Sandbana

Att det ska vara så svårt att köra på nytt underlag. Även om jag i de flesta avseenden är en fullkomligt rutten enduroförare har jag faktiskt lärt mig ett och annat sen första gången jag klättrade upp på hojen, men när jag ställs inför ett underlag jag inte kört på förut är det som att jag aldrig kört en meter i mitt liv. Jag inser givetvis att däcken måste fästa mot marken i all motorcykelsport och att underlaget inverkar, men jag var inte alls beredd på hur mycket det inverkar.

När jag körde gathoj fanns två underlag; is och inte is. Is körde man inte på, och inte is var lika med torr asfalt. Nu finns lera, blötsnö, torrt gräs, sten, sand, pudersnö, kalksten, vatten, blött gräs och fan och hans moster, och inget underlag är det andra likt och alla underlag kräver sin speciella körteknik.

(324/365) damsel-in-distress Face Down edition
På vissa underlag kan det vara väldigt viktigt att resa sig upp snabbt när man vurpat.
(324/365) damsel-in-distress Face Down edition av Britt-knee / CC BY-ND 2.0

En dag när hemmabanan var stängd frågade en kille från klubben, vi kan kalla honom Masen, om jag ville följa med och köra på en sandbana en bit från stan. Eftersom jag inte känner till mina begränsningar tackade jag entusiastiskt ja. Det kan här vara värt att nämna att Masen har kört motocross tidigare och därför är väl bekant med sandbanor, medan min erfarenhet inte sträcker sig längre än att jag ibland borstar bort sand från handduken när jag badat.

I början körde jag så fort jag kunde och försökte hänga på Masen, men medan han tog kurvorna med en svängradie som en enhjuling tog jag kurvorna med en svängradie som en Finlandsfärja. Efter två kurvor hade Masen försvunnit ur synhåll och jag gav upp mina försök att hålla hans tempo för att istället försöka klura ut hur i helvete han kunde ta kurvorna så fort. Jag började experimentera med att köra på olika växlar och olika ingångshastighet, och ytterligare två kurvor senare hade jag spräckt skärmen på hjälmen och svalt en halvliter sand.

Jag vet förstås inte exakt hur det går till, men det ser ut som att Masen lutar cykeln betydligt mer än vad jag gör, och att han kör på så högt motorvarv att bakhjulet nästan, bara nästan, tappar fästet. På så sätt kan han utnyttja de vallar som bildats i sanden och i princip svänga 180° på en femöring. Som så mycket annat i den här sporten misstänker jag att det handlar om att våga – våga hålla hög fart, våga luta cykeln, våga gasa rejält – men eftersom jag ännu inte genomgått den lobotomi som verkar vara obligatorisk för alla enduroförare har jag fortfarande kvar den delen av hjärnan som styr självbevarelsedriften, så det kommer nog dröja en stund innan fegheten släpper taget om bromsen.

Efter halva dagen fick vi sällskap av två andra förare som också tyckte att det här var en bra dag för lite lek i sandlådan. Vi babblade en stund, som man gör i endurokretsar, och då det visade sig att en av nykomlingarna var i klass med Masen medan den andre höll samma låga nivå som mig bestämde vi oss för lite sparring. Eftersom jag nu tävlade mot någon som det faktiskt var möjligt att slå växte hornen ut under hjälmen och jag skärpte mig tillräckligt mycket för att kunna avsluta dagen med flaggan i topp och en hedrande 3:e plats. Min kurvteknik var däremot inte mycket att skriva hem om, så jag behöver definitivt träna mer på sandbana.

Varadero Beach
Att kunna köra på sand öppnar även upp för en del affärsmöjligheter.
Varadero Beach av Artur Staszewski / CC BY-SA 2.0

Annonser

1 kommentar

Under Okategoriserade

Ett svar till “Sandbana

  1. Ping: Nybörjaren recenserar: Åsätra | Endurobloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s