasta på när han med spinnande hjul på bästa Tokyo Drift-manér sladdade in i en 90-graderskurva. I kurvans utgång spann bakhjulet utanför banan och in i ett träd som bjöd på närmast osannolikt bra och högst oväntat fäste. Snillet hade inte räknat med att bakhjulet helt plötsligt skulle sitta som klistrat mot underlaget utan överstyrde sisådär 90 grader och fortsatte med vrålande motor rakt ut i skogen tills han fick stopp i ett nyponsnår ett 15-tal meter utanför banan.

Bättre fäste hittar ni inte på Nordslingan på Nührburgring Tree Bark Texture 02 av Jacob Gube / CC BY 2.0

Bättre fäste hittar ni inte på Nordslingan på Nürburgring // Tree Bark Texture 02 av Jacob Gube / CC BY 2.0

Eftersom jag vid det här tillfället var mitt i en brant kurva en bit framför Snillet kunde jag till min stora glädje se circusnumret utspela sig i ögonvrån och eftersom det för en gångs skull inte var jag som schabblade i spåret blev jag så uppfylld av skadeglädje att jag skrattade så glasögonen immade igen. Detta kanske gör mig till en hemsk människa, men i alla fall till en hemsk människa med humor.

Sammanfattningsvis är Åsätra definitivt värd ett besök – det här är en riktigt rolig bana. Den är dock inte speciellt varierad och det finns säkert risk för att den blir något enformig om man kör där alltför ofta. Det finns några uppförsbackar som kan ställa till en del problem, men eftersom det verkar finnas alternativa vägar runt de värsta partierna bör även nybörjare kunna ta sig runt utan att Missing People måste kallas in. Vidare bjuder banan inte på speciellt många enkla partier som ger tillfälle till vila, så räkna med att det kan bli jobbigt.

Nästa gång recenserar jag Rörken.

3 kommentarer

Filed under Okategoriserade