Monthly Archives: januari 2015

Kränga däck

”Men hur kan man köra båge på vintern?”, är en fråga jag många gånger hallucinerat att jag fått, och på vilken jag hallucinerat att jag svarar: ”Man kränger givetvis på sina dubbdäck.”

Tillvägagångssättet för hur man kränger motorcykeldäck skiljer sig inte nämnvärt från hur man gör med en vanlig trampcykel. Känner man för en mjukstart kan man alltså med fördel ta en cykelutflykt till taggtrådsfabriken eller annat punkteringsvänligt ställe för att få något lätt att öva på.

gun
Standardutrustning vid utflykter till taggtrådsfabriken.
Russ’s dad’s gun bike av Richard Masoner / Cyclelicious / CC BY-SA 2.0

Internet kryllar av tips på hur man kränger däck. De flesta som har åsikter i frågan verkar vara överens om de stora dragen, typ att däckjärn helst ska vara breda men platta, att däcket inte ska läggas med bromsskivan direkt mot underlaget, att det vore bra om man hade två extra armar och tre extra tummar, men på en punkt verkar man inte kunna enas: vad exakt ska man smörja däckkanten med för att däcket lättare ska glida på fälgen? Vissa menar att 5-56 är överlägset bäst, men motståndarna hävdar att 5-56 kan orsaka punktering eftersom det kan ta sig in i däcket och göra så att slangen glider mellan däcket och fälgen. Den klämkäcka jänkaren som jag länkar till ovan förespråkar istället fönsterputs eftersom detta är flyktigt och därför kommer försvinna från däcket när krängningen är klar.

Jag hittade ingen fönsterputs hemma, så själv använde jag grönsåpa.

fönster
Men kanske borde jag köpa lite fönsterputs innan svärmor kommer på besök.
Dirty windows av John Biddulph / CC BY-NC-SA 2.0

Jag blev faktiskt en smula förvånad över hur lätt det ändå var att skifta sommardäcken mot dubbdäcken. Det tog en liten stund, men det var inte i närheten av den fullständiga mardröm från fredag till söndag med blånaglar, sönderklämda slangar, avbrutna däckjärn och buckliga fälgar som jag hade föreställt mig. Faktum är att mitt största problem var att få tillbaka fälgen på cykeln igen eftersom hjulaxeln förmodligen inte blivit smord sen månlandningen. Jag tror inte att den ovane bör kränga däck under tidspress eftersom allt skiter sig när man har bråttom, men om man bara tar det lugnt kan vem som helst skifta däck utan alltför mycket blodvite.

IMG_0722
När man kränger dubbdäck räknas allt under 1,5 liter som acceptabel blodförlust.

Den här gången använde jag alltså grönsåpa för att smörja däckkanterna, men i vetenskapens namn ska jag se till att använda 5-56 nästa gång för att se om det ligger någon sanning i att detta innebär garanterad punktering.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Besiktning

Det fina med en endurocykel är friheten. Man kan blint lyda sina egna impulser och köra precis var och vart man vill; rätt ut i skogen bara och styr dit näsan pekar. Man kan göra detta. Kan. Man bryter förstås mot terrängkörningslagen och får vara beredd på att bli fysiskt angripen av arga bönder och skogsflanörer som tycker att man stör, men man kan.

Snipa
Endurohoj i skogsbrynet. Fire at will.
A Sniper Pair at Bisley Ranges av Si Longworth (Army Photographer) / CC BY-NC 2.0

Om man är lagd åt det lite mer försiktiga hållet kan man istället välja att köra på en dedikerad endurobana där risken för ovanstående är något lägre. Det är dock inte helt ovanligt att den klubb som driver banan endast tillåter körning med registrerade, besiktigade, skattade och försäkrade hojar. Vid besiktningen ställs samma krav på endurocyklar som på vanliga gatmotorcyklar, vilket innebär att alla som inte älskar att köra sönder saker i onödan måste montera en hel drös med lullull på hojen innan besiktningen och, i samma sekund som bågen rullar ut från besiktningshallen, riva bort all nyligen monterad skit igen för att inte allting ska gå i småsmulor när man åker ut och vurpar i skogen.

Vad som sannolikt saknas på hojen och som därför måste monteras innan besiktning är främst blinkers, backspeglar, tuta och registreringsskylt med röd reflex. Beroende på cykel kan det även bli aktuellt med belyst hastighetsmätare samt helljusindikator. Dessutom måste skyltbelysning, hel- och halvljus samt bromsljus (både för fram- och bakbroms) fungera. Detta är ändå den enkla varianten, eftersom inte alla endurohojar är förberedda för besiktning från fabriken. Har man köpt sig en sån hoj har man skaffat sig en hel del andra problem.

papper
Till att börja med får man räkna med lite pappersarbete.
Bureaucracy illustration av Harald Groven / CC BY-SA 2.0

Att skruva fast en uppsättning backspeglar bör även en fullkomlig idiot klara av, men jag vet ärligt talat inte hur lång tid jag ägnade åt att få mina blinkers på plats. Om ni som jag har äldre släktingar som gärna och ofta (för ofta) med något drömskt i blicken berättar om den gången de glömde både halva verktygslådan och katten under motorhuven utan att märka det när de mekade en Volvo Amazon från 1967, så vet ni exakt hur det inte är att pula med elen på en endurocykel. Det är trångt. Så väldigt trångt.

Back Camera
Svart går till jord, blå lindar man runt halsen och drar åt.
Crossed wires av Howard Lake / CC BY-SA 2.0

Egentligen finns det inga stalltips här. Det är besvärligt och ont om plats, men det går. Kablarna passade ju i vart fall innanför ramen när bågen skickades ut från fabriken, och även om den antagligen monterades av Yoda utrustad med magiska verktyg smidda av Gandalf så är det faktiskt möjligt för en glad amatör att få tillbaka grejerna till sina ursprungliga platser. Jag kan dock rekommendera att man skaffar en multimeter så att man kan ta reda på om sakerna är hela och fungerar som de ska innan man ägnar hela helgen åt att koppla ihop allt. När jag upptäckte att jag skulle bli tvungen att riva isär allting på grund av ett trasigt relä höll jag på att bita av mig tungspetsen.

Faktum är att det tog så lång tid att få blinkerssystemet att fungera att jag helt glömde bort att montera tutan. Besiktningsmannen verkade dock känna på sig att det med min körstil, alltså bröstsim i leran bredvid cykeln vid sidan om spåret, knappast skulle bli aktuellt för mig att tuta på någon, så han godkände bågen. En stor triumf för mina mekanikerkunskaper givetvis, men viktigast av allt: jag får nu köra på banorna i hemtrakten!

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade