Dikespassering och odubbat bakdäck

Vi är inne i mitten av april. Snön smälte bort för flera veckor sen och i skrivande stund är det tio grader ute. Det jag nu kommer skriva om utspelade sig alltså inte i nån alternativ verklighet med permafrost och ständig vinter, utan för några helger sen. Jag är helt enkelt lite dålig på att uppdatera bloggen regelbundet.

Själva grejen med att köra med dubbat framdäck och odubbat bakdäck handlar, såvitt jag förstår, om att banan egentligen är för mjuk för att köras med dubbdäck, men att banan bitvis är så hård att man inte vill riskera att tappa fästet med framdäcket. För att inte riva upp banan alltför mycket kör man alltså utan dubb på det däck som driver, och för att inte helt plötsligt tappa styrförmågan kör man med dubb på det däck som styr. Jag antar att detta betyder att man får köra med odubbat framdäck och dubbat bakdäck om man fullständigt skulle tappa förståndet och bygga en framhjulsdriven cykel med styrleden på bakhjulet, men riktigt så galen är jag inte. Ännu.

Mad Scientist
Det är bara en tidsfråga
Mad Scientist av Florian F. (Flowtography) / CC BY-NC-ND 2.0

Den här dagen bjöd återigen på tränarledd åkning och redan under uppvärmningen insåg jag att det var ett mycket dåligt tillfälle att köra med odubbat bakdäck. Vad som tidigare under veckan var fint väder med stadiga temperaturer över noll var ersatt med minusgrader och lätt snöfall, och på banans skuggiga delar var det inte bara tjäle i marken, utan blankis över hela skiten. Mitt dubbade framdäck gjorde i och för sig att jag hade fäste i kurvorna, men så fort jag skulle gasa på raksträckorna tappade bakdäcket fäste varpå cykeln kanade omkull och kastade av mig så att jag snurrade iväg över isarna som en frisbee.

Who says you can't play frisbee in 3 feet of snow?
Snurrandet är väl ok. Det är hundbetten som är värst.
Who says you can’t play frisbee in 3 feet of snow? av Jason Paluck / CC BY-NC-SA 2.0

Om det är något man blir av att baxa upp cykeln efter tio vurpor på fem minuter så är det varm, så när uppvärmningen var avklarad tog jag mig an dagens övningar, bl.a. dikespassering. Till skillnad från förra gången detta moment skulle tränas hade tränarna sett ut ett dike som var just ett dike, och inte Helvetesgapet i Mattisborgen. När jag väl insåg att dikespassering inte bara handlar om att ge tillräckligt gaspådrag, utan även om att komprimera fjädringen genom att skifta kroppsvikten bakåt och trycka fotpinnarna nedåt och framåt, så började jag så sakteliga få kläm på det hela. Plötsligt var det inga problem att lyfta upp framhjulet och elegant glida över diket och jag kom på mig själv med att passera diket snabbare och snabbare och med framhjulet högre och högre.

Till slut insåg jag dock att dikespassering inte alls går ut på att framhjulet ska lyftas högt, utan snarare tvärtom. Framhjulet ska lyftas så lite som möjligt och sättas ned precis på kanten där diket slutar. Ju högre man lyfter framhjulet, desto hårdare kommer bakfjädringen fjädra tillbaka efter diket, och om man lyfter hjulet riktigt högt kommer fjädringen gå tillbaka så hårt att sadeln klappar till dig i röven med sån kraft att du flyger över styret.

Tro mig. Jag vet.

learning
Michelangelo var också enduronybörjare.
learning av Anne Davis 773 / CC BY-NC 2.0

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s