Besiktning

Det fina med en endurocykel är friheten. Man kan blint lyda sina egna impulser och köra precis var och vart man vill; rätt ut i skogen bara och styr dit näsan pekar. Man kan göra detta. Kan. Man bryter förstås mot terrängkörningslagen och får vara beredd på att bli fysiskt angripen av arga bönder och skogsflanörer som tycker att man stör, men man kan.

Snipa
Endurohoj i skogsbrynet. Fire at will.
A Sniper Pair at Bisley Ranges av Si Longworth (Army Photographer) / CC BY-NC 2.0

Om man är lagd åt det lite mer försiktiga hållet kan man istället välja att köra på en dedikerad endurobana där risken för ovanstående är något lägre. Det är dock inte helt ovanligt att den klubb som driver banan endast tillåter körning med registrerade, besiktigade, skattade och försäkrade hojar. Vid besiktningen ställs samma krav på endurocyklar som på vanliga gatmotorcyklar, vilket innebär att alla som inte älskar att köra sönder saker i onödan måste montera en hel drös med lullull på hojen innan besiktningen och, i samma sekund som bågen rullar ut från besiktningshallen, riva bort all nyligen monterad skit igen för att inte allting ska gå i småsmulor när man åker ut och vurpar i skogen.

Vad som sannolikt saknas på hojen och som därför måste monteras innan besiktning är främst blinkers, backspeglar, tuta och registreringsskylt med röd reflex. Beroende på cykel kan det även bli aktuellt med belyst hastighetsmätare samt helljusindikator. Dessutom måste skyltbelysning, hel- och halvljus samt bromsljus (både för fram- och bakbroms) fungera. Detta är ändå den enkla varianten, eftersom inte alla endurohojar är förberedda för besiktning från fabriken. Har man köpt sig en sån hoj har man skaffat sig en hel del andra problem.

papper
Till att börja med får man räkna med lite pappersarbete.
Bureaucracy illustration av Harald Groven / CC BY-SA 2.0

Att skruva fast en uppsättning backspeglar bör även en fullkomlig idiot klara av, men jag vet ärligt talat inte hur lång tid jag ägnade åt att få mina blinkers på plats. Om ni som jag har äldre släktingar som gärna och ofta (för ofta) med något drömskt i blicken berättar om den gången de glömde både halva verktygslådan och katten under motorhuven utan att märka det när de mekade en Volvo Amazon från 1967, så vet ni exakt hur det inte är att pula med elen på en endurocykel. Det är trångt. Så väldigt trångt.

Back Camera
Svart går till jord, blå lindar man runt halsen och drar åt.
Crossed wires av Howard Lake / CC BY-SA 2.0

Egentligen finns det inga stalltips här. Det är besvärligt och ont om plats, men det går. Kablarna passade ju i vart fall innanför ramen när bågen skickades ut från fabriken, och även om den antagligen monterades av Yoda utrustad med magiska verktyg smidda av Gandalf så är det faktiskt möjligt för en glad amatör att få tillbaka grejerna till sina ursprungliga platser. Jag kan dock rekommendera att man skaffar en multimeter så att man kan ta reda på om sakerna är hela och fungerar som de ska innan man ägnar hela helgen åt att koppla ihop allt. När jag upptäckte att jag skulle bli tvungen att riva isär allting på grund av ett trasigt relä höll jag på att bita av mig tungspetsen.

Faktum är att det tog så lång tid att få blinkerssystemet att fungera att jag helt glömde bort att montera tutan. Besiktningsmannen verkade dock känna på sig att det med min körstil, alltså bröstsim i leran bredvid cykeln vid sidan om spåret, knappast skulle bli aktuellt för mig att tuta på någon, så han godkände bågen. En stor triumf för mina mekanikerkunskaper givetvis, men viktigast av allt: jag får nu köra på banorna i hemtrakten!

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s