Rösterna i mitt huvud har kritiserat mig för att jag så gott som alltid skriver om nåt dråpligt som inträffat i garaget och aldrig om likaledes dråpliga saker som inträffat i endurospåret. Jag är den sortens person som alltid försöker ta till mig av låtsaskritik från människor som inte existerar, så idag ska jag inte skriva om skruvande över huvud taget. Jag ska istället försöka sammanfatta mina upplevelser från de två senaste helgernas körning. Detta är ju trots allt endurobloggen och inte garagebloggen.
Om ni inte levt i ett atombombsäkert skyddsrum med en foliehatt på huvudet det senaste halvåret så har ni märkt att den här vintern varit riktigt kass, som vinter betraktad. Ingen tjäle i marken ger dåligt fäste med dubbdäcken, och ingen snö innebär fler hårda saker man kan landa på om man vurpar. Detta kanske inte är något som de kunniga förarna ligger sömnlösa och grubblar på direkt, men eftersom jag i dagsläget ligger på i snitt tio vurpor per körning kan det göra ganska stora skillnader för mitt fysiska välbefinnande.
Skönt, bara nio vurpor kvar.
Flying av felixtsao / CC BY 2.0
Under de senaste två helgerna har det dock snöat ganska rejält, med minusgrader den första helgen och plusgrader den andra. Jag, min arma idiot, blev förstås jublande glad och trodde att snökörning var snökörning, men jag fick lära mig den hårda vägen att blötsnö är bland de värsta underlag man kan hitta i endurospåret.
Första helgens körning gick, jämfört med debuten, alldeles utmärkt. Hårt och isigt underlag med ett mjukt snötäcke ovanpå ger utmärkta förutsättningar för enduro och jag fick så bra flyt i körningen att jag nästan kunde koppla av under de partier på banan som en riktig förare skulle betrakta som ”enkla” (jag betraktar dessa som ”kriminellt svåra”) och lägga fokus på att hantera de partier som jag betraktar som fullkomligt omöjliga (t.ex. uppförsbackar, nedförsbackar, sluttningar och krön). Jag hade problem med att växla och bromsa stående, men totalt sett kändes körningen riktigt bra.
Den andra helgen startade jag hojen fullt övertygad om att jag över en natt blivit i klass med världseliten och att det bara var en tidsfråga innan jag skulle vara redo för Six Days, men moder natur skulle snart ta ner mig på jorden igen. Tung blötsnö i kombination med mjukt underlag innebär att cykeln går precis vart den vill, oavsett vad bihanget som håller i styret tycker. Hur jag än bar mig åt kunde jag inte lägga tillräckligt mycket vikt på framdäcket för att kunna styra, så varenda kurva blev en potentiell dödsfälla där jag allt som oftast åkte åt ett håll och cykeln åt ett helt annat. Jag bad de bättre förarna om tips, men vad jag än frågade fick jag samma svar: ”gasa mer, kör fortare.” Cykeln går rakt fram i kurvorna, vad ska jag göra? ”Gasa mer, kör fortare.” Jag tappar fäste i uppförsbackarna, vad ska jag göra? ”Gasa mer, kör fortare.” Cykeln brinner och jag har ångest, vad ska jag göra? ”Gasa mer, kör fortare.” Jag börjar tro att de jävlarna driver med mig.
När väl vurpan är ett faktum så uppstår ytterligare ett delikat problem i det här vädret. Cykeln blir tung som ett as av all blötsnö som fastnar på den och det är helt hopplöst att baxa upp fanskapet igen när den ligger begravd under en halvmeter gyttja.
Och det blir knappast lättare att få upp cykeln när älgfamiljen satt sig på den.
mud bath av Dan Bergstrom / CC BY-NC 2.0
Upp som en sol och ned som en pannkaka alltså, men jag antar att jag får bita ihop och kämpa vidare. Jag har redan sett ut min absoluta hatsektion på banan – vi kan kalla den Backjäveln – och hädanefter tänker jag lägga allt fokus på att klara den. När jag klarar Backjäveln utan att vurpa kan nog självförtroendet vara återställt.
