Monthly Archives: april 2015

Sandbana

Att det ska vara så svårt att köra på nytt underlag. Även om jag i de flesta avseenden är en fullkomligt rutten enduroförare har jag faktiskt lärt mig ett och annat sen första gången jag klättrade upp på hojen, men när jag ställs inför ett underlag jag inte kört på förut är det som att jag aldrig kört en meter i mitt liv. Jag inser givetvis att däcken måste fästa mot marken i all motorcykelsport och att underlaget inverkar, men jag var inte alls beredd på hur mycket det inverkar.

När jag körde gathoj fanns två underlag; is och inte is. Is körde man inte på, och inte is var lika med torr asfalt. Nu finns lera, blötsnö, torrt gräs, sten, sand, pudersnö, kalksten, vatten, blött gräs och fan och hans moster, och inget underlag är det andra likt och alla underlag kräver sin speciella körteknik.

(324/365) damsel-in-distress Face Down edition
På vissa underlag kan det vara väldigt viktigt att resa sig upp snabbt när man vurpat.
(324/365) damsel-in-distress Face Down edition av Britt-knee / CC BY-ND 2.0

En dag när hemmabanan var stängd frågade en kille från klubben, vi kan kalla honom Masen, om jag ville följa med och köra på en sandbana en bit från stan. Eftersom jag inte känner till mina begränsningar tackade jag entusiastiskt ja. Det kan här vara värt att nämna att Masen har kört motocross tidigare och därför är väl bekant med sandbanor, medan min erfarenhet inte sträcker sig längre än att jag ibland borstar bort sand från handduken när jag badat.

I början körde jag så fort jag kunde och försökte hänga på Masen, men medan han tog kurvorna med en svängradie som en enhjuling tog jag kurvorna med en svängradie som en Finlandsfärja. Efter två kurvor hade Masen försvunnit ur synhåll och jag gav upp mina försök att hålla hans tempo för att istället försöka klura ut hur i helvete han kunde ta kurvorna så fort. Jag började experimentera med att köra på olika växlar och olika ingångshastighet, och ytterligare två kurvor senare hade jag spräckt skärmen på hjälmen och svalt en halvliter sand.

Jag vet förstås inte exakt hur det går till, men det ser ut som att Masen lutar cykeln betydligt mer än vad jag gör, och att han kör på så högt motorvarv att bakhjulet nästan, bara nästan, tappar fästet. På så sätt kan han utnyttja de vallar som bildats i sanden och i princip svänga 180° på en femöring. Som så mycket annat i den här sporten misstänker jag att det handlar om att våga – våga hålla hög fart, våga luta cykeln, våga gasa rejält – men eftersom jag ännu inte genomgått den lobotomi som verkar vara obligatorisk för alla enduroförare har jag fortfarande kvar den delen av hjärnan som styr självbevarelsedriften, så det kommer nog dröja en stund innan fegheten släpper taget om bromsen.

Efter halva dagen fick vi sällskap av två andra förare som också tyckte att det här var en bra dag för lite lek i sandlådan. Vi babblade en stund, som man gör i endurokretsar, och då det visade sig att en av nykomlingarna var i klass med Masen medan den andre höll samma låga nivå som mig bestämde vi oss för lite sparring. Eftersom jag nu tävlade mot någon som det faktiskt var möjligt att slå växte hornen ut under hjälmen och jag skärpte mig tillräckligt mycket för att kunna avsluta dagen med flaggan i topp och en hedrande 3:e plats. Min kurvteknik var däremot inte mycket att skriva hem om, så jag behöver definitivt träna mer på sandbana.

Varadero Beach
Att kunna köra på sand öppnar även upp för en del affärsmöjligheter.
Varadero Beach av Artur Staszewski / CC BY-SA 2.0

Annonser

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

Dikespassering och odubbat bakdäck

Vi är inne i mitten av april. Snön smälte bort för flera veckor sen och i skrivande stund är det tio grader ute. Det jag nu kommer skriva om utspelade sig alltså inte i nån alternativ verklighet med permafrost och ständig vinter, utan för några helger sen. Jag är helt enkelt lite dålig på att uppdatera bloggen regelbundet.

Själva grejen med att köra med dubbat framdäck och odubbat bakdäck handlar, såvitt jag förstår, om att banan egentligen är för mjuk för att köras med dubbdäck, men att banan bitvis är så hård att man inte vill riskera att tappa fästet med framdäcket. För att inte riva upp banan alltför mycket kör man alltså utan dubb på det däck som driver, och för att inte helt plötsligt tappa styrförmågan kör man med dubb på det däck som styr. Jag antar att detta betyder att man får köra med odubbat framdäck och dubbat bakdäck om man fullständigt skulle tappa förståndet och bygga en framhjulsdriven cykel med styrleden på bakhjulet, men riktigt så galen är jag inte. Ännu.

Mad Scientist
Det är bara en tidsfråga
Mad Scientist av Florian F. (Flowtography) / CC BY-NC-ND 2.0

Den här dagen bjöd återigen på tränarledd åkning och redan under uppvärmningen insåg jag att det var ett mycket dåligt tillfälle att köra med odubbat bakdäck. Vad som tidigare under veckan var fint väder med stadiga temperaturer över noll var ersatt med minusgrader och lätt snöfall, och på banans skuggiga delar var det inte bara tjäle i marken, utan blankis över hela skiten. Mitt dubbade framdäck gjorde i och för sig att jag hade fäste i kurvorna, men så fort jag skulle gasa på raksträckorna tappade bakdäcket fäste varpå cykeln kanade omkull och kastade av mig så att jag snurrade iväg över isarna som en frisbee.

Who says you can't play frisbee in 3 feet of snow?
Snurrandet är väl ok. Det är hundbetten som är värst.
Who says you can’t play frisbee in 3 feet of snow? av Jason Paluck / CC BY-NC-SA 2.0

Om det är något man blir av att baxa upp cykeln efter tio vurpor på fem minuter så är det varm, så när uppvärmningen var avklarad tog jag mig an dagens övningar, bl.a. dikespassering. Till skillnad från förra gången detta moment skulle tränas hade tränarna sett ut ett dike som var just ett dike, och inte Helvetesgapet i Mattisborgen. När jag väl insåg att dikespassering inte bara handlar om att ge tillräckligt gaspådrag, utan även om att komprimera fjädringen genom att skifta kroppsvikten bakåt och trycka fotpinnarna nedåt och framåt, så började jag så sakteliga få kläm på det hela. Plötsligt var det inga problem att lyfta upp framhjulet och elegant glida över diket och jag kom på mig själv med att passera diket snabbare och snabbare och med framhjulet högre och högre.

Till slut insåg jag dock att dikespassering inte alls går ut på att framhjulet ska lyftas högt, utan snarare tvärtom. Framhjulet ska lyftas så lite som möjligt och sättas ned precis på kanten där diket slutar. Ju högre man lyfter framhjulet, desto hårdare kommer bakfjädringen fjädra tillbaka efter diket, och om man lyfter hjulet riktigt högt kommer fjädringen gå tillbaka så hårt att sadeln klappar till dig i röven med sån kraft att du flyger över styret.

Tro mig. Jag vet.

learning
Michelangelo var också enduronybörjare.
learning av Anne Davis 773 / CC BY-NC 2.0

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade