Mer om att kränga däck

Eftersom det varit hyfsat fint väder de senaste veckorna inbillade jag mig att tjälen nu skulle ha gått ur marken och att dubbdäcken därför skulle göra mer skada än nytta ute i spåret. Det blev alltså dags för årets andra däckkrängning. I ett tidigare inlägg lovade jag att smörja däcket med 5-56 för att kontrollera om detta ökar risken för punktering, men tydligen är jag lika dålig på att hålla mina löften som att hålla mig kvar på hojen. Min forskningsrapport på området får alltså vänta en stund. Däremot använde jag den här gången fönsterputs istället för grönsåpa.

Att fönstren inte kan tvättas när man tagit ut fönsterputsen till garaget får man bara acceptera.
Dirty windows av John Biddulph / CC BY-NC-SA 2.0

Jag kan inte påstå att själva krängningen påverkades i någon större utsträckning av att jag nu använde fönsterputs, men eftersom grönsåpa som bekant är lite mer trögflytande och därför något svårare att sprida ut över hela däcket så kör jag nog på fönsterputs i framtiden om jag tvingas välja en favorit. Dessutom visar en hastig Google-sökning att 750 ml fönsterputs är hela tre kronor billigare än motsvarande mängd grönsåpa, så här finns det stora pengar att spara för de som oroar sig för att enduro är en dyr sport.

Den här gången ställdes jag dock inför ett problem som inte uppstod när jag krängde dubbdäcken. På däcket ett par millimeter från fälgen löper en tunn gummikant. När man krängt på däcket på fälgen ska gummikanten löpa med samma avstånd från fälgen längs hela däcket.

Så här (fingrar ingår oftast inte när man köper nya däck).

Att det verkligen blir så i praktiken är dock inte helt givet. I mitt fall gömde sig gummikanten inuti fälgen på ungefär en femtedel av däcket. Vad som kan hända om man inte åtgärdar en sån här sak har jag förstås ingen aning om, men vad jag vet är att det är enkelt att fixa. Vräk på ännu mer fönsterputs eller vilken smörja man nu valt att använda, släpp ur luften ur däcket, pumpa däcket igen och vänta. Om det inte funkar: repetera. Efter några tömningar och pumpningar kommer däcket glida i rätt läge.

Så här års har jag sett att vissa av de kunniga förarna behåller dubbdäcket i fram och kör med odubbat bakdäck. ”Om jag inte kan köra som de duktiga förarna så kan jag i alla fall se ut som de duktiga förarna”, resonerade jag, så jag krängde endast bakdäcket. Detta skulle visa sig vara ännu en av mina mycket dåliga idéer. Mer om det i nästa inlägg.

Annonser

Vinterbad

Klubben har med (o)jämna mellanrum tränarledd åkning. Utan annan ersättning än möjligheten att skratta sig harmynta när någon av nybörjarna vurpar mitt i ett taggbusksnår ställer vissa av klubbens mer erfarna förare upp och organiserar träningar där vi i grupp nöter vissa partier på banan som är särskilt besvärliga, samtidigt som vi får tips och goda råd av tränarna.

Som framgår av uträkningen måste du gasa mer och köra fortare, quod erat demonstrandum.
Calculus av Gerald R. Ford School of Public Policy, University of Michigan / CC BY-ND 2.0

Jag ville givetvis visa tränarna min uppskattning för att de bjuder på sin tid på det här sättet, så jag bjöd på mig själv genom att få motorstopp mitt i ett blöthål innan vi ens kommit ut på banan. Cykeln tippade, jag hoppade av och landade med lera upp till låren. När jag baxat upp min nu lerinpackade cykel och alla hade skrattat färdigt tröstade jag mig med att jag i alla fall inte kunde bli kallare och blötare än jag redan var, men det kunde jag.

Dagens första övning visade sig vara dikespassering. Ett vattenfyllt dike med en brant uppförsbacke på andra sidan skulle forceras och tränarna förklarade tillvägagångssättet. 1) Ta ut svängen och attackera diket från 90°. 2) Sakta ned en smula och gasa till häftigt precis innan diket för att få upp cykeln på bakhjulet. 3) Passera diket på bakhjulet och sätt ned framhjulet när diket är passerat. 4) Håll jämn gas på hög växel uppför backen för att behålla fästet. 5) Party like it’s 1999. Busenkelt.

Jag klarade steg 1) och 2) galant. Steg 3) och framåt gick något sämre. Det ville sig inte bättre än att framdäcket störtdök som Hindenburg just över mitten på diket. Givetvis tog det tvärstopp när framdäcket klöv vattenytan och jag voltade över styret ner i det som visade sig vara mer en insjö än ett dike. Efter lite klädsim fick jag upp huvudet över vattenytan och hörde genast coachens röst: ”gasa mer så grejar du det.” Gubbjävel.

Ett lätt knyck med gasen bara, så kommer du över.
Elevated sunbathing av Dmytro Kochetov / CC BY-NC-SA 2.0

Vi nötte diket i säkert en timme, och även om jag inte tog några fler simturer just den här dagen så var det lögn i helvete att passera på bakhjulet. Det är tydligen inte bara uppförsbackar jag inte behärskar, utan även diken. De skulle lika gärna kunnat säga åt mig att hoppa över Grand Canyon.

På tal om backar så tränade vi även på såna. Tydligen slirar jag lite väl mycket med kopplingen vid backkörning, så när tränarna gjort mig uppmärksam på detta gick backträningen faktiskt ganska bra, med mina mått mätt. Vi tränade inte på den bana där jag vanligtvis kör så jag fick tyvärr ingen möjlighet att träna i Backjäveln, men nu känner jag mig definitivt redo för den. Jag vet inte när nästa körning blir på just den här banan, men när det än blir tänker jag ha med mig våtdräkt och cyklop.